Syskon ska inte skiljas från varandra

Idag rapporterar SVT om ännu ett exempel på Sveriges omänskliga flyktingpolitik. Tre syskon kommer att skiljas från varandra, när två av barnen tillsammans med sin mamma utvisas från Sverige till Serbien. Här har barnen sedan tre år varit omhändertagna av de sociala myndigheterna under lagen om vård av unga (LVU). Mamman har inte ansetts klara av att ta hand om barnen. Den äldsta flickan har flera funktionsnedsättningar och behöver hjälp med de mest grundläggande sakerna i livet.

Det är så här Sveriges flyktingpolitik ser ut. Syskon som skiljs från varandra, familjer som splittras. En verklighet i djup kontrast till den falska bild av en generös flyktingpolitik som ofta sprids i debatten. Regelbundet rapporterar media om fall där personer, som har uppenbara skäl till att få stanna i Sverige, ändå ska skickas ut ur landet. Den strida strömmen av rapporter får inte göra att man blir avtrubbad. Bakom varje nyhetsinslag, löpsedel och tidningsartikel finns det människor, för vilka den svenska flyktingpolitiken innebär liv eller död. Det handlar inte om enstaka personer som far illa, utan om en asylpolitik som måste förändras i grunden.

Barnkonventionen måste bli svensk lag och LVU kan inte fortsätta vara underordnad utlänningslagen. För Migrationsverket spelar det idag ingen roll om barn är omhändertagna, de kan ändå utvisas tillsammans med sina föräldrar. Utlänningslagen går alltid före när den krockar med LVU. Det är inte rimligt. Om föräldrar har ansetts inte kunna ta hand om sina barn i Sverige, finns det ingen anledning att automatiskt tro att det skulle fungera bättre i ett annat land. De sociala myndigheterna måste vara de som avgör om ett omhändertaget barn kan leva med sina föräldrar.

Sverige ska inte skilja syskon från varandra. Vi ska inte utvisa barn med funktionsnedsättningar till situationer, där det är osäkert om de kan få den omsorg de behöver. I den svenska flyktingpolitiken ska medmänskligheten stå i centrum. Här ska var och en som är i behov av en fristad också kunna få det.

Sluta sparka nedåt Janne Josefsson

Hej Janne!

Du påstår att barnfattigdomen är hittepå. Eller att det åtminstone är en kraftig överdrift om hur det är att leva som fattig i Sverige. I gårdagens Uppdrag Granskning menade du att barnrättsorganisationerna skarvar och luras så det står härliga till.

Självklart är det inte samma sak att vara fattig i Sverige som det är att vara fattig i Lima eller i Mosambique. Det har heller ingen påstått. Rädda Barnen är noga med hur de presenterar sina siffror och pekar på att det handlar om en relativ fattigdom.

Men fattigdom är det. För hur ska man annars beskriva situationen för alla de människor som tvingas göra sig mindre än vad de är på grund av brist på pengar. Barn som aldrig kan gå på födelsekalas (för då måste man ju ha med sig en present), som aldrig önskar sig någonting i julklapp (för att inte vara till last) och som inte kan börja i varken fotbollsklubben eller scouterna (medlemsavgift, lägeravgift, utrustning), eller de barn som bävar för jullovet (ingen skollunch). Idag lever 242 000 barn (oräknat alla de barn som lever som papperslösa) i Sverige i ekonomisk utsatthet - barnfattigdom. Det går inte att ignorera.

Att vara fattig är något av det skämmigaste man kan vara. Barn som har det tufft hemma är experter på att dölja och bortförklara alla möjliga situationer. Ändå finns det de som berättar om sin vardag och sin uppväxt på marginalen. Och många vittnar om att behoven har förändrats. Tidigare kanske man bad om lite extra pengar till julklappar eller skolutflykter, nu handlar det om elräkningen eller om mat. SVT rapporterade i december om barn som tvingas svälta på skolloven. Att inte ta de berättelserna på allvar är förmätet.

Samtidigt slår ni på Uppdrag Granskning helt från er kritiken. Utan att alls problematisera ert budskap skapar ni en debatt som lägger all skuld på familjer med försörjningsstöd eller väldigt låg inkomst. Inte på Socialtjänsten eller den politiska elit som är ansvarig, utan på de barn som får ta smällen för ett samhälle där klyftorna ökar.

Har du funderat på vad som händer när journalister väljer att granska de som är utsatta istället för att granska makten? När ni struntar i vad regeringens skattesänkningar inneburit för alla de människor som inte har råd att köpa sig en privat sjukförsäkring? Eller hur de över en halv miljon svenskar som har lämnat a-kassan på grund av Alliansens avgiftshöjning drabbas? Eller hur elever får ta smällen när nedskärningar i skolan får finansiera riskkapitalbolag och läx-rut?

Det är inte utan att man undrar vad som ligger bakom din drivkraft att sparka nedåt.


Lästips till dig:
Alla fattiga barn går inte i trasiga skor
Rädda Barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Fattigskolan

Välkommen till Stockholm (om ett decennium typ)

Funderar du på att flytta till Stockholm? Eller är du redan stockholmare och börjar bli sugen på att flytta hemifrån? Ingen brådska, ställ dig i kön och återkom om en sisådär sju, åtta år.

Idag skriver SvD om de rekordlånga bostadsköerna. Förra året stod nästan 400 000 människor i kö hos  Stockholms stads bostadsförmedling. Och det är inte bara i innerstan som man får vänta på en lägenhet. Vill du till exempel bo i förorten Bredäng så får du vänta nästan åtta år. Har du bråttom kan du istället satsa på Farsta som bara har sex års väntetid, eller Tensta som har dryga fem. Är det riktigt akut så rekomenderas istället Handen - den stadsdel som har länets kortaste kö med bara 2,3 år.

De bisarra bostadsköerna är resultatet av att makthavare konsekvent har struntat i att bygga, (annat än eventuellt svindyra bostadsrätter). Naturligtvis får detta ickebyggande konsekvenser. 400 000 människor i bostadskö bara i Stockholm är inte en slump. Det är resultatet av en politik som inte bryr sig om folk har nånstans att bo eller inte. Bostadsbristen blir upp till var och en att lösa efter bästa förmåga.

Alliansregeringens bostadsplan går ut på att bygga så lite som möjligt till så höga priser det bara går. Sen hoppas man på flyttkedjor och osäkra andrahandsboenden. Det är uppenbart att den strategin inte fungerar.

Vila i frid

Första gången jag träffade Lars Werner var för nästan exakt tio år sedan. Våren 2003 fyllde Ung Vänster 100 år. Till vår jubileumskongress i Uppsala var personer som genom åren har betytt mycket för den svenska vänstern inbjudna. CH Hermansson invigde förbundets nya (och nuvarande) fana och under kongressfesten höll Lars Werner tal. Han pratade om förbundets betydelse för Vänsterpartiet. Jag minns inte så mycket från talet, men det viktigaste sitter ännu kvar: känslan av att vara en liten del av en större rörelse. Att vara med i ett förbund som genom historien har betytt mycket för Sverige, och som fortsätter att spela en viktig roll både för samhällsutvecklingen och för vänstern.

Lars Werner gick med i dåvarande SKP under 1950-talet. I sammanlagt nästan 30 år representerade han partiet i riksdagen. Under 18 år, från 1975 till 1993, var han partiordförande för det som senare kom att heta Vänsterpartiet. Men Lars Werner var inte bara aktiv i arbetarrörelsens politiska gren, med sin bakgrund som murare var han också fackligt aktiv.

Hur tackar man någon för ett helt liv i arbetarrörelsens tjänst? Hur sätter man ord på en sådan insats? Är det ens möjligt? Det finns i vart fall inget annat sätt att göra det på, än att framhålla de insatser som Lars Werner gjorde för vänstern i Sverige.

Lars Werner var partiordföranden som fortsatte förnyelsen av partiet till ett modernt vänsterparti. Men det konstaterandet ger inte en helt rättvisande bild. Werner var också en av de drivande bakom förnyelsen. Tillsammans med många andra kamrater författade han ett kritiskt brev till den dåvarande partiledningen, i vilket man väckte kraven på förnyelse. Partiet skulle bli en självständig kraft, både i förhållande till andra kommunistiska partier men också i relation till den svenska socialdemokratin. En utveckling av partiet som sedan blev verklighet. Under 1950-talet var vårt parti hårt ansatt och visade tecken till att förstelna. Utan förnyelsen av Vänsterpartiet hade vår möjlighet att fortsätta spela en viktig roll för arbetarrörelsen varit liten.

Lars Werner var muraren som blev partiordförande. Med en tydlig klasskompass, förankringen i arbetarrörelsen och med sitt jordnära sätt blev han en av Vänsterpartiets mest populära företrädare någonsin. Precis som många har konstaterat idag, är det ingen partiledare, för något parti, som har varit ett större dragplåster. Lars Werner gick hem i stugorna och gjorde avtryck i större kretsar än vad partiet självmant lyckades åstadkomma.

Sista gången jag träffade Lars Werner var i samband med att partiet gratulerade CH Hermansson på hans 95-årsdag. Idag är det många som har berättat om Werners lite bullriga humor, en humor som alltid präglades av självdistans. Den har jag också upplevt. Under hösten 2011 arbetade Ung Vänsters bokförlag Nixon med att ge ut Hans Arvidssons bok om Syninge kursgård. I det projektet var också Lars Werner inblandad. När vi skulle ha möte och kom in i förbundscentralens mötesrum, som tidigare var partikansliets, utbrast Werner skrattande: "Här inne har det aldrig fattats något bra beslut." Det var givetvis inte sant. Många av de bra och viktiga beslut som har fattats i det rummet, var han dessutom själv delaktig i.

Lars Werner blev 77 år och lämnar ett stort tomrum efter sig hos många. Den svenska vänstern har förlorat en av sina stora. Från Ung Vänsters sida lovar vi fortsätta kampen för socialism och människovärde. Idag går våra tanker till Lars Werners familj och anhöriga. Vila i frid.

Nya viktiga kampanjen Riv murarna

Nu lanserar vi i Ung Vänster vår nya och viktiga kampanj Riv murarna. Alla människor har rätt till en fristad.

Sveriges flyktingpolitik är omänsklig och brutal. Människor som riskerar livet på grund av sin religion, sexuella  läggning  eller sina politiska åsikter skickas tillbaka till förföljelse, våld och förtyck. Gamla nekas vård och barn som saknar anhöriga skickas till länder där de inte känner någon alls. Det finns oändligt många berättelser om människor som kastats i fängelse efter utvisningar, om familjer som splittrats och om sjuka som blivit utan behandling. Fallen med Ali, Vugar och Huseiyn är bara några exempel.

EU:s gemensamma migrationspolitik leder till ett byggande av en Fästning Europa, där den inre rörligheten för EU-medborgare sker på bekostnad av andra människors rätt till en fristad.Trots att bara en halv procent av världens  flyktingar söker asyl i Europa har svaret ifrån EU varit strängare kontroller. Med en överstatlig migrationspolitik, ett utbyggt övervakningssamhälle och en brutal gränspolis hålls människor utanför unionens gränser. EU:s flyktingpolitik omöjliggör i praktiken alla lagliga vägar in i Europa, istället utlämnas flyktingar till människosmugglare och tvingas riskera livet för att ta sig hit.

Alla människor  har  rätt  till  en  fristad  undan  våld och förföljelse.  Svensk asylpolitik måste grunda sig på solidaritet  och medmänsklighet.  Flyktingar som kommer till  Sverige ska behandlas som människor, därför kräver vi en human flyktingpolitik - fler måste kunna söka asyl i Sverige och fler måste få stanna.

Läs mer om kampanjen här.