Det är viktigt att vi aldrig glömmer. Inte minst för offrens och för de anhörigas skull, men också för att själva förstå och för att kunna se sammanhangen. Terrorattacken den 22 juli tydliggjorde än en gång att rasismens yttersta konsekvens är våldet. Anders Behring Breivik tillhör en högerextrem rörelse präglad av rasism, islamofobi och hat mot arbetarrörelsen. Gärningsmannen bär ensam allt ansvar för sina handlingar, men det är både naivt och farligt att bortse från att de skedde i en politisk kontext där hets mot muslimer alltmer har normaliserats.
Breiviks förställningar om ett krig mot islam har understötts i en politisk debatt där muslimer och islam konsekvent beskrivs som något hotfullt. Efter elfte september är det en retorik som har vunnit insteg långt in i det politiska etablissemanget. I parlamenten runt omkring i Europa sitter dessutom partier, av olika storlek och med olika mycket inflytande, vars huvudfråga är att stoppa en påstådd ”islamisering”. Tonläget i den politiska debatten har under långt tid skruvats upp och anständighetsgränsen har förskjutits.
Hetsen mot muslimer förändrar samhället och påverkar vår syn på varandra. Rasistiska föreställningar om muslimer finns väl spritt långt utanför den organiserade högerextremismen. Några timmar efter att bomben sprängts, och innan det var känt vem gärningsmannen var, gjordes muslimer på Oslos gator kollektivt skyldiga. Här i Sverige trakasseras kvinnor med slöja och runt fikaborden och i skolkorridorerna frodas vardagsrasismen. Det är knappast en slump att hatbrotten mot muslimer ökar, samtidigt som den antimuslimska retoriken breder ut sig.
Att vägra se sammanhangen är att blunda för sin samtid. Men att bara se mönster räcker inte, det åstadkommer i sig självt ingen förändring. Kampen mot rasism och islamofobi är en av vår tids ödesfrågor. Därför är det nu viktigare än på mycket länge att fler kommer med i den antirasistiska kampen – det är människor som organiserar sig som gör skillnad. Samhällsutvecklingen är aldrig skriven i sten, och utvecklingen där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner är fullt möjlig att vända.
Vi kommer alltid minnas dem som för ett år sedan miste livet i Oslo och på Utøya. Jag glömmer heller aldrig minnesmanifestationen på Sergels torg några dagar senare. Där på Plattan uttryckte tusentals stockholmare vår solidaritet med AUF och visade tillsammans vår avsky mot rasism. I en mörk stund påminde vi varandra om att vi är så många fler än rasisterna.
