Dags att börja bygga – två texter om bostadsbristen

Förra året vid den här tiden började folk smälla upp tält på gräsmattan utanför Stockholms universitet. Många studenter hade flera veckor in på terminen inte lyckats hitta någonstans att bo. Trots vallöften om nya studentbostäder och åtgärder är situationen densamma i år. I Stockholm saknar hälften av alla unga en egen bostad. Har man inte schysta kontakter eller sjukt flyt tvingas man sova på en tältsäng hos snälla kompisar, bo kvar hemma eller flytta runt hos bekantas bekanta. När 100 000 unga saknar en egen bostad så borde det vara dags att ta tag i problemet och börja bygga. Men tvärt om har regeringen gjort allt för att göra så lite som möjligt.

Idag gästbloggar jag om bostadsbristen bland unga hos Stockholmsvänstern. Du kan läsa hela texten här.

Kolla också in Stefan Lindborgs text Bygg bostäder och en tro på framtiden. Han skriver om hur den sociala bostadspolitiken urholkas och ambitionen om allas rätt till ett bra boende försvinner. Samtidigt som bostäderna i storstädernas förorter skriker efter upprustning, kan den som har pengar köpa sig bort från de nedslitna bostadsområdena. Den som har en pappa som kan betala slipper oroa sig för att behöva flytta mellan kompisars soffor eller riskera att bli utnyttjad av värdar med oschyssta hyresvillkor på en otrygg andrahandsmarknad.

Kampanjturnén rullar från stad till stad

Igår Eskilstuna, idag Linköping och imorgon Jönköping. Nu har Ung Vänsters kampanjturné rivstartat. Kommande tre veckor är vi ute på vägarna och turnérar med kampanjen Stoppa vinstslöseriet i skolan. Vi kommer att vara på skolor, hålla torgmöten och aktioner i 16 städer runt om i Sverige.

Håll utkik på följande orter:

Vecka 35
Eskilstuna
Linköping, Norrköping
Jönköping
Skövde
Örebro

Vecka 36
Karlstad
Trollhättan
Uddevalla
Göteborg
Halmstad

Vecka 37
Gävle
Falun
Västerås
Enköping
Uppsala

Var femte sjuårig tjej vill vara smalare

Tillbaka från en ledig vecka och på väg till jobbet hittar jag en Metro som ligger och skräpar på en bänk. I en notis står att läsa att var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare. I högstadiet hoppar var åttonde tjej som vill minska på kilona över måltider, spyr upp maten, använder bantningspiller eller laxermedel. På gymnasiet bantar nära hälften av alla tjejer. Det visar en ny studie på 400 tjejer i Uppsala län.

Jag kan faktiskt inte säga att jag blir så värst förvånad. Inte när jag tänker på hur det var att gå i högstadiet. Min klass var helt säkert inte den värsta när det gäller bantningshetsen, men ändå förekom det regelbundet att fullt normalviktiga tjejer drack olika huskurer och gick på dieter där med.

Pratet om att leva sunt och hälsosamt är allt annat än just sunt och hälsosamt. Det här med att man ska ta hand om sin kropp, röra på sig och äta enligt olika nyttighetstabeller. För vad det i praktiken betyder på landets högstadieskolor är att tjejer hoppar över lunchen, käkar uppblötta havregryn till middag och alltid sitter med hälarna i luften så att låren ska se smalare ut. Och om man nu faktiskt inte hakar på så känner man sig ändå lite sämre än de som faktiskt orkar gå upp en timme tidigare på morgonen och jogga en halvmil.

Jag minns en tjej i mitt fotbollslag som ibland på träningen sprang tills hon spydde. Och visst kanske man tyckte att det var lite knäppt, men samtidigt var det imponerande med en sådan viljestyrka och att hon verkligen tog träningen på allvar. Samma tjej fick också veta att hon borde sluta med fotbollen eftersom hon fick fel sorts muskler när hon sprang. Fula och okvinnliga muskler.

I Sverige lider omkring 100 000 svenskar av ätstörningar och av dem är 90 procent tjejer. I Stockholm där ungefär 20 000 har ätstörningsproblem finns totalt tre ätstörningskliniker. Fem kliniker i hela Sverige har öppet året runt. Det blir inte direkt bättre av att man skär ner på skolhälsovård och ungdomsmottagningar. Att var femte sjuårig känner sig för tjock borde om något vara en indikation på ett enormt hälsoproblem.

En ökad ohälsa måste mötas av ökade resurser och ätstörningar och skönhetsideal måste ses som de folkhälsoproblem de är. Då räcker det inte med nedskärningar och stängda mottagningar, då krävs en utbyggd välfärd.