Ida Gabrielsson slutar som ordförande för Ung Vänster

Efter närmare sex år som ordförande för Ung Vänster
meddelar Ida Gabrielsson idag att hon inte tänker ställa upp till omval på kongressen på Kristi himmelfärdshelgen 2011. Sandvikentjejen Ida Gabrielsson tog över 2005 efter att ha varit vice förbundsordförande och ordförande för förbundets feministiska utskott. Med sina fem och ett halvt år är hon den som suttit näst längst av alla förbundsordföranden. Det är ett oerhört stort arbete att styra hela den organisationen som idag är en av de mest betydelsefulla oppositionella röster i svensk politik. Vi har vant oss vid en ordförande som har varit en vass debattör, med sina snabba repliker och sitt stora patos.

Gabrielsson kommenterar till Arbetarbladet att målsättningen om att rusta upp organisationen och öka antalet lokala klubbar har lyckats men att mycket återstår att göra efter flera år av borgerliga regeringar och försämringar. Hon säger att vänstern behöver ta på sig ledartröjan och ta ett större ansvar för att tydliggöra skillnaderna mellan vänster och höger i politiken. Hon försäkrar samtidigt att hon även i fortsättningen kommer att vara aktiv och fortsätta arbeta mot orättvisor.

På förbundskongressen i vår väntar nu avtackningar och nyval. Ett stor tack från förbundet kommer att riktas till Ida Gabrielsson som skickligt har lyckats föra ut vänsterns budskap om jämlikhet mellan människor under en tid då klyftorna ökat. Många fina ord kommer att framföras om Gabrielssons tid på ordförandeposten. Hon har formulerat just den skarpa kritiska röst som varit ett kännetecken för Ung Vänster. På kongressen förs nu stafettpinnen vidare till nästa ordförande som kommer att leda förbundet framöver.

Uppdatering:
Nu finns en TV-intervju med Ida Gabrielsson som SVT Gävledala har gjort.

Dessutom har Radio Gävleborg intervjuat via telefon.

Lars Ohly tar emot Ung Vänsters julklapp: en feministisk hemläxa

Om regeringens förhandsprövning av public service-tjänster

Jag vet att jag är lite efter i bloggandet, men jag tänkte ändå sent omsider kommentera regeringens beslut om att förhandsgranska nya tjänster från SVT, Sveriges Radio och UR.

Det är förstås helt makalöst. Innan public service-bolagen ska få lansera en ny tjänst, ska regeringen, efter granskning från myndigheten för radio och tv och privata mediebolag, besluta om tjänsten godkänns eller inte. SVT-Vd:n Eva Hamilton har konstaterat att SVT Play exempelvis knappast hade funnits, om de här reglerna hade funnits för några år sedan. Det får en att undra vilka nya tjänster regeringen i framtiden kommer att hindra oss från att få del av, i syfte att, som kulturministern säger säkra "skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden". Public service-bolagen ska helt enkelt inte få komma med för bra idéer, eftersom det kan störa kassaflödet hos de kommersiella mediebolagen.

Kritiken mot beslutet är omfattande. Sveriges Radios VD menar att förhandsprövningen strider mot grundlagen. Vänsterpartiet har anmält regeringen till konstitutionsutskottet. En facebookprotest har hittills samlat nära 44 000 personer. Återstår att se om regeringen är mottaglig för kritiken.

Ung Vänster ger Vänsterpartiet feministisk hemläxa över jul

PRESSMEDDELANDE. Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott ska idag, måndag 20 december, önska Vänsterpartiets ledning en god jul genom att överlämna en julklapp från ungdomsförbundet till partiet. Boken "Varat och varan" som handlar om prostitution och surrogatmödraskap ska alla i partiets verkställande utskott få, samt en föreläsning för riksdagsgruppen med Kajsa Ekis Ekman, som är författare till boken. Överlämningen sker kl. 12.00 vid riksdagshuset med förhoppningen att Lars Ohly tar emot den personligen.

– Vi är övertygade om att Vänsterpartiet ändrar sin märkliga inställning efter hemläxan och ställer sig på kvinnornas sida i frågan om surrogatmödraskap. Det finns otaliga exempel som visar att en legalisering av surrogatmödraskap skulle leda till ökad ohälsa och maktlöshet för de kvinnor som ställer upp, säger Felicia Ohly.

– Även ett altruistiskt surrogatmödraskap där kvinnan ställer upp gratis är problematiskt. Det är inte säkert att man känner på samma sätt i tredje månaden som i nionde månaden. Och exempel från andra länder visar redan i dag att det är de kvinnor som har sämst ställt som ställer upp, att de fått betalning under bordet eller blivit pressade till det av anhöriga. Även den olagliga handeln i andra länder skulle öka med ett signalsystem på hemmaplanet om att surrogatmödrarskap är okej. Barnlösheten får vi lösa på annat sätt än att utsätta kvinnor för sådana här saker, avslutar Felicia Ohly.

För mer information:
Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott: 073-400 08 09
Miro Anter, pressekreterare Ung Vänster: 070-217 98 03

Att se sig själv i andra (#prataomdet)

"Det kunde ha varit jag", konstaterade journalisten Johanna Koljonen i ett twitterinlägg i tisdags, syftandes på anmälan mot Assange. Det blev, såvitt jag kan utläsa ur twitterflödet, starten för den nu, tre dagar senare, vitt spridda och omdiskuterade hashtaggen #prataomdet.

Våldtäkt är enkelt. "Allt som händer efter ett nej är våldtäkt", är en vanlig vardagsdefinition, som de flesta är eniga om. Men i konkreta, reella fall är det ofta svårare. Då kommer förklaringarna och ursäkterna. "Inte han som är så trevlig". "Hon retade nog upp honom". "Våldtäkt är förstås fel, men är det inte ofta så att tjejer helt enkelt ångrar sig efteråt och polisanmäler falskt?". ”Han var ju så full”. Principen är inte längre så självklar. Bjästafallet är ett typexempel.

Men för att komplicera det hela ytterligare, finns det något som är ännu krångligare. Gråzontillfällena. Ni vet, sådana där gånger då man känner att det blev fel, att gränser överträddes. Man ville först, men inte på det sättet eller plötsligt inte längre. Man kanske inte sa något, men visade att man inte ville. Eller så spelade man med, för att inte behöva ta en diskussion. Man kanske var kär och ville att han skulle gilla en, så man sa inte nej fast det var obehagligt. Efteråt kände man sig utnyttjad. Vad borde hon ha gjort? Vad borde han ha gjort?

En tjej skriver i twitterflödet: "Jag önskar att han slutat tänka på sig själv och sett kroppsspråket, men jag sa aldrig nej tillräckligt högt. Jag viskade bara."

För att föregå eventuella upprörda kommentarer – det handlar inte om att vare sig ändra i lagstiftningen eller att hävda att killar borde vara tankeläsare. Det handlar om att börja prata om gränsdragningarna, ansvar och vad som kan göras. För så här kan det inte få fortsätta. Förra året anmäldes (notera: anmäldes, inte begicks; enligt Brottsförebyggande rådet anmäls bara 10-20 procent av fallen) 15 500 sexualbrott i Sverige, varav 40 procent gällde våldtäkt. Det är toppen på ett isberg av gråzonssituationer. Jag tror de hänger ihop, att problemen bottnar i ojämställdheten, och att den diskussion som väckts nu är viktig för att komma någonvart med att lösa problemet.

Så gå in på twitter, sök på #prataomdet, eller på bloggen med samma namn, där det finns texter på temat. Läs, begrunda, och om du vill – prata om det själv. På twitter, här, med bästa vännen, med skolkuratorn, med din partner, på en anonym blogg, vartsomhelst. Du bestämmer.

________________________

Uppdatering: bra intervju i DN med Johanna Koljonen. Ny hemsida uppe: prataomdet.se

Av med foliehatten!

Jag blir snart galen av diskussionerna som pågår om Julian Assange och anmälningarna mot honom. Flera kloka människor har redan skrivit om det, men för att bevara min egen sinneshälsa måste jag upprepa det: håll isär tankarna!

Å ena sidan - Wikileaks är toppen, å andra sidan - det är likafullt möjligt att Julian Assange kan ha begått de övergrepp han är anmäld för, och detta måste i normal ordning prövas rättsligt. Att det senare inte är glasklart, ens i vänsterkretsar, gör mig glödande förbannad.

Som Josefin Brink skrev:

”Det slår aldrig fel. När en känd man misstänks för våldtäkt stämmer en kör av försvarare upp och vittnar om det orimliga i att ens framföra en sådan anklagelse. Det gäller i begränsade kretsar som i Bjästa där invånarna i en liten ort, med få undantag, gjorde den tvärsäkra bedömningen att den hygglige killen de alla kände aldrig skulle kunna göra något sådant.

Och det gäller i den breda offentligheten som i fallet med Julian Assange. En person som gjort så viktiga insatser för öppenhet och insyn, som satt självaste USA på pottan kan bara inte vara en våldtäktsman. De mest fantasifulla konspirationsteorier florerar därför nu om vad som egentligen ligger bakom gripandet.”

Ett exempel på konspirationsteorierna Brink talar om, kan bloggaren ”Svensson” få tjäna som exempel på. Han skriver:

"Utöver detta menar jag också att man på goda grunder kan ifrågasätta minst en av våldtäktsanmälningarna. Nämligen den från socialdemokraten Anna Ardin. För det är helt klart så att man kan misstänka henne för samröre med US-amerikanska underrättelsetjänster. Det är möjligt att hon inte har sådana kontakter, men de skulle kunna finnas där. Något som gör anmälan mot Julian Assange klart misstänkt som jag ser det."

Jag har två råd till Svensson och hans åsiktsfränder: plocka av foliehatten och gå en kurs om sexualiserat våld.

Det är, för att ta till i underkant, ytterst osannolikt att de två tjejer som anmält Assange för övergrepp är utsända av CIA för att rigga en honey-trap att snärja karln i, för att sedan polisanmäla (och stå ut med publikt spott och spe i bästa Bjästa-anda), så att Sverige sedan ska utlämna honom till USA.

Konspirationsteoretikerna tyckte sig få vatten på sin kvarn när det visade sig att Anna Ardin hade twittrat om Assange dagen efter det anmälda övergreppet. Det togs som intänkt för att hon nog fabricerade det hela. Men nu ska ni få höra (här kommer den där kursen jag rekommenderade): sexualbrottsoffer reagerar inte alltid i enlighet med standardformulär 1A. I själva verket finns det inte ens något sådant formulär, något "rätt" sätt att reagera på vid övergrepp. Det finns däremot en rad vanliga reaktioner. En del förnekar vad som har hänt. Hos en del förekommer bortträngning, en mekanism som innebär att man trycker undan känslomässiga reaktioner som är för svåra att hantera omedelbart efter ett trauma. Dissociation är vanligt, vilket kan upplevas som att man ”lämnar kroppen” under ett övergrepp. Det kan i sin tur leda till att man inte kan minnas vad som hänt efter traumat. För vissa kommer minnena tillbaka kort tid efteråt, hos andra först efter en lång tid av bearbetning, hos ytterligare andra inte alls.

Slutsatsen är att en twitter-post morgonen efter ett anmält övergrepp inte innebär att det finns belägg för att hävda att övergreppet inte har skett.

Det är, som Josefin Brink påpekar, mycket vanligt att våldtäktsoffer eller offer för annat sexualiserat våld bemöts med oförståelse och skuldbeläggande, för att de inte uppfyllde bilden av hur någon som utsatts för övergrepp "borde" reagera. (Lästips: ”Flickan och skulden” eller ”Liksom våldtäkt, typ”.) Det är också mycket vanligt att folk i generella ordalag fördömer våldtäkt, men att de i konkreta fall bortförklarar och ursäktar den misstänkta gärningsmannen. ”Nämen inte han, som är så trevlig”-syndromet, kan vi kalla det. Inget nytt under solen, men i det här fallet – när de anmälande tjejerna fläks ut i hela världens media och konspiratörer av alla politiska färger tävlar i att skuldbelägga och misskreditera – ger det mig extra mycket magont.

Vänsterpartiet försöker stoppa datalagringsdirektivet - begär bordläggning

"Vi kommer, med stöd av grundlagen, att begära en så kallad minoritetsbordläggning. Det betyder att beslutet skjuts upp i ett år, om inte fem sjättedelar av riksdagen är beredda att godkänna regeringens förslag omedelbart.". Det skriver Lars Ohly och Jens Holm i Aftonbladet, med anledning av regeringens förslag om hur Sverige ska implementera EU:s datalagringsdirektiv.

Regeringen har som bekant tänkt sig att Sverige ska gå längre än direktivet kräver. Allt utom innehållet i kommunikationen ska lagras- vem du ringt, sms:at eller mailat, vilka hemsidor du besökt, när du gjorde det, hur länge du pratade i telefon, var du befann dig när du messade, ringde eller surfade.

"Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att vara orolig för", brukar det heta när övervakningslagar ska stiftas. Men det finns principer i ett rättssamhälle som inte kan avfärdas på det sättet. Människors privatliv måste få vara privat. Man måste få ha hemligheter från staten. Vad har vi annars för slags samhälle? (Hur långt har det förresten inte redan gått, när man måste argumentera för så fundamentala principer?)

Vi har länge varit på väg åt fel håll, mot alltmer av ett övervakningssamhälle. Ohly och Holm skriver:

"Under de senaste åren har riksdagen godkänt en strid ström av lagförslag som inskränker våra fri- och rättigheter och den personliga integriteten. Kameraövervakning och brottsregisterkontroller vid anställning blir allt vanligare. FRA-lagen gör att stora delar av vår elektroniska kommunikation scannas av staten."

Nu finns det möjlighet för dem av riksdagsledamötena som brukar tala om integritet att också i handling stå upp för den. Vilka kommer att ta den?

Sprängattentat och rasism

En bomb briserar invid julhandelsträngseln på Drottninggatan, och även om endast gärningsmannen själv dog är tragedin ett faktum. Inte minst för att dådet tagits emot som en tidig julklapp från rasistiskt håll.

Sverigedemokraternas svar på attentatet är som väntat krav på minskad invandring från muslimska länder. Den islamofoba bloggen Politiskt Inkorrekt skriver, i ett försök att spä på känslor av oro och rädsla, att "de finns mitt ibland oss - men var?". Jimmie Åkessons sekreterare går längst i ärlig förtjusning, när hon twittrar ut: "Är det nu man får säga 'vad var det jag sa'? #äntligen".

Kopplingen muslim-terrorism har varit en motor i den islamofba rasistiska diskursen sedan 11 september-attackerna. Den har använts för att legitimera allt ifrån regelrätta krig till inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter. Rädsla är en utmärkt jordmån för främlingsfientlighet och fakta som att islamistiskt motiverade brott endast utgjort 0,34 % av de terrordåd som utförts i Europa de senaste åren, bekommer därför inte Sverigedemokraterna.

Det är tragiskt att en man sätter bomber runt midjan och spränger sig. Men det är också tragiskt att ett rasistiskt riksdagsparti försöker använda dådet i sina smutsiga syften. Mot detta måste fler höja sina röster. Vi måste hålla ihop mot rasismen.

Ida Gabrielsson om den rika världens klimatansvar

Klimattoppmötet i Cancun håller på att gå åt skogen. Ida Gabrielsson, som är på plats i Cancun, skriver idag i Aftonbladet om i-ländernas ansvar.

"Klimatförändringarna världen står inför är orsakade av den industriella produktion som de industrialiserade länderna har stått för. Därför är den enda rimliga lösningen att i-länderna nu tar sitt ansvar och står för huvuddelen av de resurser som krävs för att lindra den globala uppvärmningen."

Läs hela.

Nytt nummer av Röd Press ute

Nu har nya numret av Röd Press kommit ut. I numret kan man bland annat läsa om SD:s historia, ett reportage om Rättviseförmedlingen och en intervju med journalisten och serietecknaren Liv Strömquist. Läs mer på rodpress.nu.

Varför inte ge dig själv, eller en kompis en prenumeration på Röd Press i julklapp? En årsprenumeration kostar 200:- (4 nummer). Skicka ett mail med namn, adress och telefonnummer till red@rodpress.nu för att börja prenumerera.

Trevlig läsning!

FRA. Så kom läckan.

Man vill ju inte gärna säga "vad var det vi sa", när det gäller sådant här. För det är inte kul, det här med övervakningssamhället.

Minns ni FRA-debatten? Vi var många, många som varnade, som demonstrerade, som försökte stoppa lagen. Men med försäkringar om integritetsskydd klubbade alliansen igenom den och nu har alltså de första uppgifterna om läckor kommit.

En anställd vid Försvarets radioanstalt varnar för att uppgifter om vanliga medborgares mail och telefonsamtal kan hamna i händerna på utländsk underrättelsetjänst. Kontrollmyndigheten, som skulle vara en garant för att inegritetskränkningar inte skulle kunna ske, har inte i någron nämnvärd grad granskat byteshandeln av information mellan FRA och utländska underrättelsetjänster och Försvarsunderrättelsedomstolen ger FRA tillstånd "på löpande band", enligt uppgiftslämnaren.

Det är väl helt enkelt dags att damma av parollen från FRA-striden: "Riv upp, gör om, gör rätt".

----

Uppdatering: ser att Vänsterpartiet har reagerat på uppgifterna. De kräver "ett moratorium för lagstiftning som riskerar att kränka människor enligt den nya grundlagens bestämmelser om skydd för integriteten". (Med risk för att avslöja mina bristande språkkunskaper kan jag avslöja att jag blev tvungen att googla "moratorium" för att förstå meningen. Det innebär att man skjuter upp ett beslut tills vissa krav - i det här fallet kravet att människors integritet inte får kränkas - har uppfyllts)

Sjunkande skolresultat ingen överraskning

Igår offentliggjordes 2009-års Pisa-undersökning, som visar att svenska elever tappat i kunskaper och den svenska skolan gått från att vara en av världens mest likvärdiga, till att hamna bland genomsnittsländerna. "PISA visar, i jämförelse med andra länder, ökade skillnader mellan hög- och lågpresterande elever och en förstärkt betydelse av elevers socioekonomiska bakgrund. Över tid har även skillnader mellan hög- och lågpresterande skolor ökat", skriver Skolverket.

Barns klassbakgrund har alltid slagit igenom i utbildningssystemet. Det har påverkat skolresultat och studieval. Om man har akademiskt utbildade föräldrar eller inte, har varit den starkaste faktorn bakom om man valt att studera vidare på högskola. Så har det alltid sett ut. Men nu har alltså mönstret förstärkts när det gäller skolresultat och det lär inte dröja länge innan vi också får se rapporter om ökad snedrekrytering till högre studier. Det är knappast någon överraskning. I åratal har vi i vänstern varnat för resultatet av den dåliga mixen av nedskärningar, fritt skolval, friskolesystem och generellt ökade klassklyftor i samhället. Det krävs inte något toppbetyg i matte för att räkna ut vad som kommer efter lika med-tecknet i en sådan ekvation.

Frågan är om något kommer göras åt saken. I morse stod Jan Björklund i Rapport och sade två saker: 1: det är socialdemokraternas fel att skolan ser ut som den gör, och 2: det är lärarnas fel - de borde sluta med "jobba på egen hand"-metodik, som alla elever (särskilt pojkar) inte är "mogna för".

Jan Björklund kan förstås inte lastas för allt som är fel i skolan idag. Den ojämlikhetsskapande friskolereformen var det ju högerregeringen i början av 1990-talet som sjösatte. Likaså det fria skolvalet, vilket forskare konstaterar förstärker den klassmässiga segregationen i skolan. De här reformerna kom till i en tid då skolan drabbades av nedskärningar, som än idag inte är reparerade. Jan Björklund kan inte hållas ansvarig för detta. Men - och det här är ett viktigt men - han är ansvarig för den skolpolitik som nuvarande regering bedriver, och det är en politik som konsekvent gör ont värre. Som ökar klyftorna. Som försämrar gymnasiets yrkesutbildningar, för att ta ett exempel. Som låter lärare och elever ta smällen i krisen, när regeringen snålhåller i plånboken, och som sedan skyller de sjunkande resultaten på de allt tyngre belastade lärarna.

Jag är helt enig med Björklund när han kritiserar tendensen att alltmer av elevernas utbildning går ut på att de ska lära sig själva, utan lärarstöd. Men det är ohederligt av ministern att låtsas som om gör-det-själv-metodiken är ett påfund från lärarnas håll. Eller socialdemokraternas, för den delen. Det handlar förstås om brist på tid, brist på lärare. "Egen forskning", säger lärarna ibland, antagligen för att det klingar bättre i elevernas öron än "jag hinner inte hjälpa dig"

En del elever klarar sig bra i skolan, med alla dess brister. Det är elever med högutbildade föräldrar. Föräldrar som säkerligen både ställer krav och hjälper till med läxorna. Föräldrar som ser det som en självklarhet att barnen ska till universitetet en dag och som pushar och stöttar på vägen dit. Jan Björklund talar om ”mognad” Underligt är det väl, att det just råkar vara arbetarklassens barn som inte är mogna nog.

"Ansvar för statens finanser"

I morse satt jag i sedvanlig ordning och svor till morgonnyheterna. Den här gången var det uppgifterna om att regeringens jobbcoacher nu kostat över en miljard kronor som fick okvädesorden att hagla över frukosten. En miljard kronor, som ingen vet om de ger utdelning i form av minskad arbetslöshet. "Vi har ingen forskning som säger varken bu eller bä i den frågan" svarar Anders Forslund, biträdande chef på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, när Rapport frågar om effekten av jobbcoachsatsningen. Men en ny branch har regeringen åtminstone lyckats skapa, där arbetsförmedlingen anlitar inte mindre än 820 olika företag för att utföra alltifrån gammal vanlig arbetsförmedling, till mer kreativa metoder, som omprogrammering av hjärnan, healing och hypnos.

En röd tråd kan skönjas i regeringens "jobbpolitik" - det kostar. Mycket. Och investeringarna ger mycket få jobb. Marika Lindgren Åsbrink gjorde innan valet en bra sammanställning av regeringens dyra, ineffektiva jobbsatsningar.

Jag roade mig med att göra ett räkneexperiment, för att se hur många jobb man hade kunnat få om man anställt människor direkt i offentlig sektor, istället för att lägga pengarna på skattesänkningar av olika slag. Först vill jag bara reservera mig mot eventuella felräkningar (jag lade min gymnasietid på att träna hockey istället för att göra matteläxan). Men jag fick det till något i den här stilen:

Sänkta arbetsgivaravgifter
Kostnad: 7,5 miljarder
Regeringens uppskattning av antalet skapade jobb: 3000

Sänkta arbetsgivaravgifter för företag med unga anställda
Kostnad: 9,5 miljarder
Regeringens uppskattning av antalet skapade jobb: 10 000

RUT-avdrag (siffror från nationalekonomen Roland Spånt)
Kostnad: 720 miljoner
Antal skapade jobb: 900

Summa kostnad: 17, 72 miljarder

Summa nya jobb: 13 900 stycken

Pris per jobb: cirka 1,3 miljoner

… det vill säga: samma slantar hade kunnat ge 35 440 jobb om man direktanställt i offentlig sektor (räknat på kostnad på 500 000 kronor per jobb). Notera att jobbcoachmiljarden inte är inräknad, eftersom ingen vet hur många jobb den skapat.

Välskötta statsfinanser, eller vad var det Anders Borg sa?

Demokratin glömdes bort

Eva Franchell, Aftonbladet, skriver enkelt och tydligt det som behöver sägas om Wikileaks Sverige-Nato-avslöjande:

"Det var länge sedan Sverige var neutralt. "Alla" har känt till det svenska samarbetet med Nato. Nu bekräftar Wikileaks dessutom hur försvarsminister Sten Tolgfors sitter i frekventa samtal med den amerikanske ambassadören, precis som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin är en väl sedd gäst på ambassaden.

Men som försvarsreportern Mikael Holmström beskriver det i dagens Svenska Dagbladet är det "inte något regeringarna Persson och Reinfeldt talat högt om inför svenska folket". Inför risken att svenska folket skulle rösta nej i en folkomröstning har man i stället valt att ta bakvägen in i Nato. Det är ovärdigt en demokrati.

I Afghanistan strider svenska soldater under Nato-befäl. I Norrbotten samövar svenska och amerikanska soldater och i Natos försvarsplan för Baltikum finns Sverige med som en aktiv deltagare. Samarbetet blir allt mer uppenbart.

Wikileaks fortsätter att sprida information om den svensk-amerikanska samarbetet. Förhoppningsvis innebär det att vi får en riktig Nato-debatt. Sverige ska bara delta i försvarssamarbeten om det är vad svenska folket vill."

Hälsningar från en storhetstid

Det är alltid känsligt att ta politiska råd från andra. Särskilt om man är ett stort politiskt parti med fina anor. En folkrörelse som lyckades bygga världens mest moderna och jämliga välfärdssystem har sin egen inbyggda dynamik, sina processer och interna diskussioner. Det bör respekteras. Därför kommer här en uppmaning från en av de egna, från en socialdemokrati på frammarsch till dagens mer medelklass och avdragsrättsorienterade rörelse. Hälsningen är särskilt tillägnad, förutom valberedningen ordförande Berit Adnor förstås, även radarparet Ilija Batljan och Mikael Damberg som två personer som nu verkar sätta stor prägel på socialdemokratins "förnyelse"-arbete. Mycket nöje!