Acta hotar svensk bostadsstandard

En av förra årets största fastighetsaffärer genomfördes av det norska börsbolaget Acta. Därmed är man inte längre den största privata ägaren av bostadsfastigheter i Sverige. Efter ett reportage i SVT för några år sedan om Actas bristande underhåll i sina fastigheter i Herrgården blev det ramaskri. Hyresvärden lyfte inte ett finger trots mögel, kackerlackor och upprivna väggar. Actas affärsidé har alltid varit att sikta in sig på fastigheter i förortsområden som man köper upp och låter förfalla.

Reportaget i SVT kastade strålkastarljus på en hyresvärd som inte hör hemma på svensk bostadsmarknad. Ett bolag som köper upp kommunens fastigheter för vrakbriser, avstår från att underhålla dem, gör sig oanträffbara och tjänar pengar på hyror och utförsäljningar. Enligt hovrätten rör det sig om ”mycket allvarliga och omfattande brister”. Acta finns i olika skepnader bland annat i Ronna, Herrgården och Fittja.

Vad blev då konsekvenserna för Acta? Inga. Det finns förstås eldsjälar som driver processer i domstol för att sänka hyrorna och som fortsätter nå värden med förtvivlade klagomål om basala nödvändigheter i sina lägenheter. Men det har bolaget råd att ta. Från offentligt håll har det blåst över och Acta fortsätter att förslumma våra fastighetsbestånd.

Nu har man återigen sålt lägenheter med miljardförtjänst. Koncernchefen är nöjd. Istället för att rusta upp lägenheterna och ägna sig åt fastighetsskötsel driver man in pengarna till bolagets aktieägare. Det är, som svenskan mycket riktigt påpekar, dagens slumvärdar.

Vad innebär det? Har vi givit upp den höga svenska bostadsstandarden? Får vem som helst förvalta våra hem och låta oss leva som djur? Att låta Acta fortsätta erövra fastigheter på svensk bostadsmarknad är detsamma som att långsamt låta introducera ett social housing-system i Sverige. Är man tillräckligt fattig har man helt enkelt varken rätt eller möjlighet att bo i annat än lägenheter där tapeterna hänger ner och hissarnas luktar kiss. För det är vad Acta har att erbjuda och kommunerna kan bara stå och titta på. Det skapar gigantiska skillnader i bostadsstandard (dvs. sänkt standard för vissa) och en våldsam segregation i både stora och mellanstora städer.

Insikten om att ingen vill frysa på vintrarna eller springa på toa nere i källaren, vare sig man är vårdbiträde eller tjänsteman, gav Sverige moderna och funktionella lägenheter. Öronmärkta statliga investeringar kombinerades med muskulösa kommunala bolag som byggde en allmännytta alla ville bo i. Att nu slumpa iväg folks hem till fifflande börsbolag sliter isär bostadsmarknaden och sänker märkbart livskvalitén för väldigt många människor.

Kommunerna och våra allmännyttiga bolag behöver fler och mer kraftfulla verktyg för kunna förhindra Acta, eller liknande bolag lägga beslag på våra fastigheter. Varje Actalägenhet behöver köpas tillbaka, rustas upp och göra i ordning för den som vill flytta in. Synd då att regeringen går i rakt motsatt riktning.

"Regeringens arbetslinje är ett haveri"

Långtidsarbetslösheten har ökat med 80 % sen 2006. Elisabeth skrev också om det häromdagen. Bortanför den politiska retoriken växer sig gruppen som aldrig verkar komma in på arbetsmarknaden allt större. Det här är inte längre en fråga om konjunkturer och ekonomiska kriser utan Arbetsförmedlingen spår nu att antalet som kommer stå utan arbete blir fler trots en konjunktur som vänder. Vi kommer behöva vänja oss vid en arbetslöshet på 6-7%, många kommer aldrig komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden då insatser för att hjälpa de arbetslösa är avskaffade. Även om jobben kommer finns det många som inte kan ta dem eftersom man är okvalificerad, jobbcoachning har fått ersätta kvalitativa utbildningssatsningar och utsiktslöst gratisjobbande på (i vissa fall) påhittade företag ersätter de praktikplatser som verkligen kan ge jobb.

Josefin Brink skriver i DN om hur regeringen nu har skapat ett system, det s.k. Fas 3, där företag grundas endast i syfte att tjäna pengar på de långtidsarbetslösa. Istället för att motarbeta arbetslösheten har den kommersialiserats och mer eller mindre seriösa företag ror hem stora skattepengar på att låta jobbsökande ta ett vanligt jobb helt gratis. Den arbetslöse gör ordinarie arbete utan att få någon lön.

Företagen som tar emot de arbetslösa får många gånger mer pengar än vad den som arbetar får. Det är ett system som tränger ut vanliga jobb, samtidigt som det matar oseriösa företag med skattepengar. Det här handlar inte längre om bristande handlingskraft utan om att man aktivt minskar antalet arbeten och använder de arbetslösa som ett sätt att öppna upp ännu en meningslös bransch som bara livnär sig på den höga arbetslösheten. Maud Olofssons gnatande om det villkorslösa entreprenörskapet luktar ärligt talat rätt illa i sammanhanget. Och varför skulle man egentligen vilja ta bort det som går att få så mycket pengar (läs skattepengar) för?

Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström tycks stå på månen och titta ner när hon pratar om den borgerliga arbetsmarknadspolitiken i Aktuellt i veckan. Hon förkastar alla ”meningslösa” utbildningar och ojar sig över motståndet mot det, enligt hennes eget tycke, fenomenala jobbcoachningssystemet. Hon tycker att man lika gärna kan gå ut och gratisjobba. Hillevi Engström är skrämmande verklighetsfrånvänd.

Hillevi, du har tagit bort alla meningsfulla insatser för arbetssökande för att istället låta folk gratisjobba på skattebetalarnas bekostnad. Den katastrofala jobbcoachningen har inte givit ett enda jobb. Är du nöjd med dig själv?

Tunisien och tvångsavvisningar av irakiska flyktingar

Kolla in förbundsstyrelsens uttalanden från årets första möte.

Sveriges asylpolitik är skamlig och brutal

Tidigt på morgonen till den 19 januari avvisades en grupp irakier av svenska Migrationsverket. Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig och sju år efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna i världen. Flera av de utvisade irakierna är kristna eller homosexuella, två minoritetsgrupper som är särskilt utsatta och som många gånger behandlas mycket brutalt med arresteringar och tortyr. De deporterade har själva beskrivit avvisningen som en resa tillbaka till en säker död.

Läs hela.

Jasminrevolutionen-ett hopp om demokrati i Tunisien

Tunisien har under lång tid varit en allierad till USA och en handelspartner med EU. Det svenska stödet för revolutionen har föregåtts av att Sverige tidigare stöttat regimen genom en omfattande vapenexport. Mellan år 2000 och 2009 exporterades krigsmateriel till Tunisien till ett värde av 42 miljoner kronor.

Läs hela.

Moderaterna skämmer ut sig i Irak

I veckan kom obekväma avslöjanden från wikileaks om vad svenska ministrar egentligen pratar om vid förhandlingsborden i ockuperade länder. Det är skränkinjagande kommentarer Tobias Billström och Carl Bildt fäller om irakiska flyktingar samtidigt som vi idag kan beskåda tvångsavvisningar av irakier till ett land som, under inga omständigheter, kan säkra deras trygghet. Bildt har genom utpressning tvingat på den irakiska regeringen ett återvändandeavtal för att kunna tvinga tillbaka flyktingarna. Billströms bedårande insats i tv-intervjuer efter avslöjandet visar på en, minst sagt, bristande ansvarsförmåga i en för svenska folket högst väsentlig fråga.

Det är synd att den här typen av unkna nationalistiska strömningar och aggressiv trångsynthet finns kvar bland moderater. Att det dessutom är en utrikesminister som fäller chockerande uttalanden om irakiska flyktingsars karaktärsdrag och fallenhet för våldsamheter gör inte saken bättre. Det är fördomsfullt, förödmjukanden och obildat. Det finns inget underlag och ingen som helst rimlighet i Bildt fantasifulla resonerande kring den plötsligt uppblossande integrationssvårighet som skulle ha uppstått sen 2003 och de påstådda hedersmorden. Det klär inte en svensk utrikesminister att dras med den mossiga gamla myten om att en humanare flyktingpolitik skulle ge ökad främlingsfientlighet. Förhållandet är det precis omvända och det vore anständigt om Bildt inte åkte jorden runt och skämde ut oss med sina hjärnspöken om hur svenskar är eller hur irakiska flyktingsars utbildningsnivå ser ut.

Är det dags för moderaterna att rensa i leden? Fredrik Reinfeldts ytterst neutrala framtoning till trots ska man inte glömma att de flesta moderata kommunpolitiker fortfarande slåss med näbbar och klor mot moskébyggen och ensamkommande flyktingbarn ute i landet. Det är fortfarande ett parti besudlat av sina konservativa gener. Frågan är om det någonsin går att tvätta bort. Kanske behöver man snegla på grannpartiet? Det märks att bomb- och batongpartiet Folkpartiet gör tappra försök att tvätta bort sitt föga smickrande blåbruna rykte om att använda en högerpopulistisk retorik. Man lyckades till slut efter den första mandatperioden få bort den bedrövliga Nyamko Sabuni från integrationsministerposten och ersätta henne med en mer fingertoppskänslig Erik Ullenhag. Det var välkommet. Men Sabunis bortfall ger tyvärr inte särskilt mycket när Billström och Bildt finns kvar för att sprida sina främlingsfientliga lögner för alla som vill lyssna.

Utvisningarna till Irak är ovärdiga och skamliga

I natt samlades ett hundratal personer utanför Migrationsverkets flyktingförvar i Märsta utanför Stockholm för att protestera mot att Sverige skulle deportera en grupp människor till Irak. Igår skedde liknande protester i Kållered, Göteborg. Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR har uttryckt oro över utvisningarna och Amnesty International har riktat kritik mot Sverige, eftersom de som utvisas riskerar livet när de nu skickas till Irak.

Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm, höll tal i måndags på en manifestation mot utvisningarna:

"Idag är en dag av ilska och frustration. En dag av besvikelse över den omänskliga asyl- och flyktingpolitik som leder fram till att människor som flytt med rädsla för sina liv tvingas tillbaka till våld och tortyr. Det är skamligt att ett land som Sverige inte gör bättre. Skamligt att man inte tar internationella konventioner eller mänskliga rättigheter på allvar. Ett land som säger sig vara för alla människors lika värde, men som i praktiken gör skillnad på folk och folk.

Rasismen har många ansikten. Den tar sig uttryck genom att osynliggöra, diskriminera och skuldbelägga, hota, spotta och slå. Eller genom att utvisa människor till tortyr och en säker död.

Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig. Sju är efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna på jorden. Oron över att inte veta, över att inte kunna planera sin framtid, ängslan över sina nära och kära och rädslan för sitt eget liv tär på människor. Att ha sett sin syster bli våldtagen av soldater, sin bror skjuten i magen och huset man vuxit upp i, bli nedbränt med möbler, fotografier och minnen sätter spår, fysiska och psykiska.

- ”Vi skickas tillbaka till en säker död”. Orden är deras egna, de människor som just nu sitter och väntar på att bli hämtade av polisen och transporterade till Arlanda för avresa till Irak. Att skicka tillbaka människor som riskerar tortyr eller döden är omänskligt och strider mot både humanitet och internationella konventioner. Tunga internationella aktörer som Amnesty, FN och Europarådet har kritiserat deportationen. Alla människor skall ha rätt att söka asyl i Sverige och alla som faller in under FN:s flyktingkonvention skall få stanna.

Vi får aldrig glömma att bakom varje siffra i utvisningsstatistiken står en människa. Mammor, pappor, döttrar, söner, grannar, bibliotekarier, inredningsarkitekter, fotbollsfantaster. Alla har de en egen historia och sina egna erfarenheter att bära. Som ingenting hellre vill än att få en fristad och kanske skaffa sig ett bättre liv. Orimliga handläggningstider, husrannsakan i utvisningssyfte eller planka-razzior i kollektivtrafiken för att sätta dit papperslösa är tydliga exempel på hur paragrafer har blivit viktigare än människor. Hur politisk prestige går före
rätten till asyl.

När riksdagspartier pratar om invandringens kostnader istället för rätten till en fristad och frihet är någonting djupt fel. När den extrema rasismen tar steget att kasta av sig uniformen och istället sätter på sig finkostym eller mystofflor så vinner de mark. Då blir de upptagna i värmen och andra anammar deras förslag och retorik.

Jag vill inte en enda gång till höra påhittade siffror om vad flyktingmottagandet kostar. Jag vill inte behöva diskutera vad vi tjänar eller förlorar på att låta människor stanna. Jag vill inte veta fler uträkningar eller fler kostnadskalkyler. Fredrik Reinfeldt, Dan Eliasson och ni andra som har människors öden i era händer: jag vill inte se ett enda beslut till, inte en enda utvisning innan ni har satt er ner och lyssnat på människors berättelser. Skit för en gångs skull i pengarna, skit i siffrorna. För det här är någonting mycket viktigare, det handlar om människor!

De murar som byggs runt Sverige och runt Europa bli allt högre. Idén om en union med fri rörlighet för människor har istället blivit ett ointagligt fort för de med födelseort utanför Europas vallgravar. I Spanien och Italien vaktar beväpnad gränspolis med uniform och kulsprutor. I Sverige patrullerar Migrationsverkets byråkrater inne på kontor med kaffeautomat. Olika uttryck för samma Europeiska brist på öppenhet.

Krav på visum från länder som inte ens har en fungerande infrastruktur eller att sökanden tvingas stanna i det första land de kommer till är exempel på effektiva sätt att hålla människor utanför Sveriges gränser utan att behöva använda direkt våld.

Vi behöver en helomvändning i den svenska flyktingpolitiken. Vår asylhantering ska vara ett föredöme, inte en fortsatt humanitär katastrof. Det får vara nog med undanflykter. Vi vill se en flyktingpolitik som bygger på humanitet och respekt för folkrätten, inte rasism, misstro och förakt. Någonting annat är ovärdigt, skamligt och fullständigt otänkbart.

Respektera folkrätten – stoppa avvisningarna till Irak!"

Sverige borde vara bättre än såhär.

Ida Gabrielssons anförande på Folk & Försvar

"Sverige i säkerhetspolitisk förändring", var rubriken på anförandet som Ida Gabrielsson skulle hålla på Folk och Försvars rikskonferens i måndags. Ida valde att ta upp ett perspektiv som ofta glöms bort i sammanhanget - säkerheten för de människor som ifrågasätts, trakasseras och utsätts för brott på grund av den islamofobi som håller på att bre ut sig i samhället. Titta gärna på anförandet på SVT Play (13.10 min in i inslaget).

Ida Gabrielsson: Islamofobin hotar säkerhetsläget

Ida Gabrielsson skriver idag på Newsmill om islamofobi och hatbrott mot muslimer:

"Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla - det var vanliga högstadieelever."

Läs hela artikeln här.

Långtidsarbetslösheten riskerar bita sig fast

Svenska Dagbladet skriver idag om utvecklingen på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten minskat något sedan krisens djupaste läge, ökar problemet med långtidsarbetslösheten, som har fördubblats sedan 2008.

”Under högkonjunkturen det sista kvartalet 2007 uppgick de till 68000 personer. Hösten därpå tvärdök konjunkturen och det tredje kvartalet 2010 var 126000 personer mellan 16 och 64 år långtidsarbetslösa. Deras andel bland samtliga arbetslösa hade då ökat från 25 till 33 procent.

– Gruppen blir större och större bland de arbetslösa. Och det kommer att fortsätta att öka, säger Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen. ” (SvD)

I en skrivelse till arbetsmarknadsministern skrev LO nyligen om denna utveckling: ”I första hand är det unga med bristfällig utbildning, utomeuropeiskt födda, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, 55 till 64-åringar respektive personer med högst förgymnasial utbildning, som fortsatt kommer att ha svårt.”, varnade man. Tyvärr för döva öron. Problemet ligger nämligen inte i att regeringen saknar kunskap om arbetslösheten, utan i att de inte ser den som ett problem, allt tal om "arbetslinje till trots.

”Arbetslösheten är krisens fel”, brukar regeringen hävda. Och visst - krisen orsakades inte av Reinfeldt & Borg, det påstår ingen. Men att den inte möttes med en politik för att mildra konsekvenserna, det kan inte skyllas på amerikanska lånebubblor eller en globaliserad ekonomi. Regeringen har tvärtom - såväl före, som under krisen - gjort möjligheterna att ta sig ur arbetslöshet sämre, genom att kraftigt spara in på de aktiva insatserna från arbetsförmedlingen. Diagrammet nedan kan tjäna som illustration:

(Deltagare i arbetsmarknadsutbildning, perioden 1991 - 2010. Från LO)

Nio av tio ungdomar som ingår i regeringens så kallade ”jobbgaranti”, får varken utbildning eller praktik. Aktiva insatser som gör en mer attraktiv på arbetsmarknaden, har fått stryka på foten till förmån för ”coaching” och ändlöst jobbsökande. Det får konsekvenser. För när konjunkturen vänder uppåt och arbetstillfällena blir fler, kommer det ändå att finnas en stor grupp som fastnar i arbetslöshet, som inte kan få jobben som kommer, eftersom de har fel eller för lite utbildning. Detta kan inte skyllas på finanskrisen. Ansvaret för utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ligger hos regeringen, ingen annanstans.

Ida Gabrielsson: "Vänsterpartiet behöver fler som jag"

Ida Gabrielsson skrev för ett par dagar sedan på Dagens Arena om hur Vänsterpartiet behöver utvecklas och ta på sig ledartröjan i denna tid av arbetarrörelsens försvagning. Hon besvarades av Martin Hofverberg från Tankesmedjan Konflikt, som bland annat bad om en djupare analys av vilka grupper partiet bör sträva mot att representera och organisera. "Vänsterpartiet behöver fler som jag", svarar Ida.

"Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt."

Läs hela debattinlägget på Dagens Arena.

Ministern om sjukförsäkringen: "systemen är korrekta"

Tidningen Kommunalarbetaren ställde häromdagen socialförsäkringsministern mot väggen angående utförsäkringarna av sjuka människor. I vanlig ordning försökte han släta över problemet, genom att konstatera att "det sker fel i alla verksamheter". Något systemfel finns inte, utan det är enstaka handläggare på Försäkringskassan som bär ansvaret, enligt den ansvariga ministern. När kommunalarbetaren frågar honom om vad regeringen envisas med att kalla "enskilda fall", surnar ministern till:

[Kommunalarbetaren:]Politiker säger alltid att de inte vill kommentera enskilda fall, men när börjar de enskilda fallen bli så många att det är dags att ta ansvar för dom?

[Ulf Kristersson:] - Jag tolkar din fråga närmast som en oförskämdhet. Jag kan inte ta ansvar för beslut som jag inte har fattat. Jag tar ansvar för att systemen är korrekta. Vi ser en del brister och vi tittar bland annat på frågan om det finns en fyrkantighet om besluten om förtidspension men vi har inte kommit nära något beslut än.

Regeringen vet förstås både att det är deras regler som lett till utförsäkringsskandalerna och att systemet är djupt impopulärt. Därför passar det förstås dem som hand i handske att Försäkringskassan nu slutat att ta fram statistik över vilka ekonomiska förluster de som utförsäkrats lider. SR Ekot skriver:

Inga siffror på ersättningen för utförsäkrade
Försäkringskassan har slutat ta fram siffror över hur hög ersättning de som utförsäkras från sjukförsäkringen får. Statistiken väckte politisk debatt i våras när det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades – tvärtemot vad regeringen lovat. Nu är det inte längre någon som vet hur de utförsäkrades ekonomi ser ut.

– Vi har valt att prioritera andra uppdrag vi har haft till regeringen bland annat. Vi har fokuserat på att följa hur många som har lämnat sjukförsäkringen och hur många som har gått över till Arbetsförmedlingen, säger Magdalena Brasch som är ansvarig för Försäkringskassans analyser.

Efter ett år med regeringens nya sjukförsäkring har cirka 42 000 personer utförsäkrats och erbjudits plats i Arbetsförmedlingens arbetsintroduktion i stället. Inför förändringarna var det många som oroade sig för hur ersättningen skulle bli i det nya systemet, men i december 2009 lämnade dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin lugnande besked.

– Majoriteten av dem som nu lämnar sjukförsäkringen kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än vad man hade när man var sjukskriven, sa han då.

Är det någon som kommer att få mindre pengar?

– Ja, det finns tyvärr ett mindre antal personer som inte har en sjukpenninggrundande inkomst, och det beror i många fall på att man faktiskt inte har haft en lön tidigare, och de kommer dessvärre att få något mindre. Men det handlar om ett tusental personer.

Men det handlade om många fler, visade det sig. Av de första 12 000 som började arbetsintroduktionen var det 5 400 personer som fick mindre pengar än tidigare. 61 procent fick lika mycket eller mindre än de fått i sjukförsäkringen. Vad resten av de 42 000 som utförsäkrades förra året får i ersättning vet man alltså inte.

Vänsterpartiets socialförsäkringspolitiska talesperson Wiwi-Anne Johansson kräver att regeringen begär in uppgifterna från Försäkringskassan:

"När det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades, tvärtemot vad regeringen lovat, så slutar alltså Försäkringskassan ta fram statistik. Det är häpnadsväckande och Vänsterpartiet kräver att regeringen ser till att berörda myndigheter tar fram statistik så att vi kan se hur illa ställt det blir för alla dem som knuffas ut ur systemet. "

Betygsras ingen överraskning

PRESSMEDDELANDE. Idag presenterar Statistiska Centralbyrån en undersökning som visar att betygen rasar i skolor i "socialt utsatta områden". Utbildningsminister Björklund pekar på kommunernas ansvar och behovet av mer resurser. Samtidigt nämns inte att det svenska utbildningsystemet läcker skattepengar när de företag som driver skolorna delar ut miljonvinster till sina ägare. Vinstutdelningen uppgår i vissa företag till så mycket som upp till 30 000 kronor per elev och år.

– Det är en systematisk stöld som regeringen blundar för. Pengar som skattebetalare jobbat ihop och som ska gå till en bättre utbildning för eleverna, hamnar nu i fickorna på enskilda aktieägare. Det är ingen överraskning att betygen rasar. Situationen är orimlig och Sverige är unikt med sina generösa regler. Vi kräver ett stopp för vinstutdelningen i skolan, så att eleverna kan få den utbildning de har rätt till och som vi alla betalat för, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

Läs mer: SVT

Walk over i bostadspolitiken

Att inte ha en egen bostad är ett helvete. Själv har jag haft ganska tur i mitt bostadsliv såhär långt. Jag växte upp i en socialdemokratisk kommun med stort bestånd av allmännyttiga bostäder, och kunde enkelt hitta en liten etta med kokvrå när jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder. Den kostade 1 250 kronor i månaden, lika mycket som inackorderingstillägget vi som bodde långt ifrån gymnasieorten fick. Jag levde visserligen ofta på havregrynsgröt den sista veckan i varje månad, men jag åt mina havregryn vid mitt eget lilla köksbord, i en lägenhet med mitt namn på dörren.

Några år senare flyttade jag till en lite större stad, och hade en kort men obehaglig upplevelse av att bo på ett svart andrahandskontrakt. Obehagligt inte bara för att det är otryggt att bo utan besittningsskydd, men också för att förstahandshyresgästen, som bodde i en annan stad, lät mig veta att om jag av någon anledning skulle skvalla för fastighetsägaren att jag hyrde hans lägenhet i smyg, så "hade han kompisar som visste var jag bodde". Jag blev noggrann med att låsa om mig och blev skraj varje gång det knackade på dörren och så fort jag kunde, flyttade jag ihop med min pojkvän. Tillsammans hade vi råd med en större lägenhet och då gick det lättare att hitta ett förstahandskontrakt.

Ytterligare ett par år senare skulle vi flytta till Stockholm, och först då insåg jag hur illa ställt det egentligen är med bostadsbristen här i landet. I månader letade jag, först på det sätt jag som naiv bruksortsnorrlänning fann självklart: genom den kommunala bostadskön. Det visade sig snabbt vara meningslöst, eftersom kötiderna hos de lyckliga få som får en lägenhet därigenom sträcker sig fem, tio, femton år bak i tiden. Jag förstod att det är andra metoder som gäller när man söker boende i huvudstaden, frågade vänner och bekanta och började därefter söka privat och via andrahandssajter. Jag skickade ut brev till fastighetsägare, och bad kompisar fråga runt. Jag blev en flitig besökare på blocket.se, men blev lite håglös när jag såg alla annonser av typen "50-årig man söker inneboende, gärna ung attraktiv kvinna".

Till sist hittade vi - via Blocket om jag minns rätt - en trea med rejäl överhyra på den svarta andrahandsmarknaden. Där delade vi livssituation med massor av unga storstadsbor. Vi betalade som attan för ett boende där man smyger inför grannarna och har en konstig c/o-adress, eftersom man inte får eller vågar sätta upp sitt namn på dörren. Men positiv som jag är, kunde jag ändå glädjas åt att det åtminstone inte i hemlighet bodde en sundsvallsbo i garderoben (vilket Ida Gabrielsson råkade ut för i en av sina andrahandslägenheter).

Bostadsbristen innebär en massa saker. Det innebär ofrivilligt boende hemma hos föräldrarna, skumma kontrakt och en andrahandsmarknad där människor utnyttjas och kniper käft om det, för att man inte har något val. Om man inte har en miljon på sparkontot eller möjlighet att ta ett gigantiskt banklån, det vill säga.

Det här är en politiskt skapad situation. För hur många gånger högern än hävdar det, kommer marknaden aldrig lyckas att tillgodose behovet av billiga hyreslägenheter för unga eller andra med låg inkomst. Det krävs politisk handling. Clara Lindblom, som sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse skriver bra om det på Newsmill idag. "Var det här allt du hade att komma med", frågar hon den nya bostadsministern Stefan Attefall, som igår fick ta emot en namninsamling från jagvillhabostad.nu med krav på krafttag för att bygga bort bostadsbristen. Attefall upprepar till svar den tidigare regeringens håglösa politik: att standarden på ungas bostäder behöver sänkas och att fler ska bo inneboende eller i andra hand. Som Clara Lindblom konstaterar:

"Stefan Attefalls lösning är att unga ska bo i bostäder utan kök, ha fula tapeter och gamla vitvaror. Det är inga kraftfulla åtgärder för att bygga bort bostadsbristen - det är att helt lämna walk over i bostadspolitiken."

"Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik"

Ni får ursäkta att jag upprepar mig, men här kommer ett nytt tips att läsa en artikel av Ida Gabrielsson om vänstern och framtiden:

"Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik. På flera sätt har bandet rullats tillbaka till 1930-talet. Då byggde arbetarrörelsen sina egna trygghetssystem – det måste vi ta intryck av när vi gör politik på 2010-talet. Politisk verksamhet i framtiden kan handla om att ordna hjälpcenter dit människor kan vända sig för juridisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter vid utförsäkringar, för den unga vänstern kan det vara att inte bara kräva en fritidsgård i ord, utan också ordna fritidsaktiviteter."

Läs hela här.

Ida om vänstern på 2010-talet

Ida Gabrielsson skriver idag i Aftonbladet om vänsterns utmaningar i ett Sverige som inte ser ut som det gjorde igår:

"Sverige har förändrats i grunden och arbetarrörelsens kris innebär förändringar även för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet behöver ett generationsskifte inte bara åldersmässigt utan också i förhållningsätt till omvärlden. Att vara vänster på 2010-talet ställer nya krav. Väljarna gav de partier som byggde landet det sämsta stödet sedan allmän rösträtt infördes. Det är ett tecken på att vi inte har kunnat visa att vi är ett alternativ; att man kan lita på att vi tar strid.
Det måste ändras.

Det svenska välfärdsbygget är dött och socialdemokratin verkar inte vilja vara de som tar på sig rollen som de som ska bygga det nya Välfärdssverige. Vänsterpartiet kan inte längre nöja sig med att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som försvarar välfärden mot angrepp, och som bygger delar av sin identitet på att tjuvnypa ett stort socialdemokratiskt parti. Av den enkla anledningen att den verkligheten inte råder längre. Systemskiftet som det varnats för är redan här och i stora delar genomfört, ett systemskifte i dag skulle i stället innebära att vi bygger bort Fattigsverige och bygger välfärden på nytt. (...)"

Läs hela här.

Den som vill följa, och kanske delta i, fler diskussioner om Vänsterpartiets framtid rekommenderas att besöka framtidskommissionens hemsida. Framtidskommissionen arbetar med att formulera målsättningar och strategier för Vänsterpartiets roll, inriktning och organisatoriska utveckling under de kommande tio åren. Kommissionen, som leds av Ida Gabrielsson, välkomnar tankar, förslag och idéer från medlemmar och andra om hur Vänsterpartiet kan utvecklas och stärkas, så delta gärna i debatten på hemsidan eller skicka in dina synpunkter till dem här.

Ida Gabrielsson invigde Ung Vänsters veckokurs i Motala

Inför nästan 300 kursdeltagare invigde Ida Gabrielsson Ung Vänsters veckokurs i Motala. I sitt tal lyfte hon bland annat att tryggheten på den svenska arbetsmarknaden håller på att sättas ur spel.

- Incitamentet att hålla ihop är inte lika självklart för människor när trygghetssystemen urgröpts och misstänksamheten har slagit rot. Att du tjänar på en stark A-kassa och ett värdigt socialförsäkringssystem, även som frisk eller om du har ett jobb, har försvunnit i debatten.

Läs hela hennes tal här.

Ung Vänster drar igång året i Motala

Ung Vänster startar 2011 med den traditionsenliga veckokursen i Motala. Här introduceras de färskaste rönen och kampanjerna, florerar de intressantaste diskussionerna och förbereds inför årets verksamhet. En av de viktigaste och, för medlemmarna, mest väsentliga tillställningarna under året. Denna gång kommer en stor satsning ske på unga människors ställning på arbetsmarknaden och de feministiska frågorna.

Den 3-6 januari mobiliserar Ung Vänster på Bona folkhögskola i Motala. Närmare 300 Ung Vänster-medlemmar från hela landet väntas delta på förbundets veckokurs. Det kommer därmed att vara den största nationella klubbsammandragningen för Ung Vänster under 2011. Veckokursen innebär startskottet för det politiska året. Det nya arbetslivet i Sverige kommer att stå i fokus under kursen.

- Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash. Men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv är det rena kaoset, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

- Högern har slitit sönder samhället, och Sverige har förändrats till det sämre. Tiden då vi bockade och bugade för småsmulorna och allmosorna är över. Istället kommer vi vara så fräcka att vi kräver dopp i grytan året om, säger Ida Gabrielsson.

I samband med veckokursen lanseras förbundets nya feministiska kampanj "Inga fler ursäkter!". Kampanjen lyfter tjejers rätt till trygga jobb, rätt att må bra och rätt att vara trygga i sin vardag.

- Ohälsan och stressen bland tjejer ökar i skolan och man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det hänger ihop med neddragningar på skolkuratorer och annan skolpersonal. Därför ställer vi krav på en utbyggd välfärd, rätt till trygga jobb och självförsvar för tjejer i skolan, säger Ida Gabrielsson.

Parallellt med kursen hålls en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar, vilket kommer att vara en viktig del av den feministiska kampanjen.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se