fredagen den 25:e februari 2011

Stockholm behöver fler studentbostäder

Bostadssituationen i Stockholm är akut. Det är ingen politisk slagdänga eller urvattnade paroller. Människor tackar idag nej till jobb och utbildningsplatser för att man, trots i många fall förtvivlade försök, inte hittar någonstans att bo. Utförsäljningarna av hyresrätter har gjort bostadsmarknaden oerhört trögrörlig och det blir allt svårare att på korta varsel hitta tak över huvudet. Det här är ett långsiktigt problem som knappast ser ut att bli mindre. Särskilt drabbad är man som student om man inte har föräldrar som redan bor i Stockholm när man får besked om att man har kommit in på sin utbildning. Det är därför skandalöst att unga tjejer och killar som sökt sig till KTH eller Stockholms Universitet tvingas avstå från sin plats på de här grunderna.

Det är naturligtvis välkommet då att 800 studentlägenheter nu planeras på universitetsområdet Albano. Förbundsstyrelseledamoten Clara Lindblom skriver om den tråkiga debatten om påstådda förstörda grönområden som har kommit upp i samband med byggplanerna:

Man kan lugnt säga att det florerar många seglivade myter i debatten kring Albano. En sådan är att campusområdet och den nya bebyggelsen skulle innebära att det är stora grönområden i Nationalstadsparken exploateras. För den som är orolig rekommenderar jag en promenad från Odenplan till Frescati för att faktiskt ta sig en titt på området ifråga. Albano är idag ett ödsligt industriområde på förorenad mark och knappast en plats dit man vill ta vovven för en vårpromenad. Dessutom ligger området inom den del av översiktsplanen för Nationalstadsparken där exploatering faktiskt är tillåten.


Läs hela

onsdagen den 23:e februari 2011

Höjda hyror ger inte fler bostäder

Nu vill Handelskammaren tillsammans med bostadsministern införa marknadshyror på andrahandsmarknaden. Det ska lösa bostadsbristen för två generationer ungdomar som idag står utan bostad. Man börjar fundera lite över hur många bostadslösa Attefall (kd) har träffat, och hur många av de som var pigga på att flytta hemifrån för att flytta in hos en annan familj och betala ockerhyra för det. Måste ha varit många att döma utifrån de här utspelet från regeringen. Låt oss bena lite i det här.

Problem: Hundratusentals människor står i kö för att få en hyresrätt för att man vill bo i en sådan och förmodligen inte har råd att punga ut dryga miljonerna för en bostadsrätt.

Regeringens lösning: Vi höjer priset för andrahandsuthyrning och bygger in ett system där folk som bor för stort kan tjäna stora pengar på bostadsbristen.

Vi ser hur priserna på borättsmarknaden har skjutit i höjden. Där råder marknadsprincipen. Nu vill regeringen att samma sak ska gälla för hyressättningen. Andrahandsmarknaden i Sverige är en del av problemet, knappast en del av lösningen. Räkna inte med fler bostäder med högre hyror. Trots att man idag inte får ta ut för höga hyror ligger hyrorna på andrahandsmarknaden i snitt 40% över hyrorna på förstahandsmarknaden. Många utnyttjas genom oschyssta villkor, bor otryggt och betalar överhyror. Skillnaden är att regeringen nu vill ta bort möjligheten att i efterhand i domstol få rätt mot en oseriös hyresvärd.

Bostadsministern bör ställa sig frågan varför bostadsmarknaden ser ut som den gör i det här landet. Efter att de statliga stöden till bostadsbyggande drogs in av den borgerliga regeringen ställdes byggandet av 5000 lägenheter in med omedelbar verkan. Ser man till nybyggnation av hyresrätter har bostadsbyggandet mer än halverats de senaste åren jämfört med åren 2004-2006. Till detta ska läggas att moderata kommuner fortsätter man sälja ur våra hyresrätter till subventionerade vrakpriser. Att nu gå ut och ropa på högre hyror är att göra saken ännu lite värre.

Några berättelser från andrahandsmarknaden:

# En kompis mamma som är i sextioårsåldern tvingades efter sin skilsmässa bo i andrahand, betala en hyra långt över bruksvärdet och kastades ut ur boendet i förtid - då var hon arbetslös och hade nyss brutit benet. Hon orkade inte starta en lång rättsprocess mot hyresvärdarna, som kom undan med pengarna och en rad regelbrott.

# En annan kompis flyttade in i en andrahandslägenhet i tron om att ett rum användes som förvaring av hyresvärdens gamla möbler, men istället visade det sig att värden hade ytterligare en hyresgäst och tog dubbla hyror. Hon fick sitt kontrakt genom bostad direkt och hade betalat nästan tusen kronor för att försäkra sig om att allt skulle vara lagligt och ordnat enligt reglerna.

# Det finns dessutom otaliga historier om vänner och bekanta, deras bekanta och så vidare som varje månad betalar av värdens bostadslån eller helt enkelt blir en välkommen extra inkomst. Riskfyllt att hyra ut i andrahand? Ja, kanske. Men det är ingenting mot vilka risker det innebär att bo i andrahand.

Läs Ida Gabrielsson erfarenheter av bostadsmarknaden.

torsdagen den 17:e februari 2011

A-kassan ger ett för dåligt skydd

A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. För att våga gå vidare, för att hitta tillbaka efter strukturomvandlingar och för att ha råd att leta efter jobb. Men den funkar bara för ynka 4 procent av de som blir arbetslösa. Arbetslöshetskassornas samorganisation larmar nu om det som är en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar. Trots att lönerna ökat har taket för ersättningen stått still vilket urholkar försäkringen. Numera är det bara en minoritet som över huvudtaget får ersättning från A-kassan vid arbetslöshet. På grund av försämringarna i regelverken har det för löntagare med dåliga villkor och låga löner blivit närmast omöjligt att uppfylla villkoren. Det krävs mycket tydliga förstärkningar av A-kassan om vi ska kunna ha en arbetsmarknad som är trygg, men också framåtskridande och som utvecklas.

Istället för att tvångsmässigt binda fast människor vid en urusel försäkring bör:
1. Avgifterna sänkas radikalt
2. Differentieringen av avgiften mellan yrkesgrupper tas bort
3. Taket och ersättningarna höjas
4. Ungdomsdiskrimineringen i A-kassan avskaffas

söndagen den 6:e februari 2011

Anders Borg vill sänka din lön

Kolla på Anders Borg (8.30 in i inledningen). I en utläggning i samband med långtidsutredningen pratar finansministern om den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Ida Gabrielsson har kommenterat det. Plakatparoller om att ”det ska löna sig att arbeta” rimmar illa med det som Borg ger uttryck för i sin beskrivning av borgerlig löneteori. Vissa branscher har för höga löner tycker han. Det är inte finans- och bankvärlden han syftar på, det är inte mäklare i Stockholms innerstad som ska hålla igen eller bolagsstyrelsernas arvoden som ska sänkas. Borg pekar ut tre områden där lönerna bör sänkas; hotell- och restaurang, kommunal och handeln.

Låt varenda extrajobbande servitris, deltidsarbetande butiksbiträde och vårdbiträde höra detta. Ni tjänar för mycket! Hyrorna sjunker inte, matpriserna är precis lika höga och avgifterna i kollektivtrafiken ökar ständigt, men lönerna ska sänkas. Unga tjejer ska betala för att den borgerliga regeringen vägrar satsa en krona på jobbskapande åtgärder. De som tjänar minst ska tjäna ännu mindre. Det är kärnan i den borgerliga jobbpolitiken.

Men nu måste väl bitarna ändå falla på plats. Det var därför man genom hatkampanjer drev ut hundratusentals människor ur facket. Det är därför man höjde en deltidsarbetande städerskas avgift till A-kassan med 450% (trots att A-kassan i flera år varit löjligt överfinansierad). Det är därför man sänkt ersättningsnivåerna ner till 5000 kr i månader efter skatt. Moderaternas stämmohandlingar från 2005 förklarar närmare:

”En lite lägre ersättningsnivå och större krav på geografisk och yrkesmässig rörlighet gör att den arbetssökande kan tänka sig att acceptera ett arbete med lite lägre lön än annars.”

Vidare har man, precis som Anders Borg mycket riktigt påpekar, riktat in sig på att försämra mest för de arbetare som tjänar minst och i högre utsträckning än akademiker och tjänstemän riskerar att bli arbetslösa. Avgifterna till A-kassorna är numera anpassade efter den egna arbetslösheten. Det är alltså de som arbetar inom ett visst yrkesområde som är skyldiga till yrkeskårens arbetslöshet. Konsekvensen är att löntagarna inom de av Borg särskilt attackerade områdena (service, kommunal och handel) drabbas värst med stora avgiftshöjningar, samtidigt som högre tjänstemän inte får någon höjning alls. Fredrik Reinfeldts skrev ett öppet brev till sina borgerliga partiledarkollegor 2006 och förklarade varför det skulle behöva vara så:

”Fördelen med denna lösning är att varje arbetslöshetskassa får incitament att begränsa den utbetalade ersättningen inom den egna kassan….genom att fackförbunden dämpar sina lönekrav”

För att bli av med arbetslösheten krävs en politik som faktiskt syftar till att skapa fler jobb. Då krävs investeringar i bostadsbyggande, högre bidrag till kommunerna för att anställa i välfärdssektorn och ett komvux och en arbetsförmedling som klarar av att ge arbetssökande en utbildning som fungerar på arbetsmarknaden.

Att sänka lönerna för servicepersonal och försäljare har naturligtvis alltid varit Moderaternas dröm. Ett slags tjänstefolkssamhällets återtåg. I miljonärskvarteren där de växte upp fanns ingen som gick upp 5 på morgonen för att gå till jobbet. De känner inte oss och de bryr sig inte om våra ekonomiska problem i slutet av månaden. Det är våra lönesänkningar som ska finansiera de livsviktiga borgerliga besluten om avskaffandet av förmögenhets- och fastighetsskatten.

tisdagen den 1:e februari 2011

Lästips: Andreas Malm om arabiska sociala rörelser

Läs Andreas Malm om arabvärldens sociala rörelser: "De visar vägen". Han ger en viktig motbild till mediernas fokus på de islamistiska motståndsrörelserna, som onyanserat beskrivs som de i princip enda oppositionella krafterna (och, förstås, som sådana ett hot mot en demokratisk utveckling).

"'Ingenting exploderar plötsligt; även jordbävningar sätts i rörelse från jordens djup innan de når husens tak', påminner oss den palestinske poeten Mourid Barghouti. För den som velat se har det varit uppenbart att arabvärldens underjord mullrat av demokratiska motkrafter i åratal. En närmast klärvoajant vältajmad studie i processerna är Life as Politics: How Ordinary People Change the Middle East (Stanford University Press, 2010) av Asef Bayat, en av regionens mest originella tänkare, länge stationerad på universitet i Kairo. Han inleder med att dissekera vad han ser som ett orientalistiskt narrativ med rötter i 1700-talet: historien om arabvärlden som en stagnerad sumpmark, exceptionell i sitt stillestånd, sin eviga bristfällighet.

I själva verket blomstrar regionen av sociala rörelser. Bayat sveper över fackföreningarna, yrkessyndikaten, NGO-miljöerna, kvinnogrupperna, folkkommittéerna, de ständigt föränderliga islamisterna – eller ”postislamisterna”, som han hellre kallar merparten av dem – ungdomsrörelserna, de nya medierna. I Egypten blev den första intifadan en signal till återfödsel för den gatupolitik som utplånats under 1980- och 90-talens islamistbekämpning. De propalestinska demonstrationerna och solidaritetsgrupperna flöt över i antikrigsrörelsen, som i sin tur utmynnade i Kifaya, en kampanj mot Mubarak baserad på den urbana intelligentian. Men av än större betydelse – ja, ”den största och mest varaktiga sociala rörelsen i Egypten sedan befrielsekampen mot de engelska ockupanterna”, med ord från Joel Beinin, en av de främsta experterna på egyptisk masspolitik – var den nya arbetarrörelsen. "

Stöd demokratirörelserna - stoppa vapenexporten

Den så kallade Jasminrevolutionen i Tunisien satte igång någonting stort. I land efter land går folk ut på gatorna och kräver demokrati. Idag planeras en miljondemonstration i Kairo. Diktatorn Mubarak hänger löst. Jag får rysningar när jag ser tv-bilderna och tänker på en man från det egyptiska kommunistpartiet som jag träffade för ett par år sedan. Han berättade om hur de arbetar i hemlighet för att försöka skapa en opposition till diktatorn Mubarak och hur de lever farligt, de som kämpar för demokrati och frihet i Egypten. Äntligen kan de och andra oppositionskrafter göra sina röster hörda.

Samtidigt ser jag på nyhetsbilder att den egyptiska militären rullar gatorna fram i amerikanska stridsvagnar. Västvärlden, inklusive Sverige, gör fina pengar på att exportera vapen till regimer som denna. Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde konstaterade härom dagen att "tyvärr vet vi att den egyptier som nu riskerar livet på gatorna i Kairo, Suez och Alexandria möter en regim som Sverige beväpnat". Förutom Tunisien och Egypten, har också länder som Saudiarabien, Oman och Förenade Arabemiraten köpt svenska vapen så sent som 2009. Jag hoppas, naivt, att dessa vapen inte kommer att användas mot de miljoner människor som nu äntligen reser sig mot förtryck och diktatur. Och, lika naivt, hoppas jag att det här kan leda till att Sverige upphör att exportera vapen till diktaturer. Att kräva det, är det minsta vi kan göra för att visa vårt stöd till frihetsrörelserna.