Budgetdebatt utan verklighetsförankring

Idag presenterade finansminister Anders Borg regeringens höstbudget. Dagen har präglats av diskussioner om reformutrymme, stimulanser, åtstramningar och överskottsmål. Förändringar har radats upp, debatterats, såväl från riksdagens talarstol som bland tv-soffornas kommentatorer. Missförstå mig inte, det är många gånger diskussioner som är viktiga och intressanta, men ibland riskerar det tekniska att lägga sig som en slöja över det verkligt viktiga.

Den ekonomiska politiken är inte vetenskap. Precis som all annan politik – många gånger kanske till och med ännu tydligare – bygger den på olika samhällsintressen som står mot varandra. Avpolitiseringen av vår samtid kan inte dölja det faktum att politik handlar om motsättningar. När den ekonomisk-politiska debatten reduceras till en tävling om att signalera förtroende, osynliggörs den verklighet människor möter i vardagen.

Färdriktningen i vilken vårt samhälle utvecklas döljs bakom resonemang om Europas starkaste statsfinanser. Det må så vara. Men starka statsfinanser förändrar inte det faktum att Sverige håller på att trasas sönder, delas upp och dras isär. Ojämlikheten blir inte mindre för att statsministern nämner sammanhållning ett par gånger i regeringsförklaringen. Klasskillnaderna har ökat under lång tid i Sverige och under den borgerliga regeringen har ökade orättvisor blivit ett normaltillstånd. Enligt OECD tillhör Sverige de länder i världen, där inkomstskillnaderna ökar snabbast. Under den förra mandatperioden ökade den rikaste tiondelen sin årliga disponibla inkomst med 56 000 kronor, samtidigt fick den fattigaste tiondelen sjunkande inkomster.

Massarbetslösheten har sedan 90-talskrisen kopplat greppet om oss. Den höger som för såväl sex år som för två år sedan vann val på att prata om arbetslinjen, har i praktisk handling levererat en ökad arbetslöshet. De hundratusentals arbetslösa möter en a-kassa som har slutat vara en generell försäkring. Bara en tredjedel av alla arbetslösa får ersättning från a-kassan och enbart några få procent får ut 80 procent av den tidigare lönen. Så har den svenska modellen effektivt monterats ned under den borgerliga regeringens tid vid makten.

I våras presenterade Sveriges Kvinnolobby en rapport (Duktiga flickor kostar inte) som granskade regeringens förra höstbudget ur ett jämställdhetsperspektiv med fokus på ungdomar. På område efter område gynnades unga män på unga kvinnors bekostnad. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat med drygt 17 000 kronor om året sedan regeringsskiftet. Några feministiska ambitioner what so ever lyser med sin frånvaro i regeringspolitiken.

Det är så här samhällsutvecklingen ser ut. Klasskillnaderna ökar, massarbetslösheten biter sig fast och jämställdheten mellan män och kvinnor är satt på undantag. För arbetarrörelsen i sin helhet är det ett fattigdomstecken att Socialdemokraternas främsta invändning mot regeringens höstbudget var att den kanske (!) inte lever upp till överskottsmålet. En ekonomisk-politisk debatt som handlar mer om finanspolitiska ramverk och mindre om den verklighet människor lever i kommer aldrig att bli relevant. Arbetarrörelsen har inte med råd att lämna walk-over i den ekonomisk-politiska debatten.

Hemma igen

Igår kväll lämnade jag Ship to Gazas båt Estelle för att resa hem till Sverige. Tiden ombord var fantastisk och det kändes vemodigt att lämna besättningen för att åka till flygplatsen. Från veckan som gick tar jag med mig minnen för livet och känslan av att vara en liten del av något väldigt viktigt.

I söndags, när vi anlände till Barcelona, fick vi ett storslaget mottagande på kajen. Hundratals människor, däribland den palestinska ambassadören hälsade fartyget välkommen. Det gjorde också borgmästaren i Santa Adria de Besos, förstaden till Barcelona där Estelle låg, som bjöd in oss till stadshuset. Lokala aktivister hade arrangerat ett digert program, med bland annat en stödkonsert där den världsberömde artisten Mano Chao gästspelade. Igår besökte han också Estelle, och här kan man se hans hälsning till Ship to Gaza.

Det som gör Ship to Gaza så betydelsefullt är att man inte bara pratar om solidaritet, utan också står för en solidaritet i praktiken där man går från ord till handling. Jag är tacksam över möjligheten att få vara en del av denna solidaritetshandling. Även för den som inte har möjlighet att resa med Estelle, går det att vara med och göra skillnad. Bli medlem i Ship to Gaza, eller donera en slant till projektet.

Idag lämnar Estelle hamnen i Barcelona och därefter fortsätter resan till ön Korsika, utanför den franska sydkusten. Med på båten finns bland andra Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Lycka till på den återstående färden, Estelle. Jag finns med er i tanken när ni bryter blockaden.

Sjöstedt och Lindborg om varför de seglar mot Gaza

Idag skriver Jonas Sjöstedt och Stefan Lindborg på Aftonbladet Debatt om varför de seglar med båten Estelle och Ship to Gaza.

"Det råder brist på mediciner, rent vatten och byggnadsmaterial. I augusti presenterades FN:s mest omfattande rapport någonsin kring situationen i Gaza. Rapporten konstaterar att Gaza inte kommer att vara beboeligt år 2020 om inte omedelbara åtgärder sker. Det illustrerar tydligt hur allvarlig den humanitära nödsituationen är."

Läs hela artikeln här.

I Barcelona

Igår runt klockan fyra la Estelle till vid kajen i Barcelona. Där väntade flera hundra aktivister och bland annat Palestinas ambassadör i Spanien. Efter en kortare välkomningssceremoni, inleddes ett kulturprogram som kulminerade med att Mano Chao spelade på en stödkonsert. Ett varmare välkomnande än vad Estelle fick i Barcelona går knappast att få.

Under de närmsta dagarna väntar en lång rad aktiviteter i Barcelona, innan båten går vidare österut i Medelhavet.

Det varma välkomnande Estelle fick i Barcelona tillsammans med de många positiva reaktioner jag har fått på att jag åker med under en etapp, visar tydligt det starka stöd som finns för att den orättfärdiga blockaden av Gaza måste hävas.

Folksamling på kajen, när Estelle anländer till Barcelona.

Estelle ligger vid kajen i Barcelona

I rörelse

Sedan i torsdags befinner jag mig på Ship to Gazas båt Estelle, för att visa mitt stöd till kravet om att den över fem år långa blockaden av Gaza ska hävas. I torsdags lämnade vi Alicante på Spaniens östkust och sedan dess har vi seglat mot Barcelona. Om ett par timmar lägger vi till vid kajen i Barcelona . Där väntar ett digert program, som sträcker sig över flera dagar, med aktiviteter och möten. I kväll ordnas bland annat en stödkonsert.

Att få resa med Estelle är en stor ära. Det känns bra att vara en liten del av ett solidaritetsprojekt som står upp för människovärdet och som kräver att den omänskliga blockaden hävs.

Nu börjar resan för min del

Om någon timma lämnar jag Sverige för Spanien. Väl framme i Alicante kommer jag att möta upp Ship to Gazas båt Estelle för att åka med på etappen till Barcelona. Estelles resa inleddes långt för det att jag kliver på båten. Redan i juni lämnade man kajen i Umeå. Under hela sommar har man seglat mot Gaza, allt med syftet att bryta den orättfärdiga blockaden. I hamnarna har människor strömmat till för att visa sitt stöd.

Blockaden har under fem år begränsat livet för Gazas invånare och dess konsekvenser har varit brutala. Den gör införsel av många varor omöjlig, bland annat råder det idag brist på rent vatten och på mediciner. Blockaden hindrar människor från att lämna Gaza och har slagit sönder möjligheten för befolkningen att försörja sig. Fisket hindras av den israeliska flottan och eftersom palestinska företag inte får sälja sina produkter utomlands, är arbetslösheten över 30 procent. Det är uppenbart att blockaden tar ifrån Gazas invånare möjligheten till ett värdigt liv.

Blockaden får aldrig normaliseras, den ska istället ständigt diskuteras och kritiseras. Folket på Gaza ska känna att omvärlden inte har glömt bort dem. Vi måste försöka förstå deras situation, sätta oss in i hur vardagen på Gaza ser ut och aldrig nöja oss med mindre än att den orättfärdiga blockaden hävs. Den internationella solidariteten spelar en viktig roll. När världens ledare sviker måste alla vi andra sätta press bakom kraven på att blockaden ska upphävas.

Ship to Gaza är en av vår tids viktigaste solidaritetshandlingar. Det känns väldigt bra att under den närmsta veckan vara en liten del av den insatsen. Jag kommer under min tid på Estelle försöka hålla er uppdaterade så gott det går – via facebook, twitter och inte minst här på bloggen. På återseende, nu börjar resan för min del.

Stefan Lindborg reser med Ship to Gaza

Under den närmsta veckan kommer Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg att resa med Ship to Gaza för att visa sitt stöd för det palestinska folket. Ship to Gaza är en av vår tids viktigaste solidaritetshandlingar och Stefan kommer att åka med på sträckan från Alicante till Barcelona.

Håll utkik här på bloggen för att läsa mer om Stefans resa.

Stefan debatterade RUT-avdrag för läxhjälp

Tidigare idag debatterade Stefan Lindborg RUT-avdrag för läxhjälp med MUF:s Erik Bengtzboe.

Lyssna på debatten här i P3 Nyhetsguiden. (Obs, två delar)

Sluta snacka, börja bygga

Den här veckan drar terminen igång för många studenter runt om i landet. Men många står fortfarande utan någonstans att bo.

Bland mina vänner och bekanta råder febril Facebookjakt på boende inför hösten. Någon som pluggar på annan ort tvingas SJ-pendla, en annan inleder terminen med att bo vandrarhem och ytterligare en har tvingats tacka nej till sin utbildning i brist på någonstans att bo.

För bostadsbristen är inte längre ett storstadsfenomen. Idag råder brist på bostäder i varannan kommun och en kvarts miljon unga står utan bostad. Den generella bostadsbristen har mer än tredubblats sedan millennieskiftet och bara tre av 30 studentstäder kan erbjuda ett boende för studenter inom en månad. Var fjärde ung och varannan student bor kvar hemma.

Från högern kommer ofta förslag om att hyra ut vindsrum eller sänka standarden. Men grundproblemet står kvar: det byggs för lite och det som byggs är ofta alldeles för dyrt. I Stockholm har man byggt 86 nya studentlägenheter under två år.  Växjö har man inte byggt en enda de senaste tio åren. Att köpa sig en central bostadsrätt för ett par miljoner är få studenter förunnat. Det är överhuvudtaget få unga som har råd med den sortens boende. Med timanställningar, vikariat eller andra otrygga anställningar får man inga lån för att köpa sig en lägenhet.

Regeringen pratar med tjusiga ord om fler studentlägenheter och blandade boendeformer. Senast igår var bostadsministern Stefan Attefall ute i tidningarna och pratade sig varm om enklare byggregler. Men med facit i hand så har man gjort precis tvärt om. Investeringsstöden för hyresrätter har slopats och hyresrätten har blivit dubbelbeskattad. Byggandet går på tomgång och det gemensamma ansvaret för bostadspolitiken har blivit ingens ansvar. Att först se till att bostadsmarknaden totalhavererar för att sedan plåstra om den med tafatta åtgärder löser ingen bostadsbrist.

Nej, ska vi komma till rätta med den enorma bostadsbrist som råder bland både studenter och unga så krävs action. Kommunala bostadsbolag måste få tydliga direktiv för att bygga fler hyresrätter. Dubbelbeskattningen av hyreslägenheter måste avskaffas och det behövs ett totalstopp för ombildningarna runt om i landet. Det är dags för ett modernt miljonprogram där det byggs med schyst standard och med låga hyror som mål. Det måste kunna vara möjligt att flytta hemifrån innan man blir medelålders.

Jag har tröttnat på moralkakor

I kvällens Agenda på SVT sändes ett inslag med titeln ”Unga och bortskämda?”. I inslaget, som under kvällen också har körts i en kortare variant i Rapport, besöker reportrarna Unnaryd, i Hylte kommun. Där finns uppenbarligen en fabrik som har svårt att få tag på arbetskraft. Agendas besked är att unga inte vill få smuts under naglarna, utan är för bekväma för att ta de jobb som finns.

Jag har ärligt talat tröttnat på att se tv-inslag och läsa artiklar på temat hur bekväm och bortskämd min egen generation är. Den generation jag tillhör har konsekvent satts på undantag. Sanningen är att vi har vuxit upp i en tid då massarbetslösheten har bitit sig fast och otrygga anställningar blivit det normala. I massarbetslöshetens tidevarv ska den som har ett jobb vara tacksam. Vi lär oss den hårda vägen att ungdomars arbetsmarknad inte är en plats där man ställer krav. Varje vilja till förändring möts med mantrat: ett slitigt/lågavlönat/otryggt jobb är bättre än inget jobb alls. Problemet är inte att ungdomar är för bekväma, problemet är att vi har alldeles för låga förväntningar på samhället.

I Aktuellts 21-sändning tipsas tittarna om Agendas inslag. Programledaren talar om ungdomar som hellre lever på bidrag än tar de jobb som finns. Den bild av ungdomars villkor som allt oftare förmedlas är falsk och förljugen. Vår verklighet – som den verkligen ser ut, inte myterna om den – skildras aldrig. Man borde faktiskt kunna kräva mer, när ett seriöst tv-program i en av public service-kanalerna diskuterar arbetslöshet.

För den som verkligen vill veta, är det inte svårt att ta reda på hur landet ligger. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Arbetsförmedlingens månadsstatistik för juli visar att det på drygt 70 000 lediga platser går närmare 700 000 sökande. I Hylte kommun, där lättjan – om man får tro Agenda rätt – verkar vara i det närmsta epidemisk, visar samma siffror hur 558 arbetslösa tävlar om 53 arbetstillfällen. Är det ungas sviktande arbetsmoral eller är det den ekonomiska politiken som är problemet?

Det går inte att bekämpa arbetslösheten med pepptalk och attitydförändringar. Det som krävs är en ekonomisk politik som ser till att nödvändiga investeringar genomförs. Slit och släng-anställningarna, som gör att unga hela tiden fastnar med ena foten utanför arbetsmarknaden, måste bort. Istället för moralkakor måste ungdomar få yrkesutbildningar som ger oss en starkare ställning på arbetsmarknaden.

När de i Agenda talar om att ställa krav, menar de allt annat än att vi ska kräva av samhället att göra något åt arbetslösheten.