Idag presenterade finansminister Anders
Borg regeringens höstbudget. Dagen har präglats av diskussioner om
reformutrymme, stimulanser, åtstramningar och överskottsmål. Förändringar har
radats upp, debatterats, såväl från riksdagens talarstol som bland tv-soffornas
kommentatorer. Missförstå mig inte, det är många gånger diskussioner som är
viktiga och intressanta, men ibland riskerar det tekniska att lägga sig som en
slöja över det verkligt viktiga.
Den ekonomiska politiken är inte
vetenskap. Precis som all annan politik – många gånger kanske till och med ännu
tydligare – bygger den på olika samhällsintressen som står mot varandra. Avpolitiseringen
av vår samtid kan inte dölja det faktum att politik handlar om motsättningar.
När den ekonomisk-politiska debatten reduceras till en tävling om att signalera
förtroende, osynliggörs den verklighet människor möter i vardagen.
Färdriktningen i vilken vårt samhälle
utvecklas döljs bakom resonemang om Europas starkaste statsfinanser. Det må så
vara. Men starka statsfinanser förändrar inte det faktum att Sverige håller på
att trasas sönder, delas upp och dras isär. Ojämlikheten blir inte mindre för
att statsministern nämner sammanhållning ett par gånger i
regeringsförklaringen. Klasskillnaderna har ökat under lång tid i Sverige och
under den borgerliga regeringen har ökade orättvisor blivit ett
normaltillstånd. Enligt OECD tillhör Sverige de länder i världen, där inkomstskillnaderna
ökar snabbast. Under den förra mandatperioden ökade den rikaste tiondelen sin
årliga disponibla inkomst med 56 000 kronor, samtidigt fick den fattigaste
tiondelen sjunkande inkomster.
Massarbetslösheten har sedan
90-talskrisen kopplat greppet om oss. Den höger som för såväl sex år som för två
år sedan vann val på att prata om arbetslinjen, har i praktisk handling
levererat en ökad arbetslöshet. De hundratusentals arbetslösa möter en a-kassa
som har slutat vara en generell försäkring. Bara en tredjedel av alla
arbetslösa får ersättning från a-kassan och enbart några få procent får ut 80
procent av den tidigare lönen. Så har den svenska modellen effektivt monterats
ned under den borgerliga regeringens tid vid makten.
I våras presenterade Sveriges Kvinnolobby
en rapport (Duktiga flickor kostar inte) som granskade regeringens förra höstbudget ur ett
jämställdhetsperspektiv med fokus på ungdomar. På område efter område gynnades
unga män på unga kvinnors bekostnad. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor
har ökat med drygt 17 000 kronor om året sedan regeringsskiftet. Några
feministiska ambitioner what so ever lyser med sin frånvaro i
regeringspolitiken.
Det är så här samhällsutvecklingen ser
ut. Klasskillnaderna ökar, massarbetslösheten biter sig fast och jämställdheten
mellan män och kvinnor är satt på undantag. För arbetarrörelsen i sin helhet är
det ett fattigdomstecken att Socialdemokraternas främsta invändning mot
regeringens höstbudget var att den kanske (!) inte lever upp till
överskottsmålet. En ekonomisk-politisk debatt som handlar mer om
finanspolitiska ramverk och mindre om den verklighet människor lever i kommer
aldrig att bli relevant. Arbetarrörelsen har inte med råd att lämna walk-over i
den ekonomisk-politiska debatten.





.jpg)

