För ett tag sedan hade jag en bloggduell med
Magnus Andersson, Centerns ungdomsförbund. Andersson tillhör den minskande skaran människor som ser militär våldsmakt som en central del av Afghanistans så kallade "uppbyggande och demokratisering". Medan allt fler har anslutit sig till linjen att NATO:s militära operationer i Afghanistan förvärrat läget i landet och försvårat det humanitära biståndsarbetet, finns en hård, dogmatisk kärna av personer med rötter i den svenska borgerligheten som blint försvarar NATO:s och Sveriges militära närvaro.
Under helgen har
Afghanistan varit fokus. En orsak är att EU:s utrikesministrar har träffats i Stockholm.
I fredags kunde vi också läsa
Svenska Afghanistankommittén (SAK):s generalsekreterare, Torbjörn Petterson, på
Aftonbladet Debatt. Petterson framförde sin oro för Afghanistans framtid. Han utgick från den militära närvaron sedan den amerikanska invasionen 2001 och konstaterade,
Att ”det inte finns någon militär lösning på konflikten i Afghanistan” är ett mantra som upprepas av de flesta politiker och militärer både i USA och Europa. Problemet är att makthavarna inte går från ord till handling. Det senaste exemplet är Barack Obamas nya strategi. Efter många hoppfulla uttalanden blev den mest påtagliga förändringen ytterligare 21.000 soldater varav merparten sattes in i den så kallade ”Operation Svärdshugg” – ytterligare en storskalig utländsk militär operation på afghanskt territorium av den typ som under sju år visat sig totalt kontraproduktiv och vars främsta resultat är att antalet civila dödsoffer skjutit i höjden och talibanrörelsen fått lättare att rekrytera anhängare. Frågan är om EU:s utrikesministrar idag kommer att våga bryta den onda cirkel världssamfundet hamnat i. Risken är stor att den annonserade nya militära strategin bara blir ytterligare ett varv i en neråtgående spiral där nya styrkor till enorma kostnader skickas till Afghanistan för att skydda de som redan är där. Den säkerhetsfrämjande insatsen behövs om inte Afghanistan ska störtas i inbördeskrig. Men det militära stödet måste inriktas på att stödja afghansk militär och polis. EU måste kräva att USA avbryter sin offensiva krigföring. Patrullerande av utländsk trupp är dömt att misslyckas och spelar talibanrörelsen i händerna. Utländska förband har inte kapacitet och snart inte heller någon folklig legitimitet att hålla territorium i Afghanistan.
Alltså, den militära offensiva strategin i Afghanistan är ett misslyckande. Under helgen har två färska exempel på detta uppdagats. Igår kom uppgifter att tyska NATO-trupper dödat minst 40 civila afghaner i en flygattack. Självklart fanns det misstankar om talibaner. Det finns det alltid och i Afghanistan räcker själva misstanken. Den behöver inte bekräftas eftersom ett människoliv förlorat avsevärt i värde sedan invasionen 2001. Och så idag kan vi läsa om hur SAK:s sjukhus i Afghanistan utsatts för en razzia där patienter och anställda bundits eller fösts ut ur sjukhuset. De amerikanske soldaterna letade efter talibaner som sökt vård. Ännu en gång, det där med människovärdet. Talibanerna är avhumaniserade, inte bara på slagfältet men också när vi ser dem i våra TV-rutor eller i bild strax under tidningsrubrikens bläck.
I ett inlägg efter bloggduellen menade Magnus Andersson att afghaner efter allt som hänt nu fått chansen att rösta. Jag menade att valet i sig är ett uttryck för ockupationen och det militära misslyckandet. Valet kan inte betraktas som ett legitimt val eftersom Afghanistan de facto är under ockupation. I övrigt skrev jag så här,
Och själva valförfarandet lämnar mycket att önska för den står på demokratins sida. Vallokalerna är segregerade mellan män och kvinnor. Det finns inte tillräckligt många valförrättare för att täcka kvinnornas lokaler. Enligt uppgift saknas 42 000 förrättare. Männen har kontrollen över kvinnors röstkort.
Idag kommer också uppgifter om att valresultatet på vissa håll
underkänts av valkommissionen.
Nu gäller det att på allvar lyfta debatten om Sveriges närvaro i Afghanistan.
Ska Sverige fortsätta vara en del av ett misslyckande eller ska vi bidra till att stärka det humanitära biståndet?
Den svenska regeringen står för den första linjen. Den försvarar en strategi som upprätthåller en ockupation som dagligen kräver civila offer. Nu gäller det för de Rödgröna samarbetet att presentera sitt alternativ för svenskt deltagande i Afghanistan, ett alternativ baserat på folkrätten och människovärdet. Vänsterpartiet är för närvarande enda partiet i riksdagen som kräver ett tillbakadragande av de svenska trupperna. Jag håller med Ulf Bjereld som tycker att Socialdemokraterna agerat otillräckligt på helgens tragiska bombattack.
Andra som bloggat: Jonas Sjöstedt, Ulf Bjereld, Arvid Falk
I medierna: AB, GP, Sydsvenskan, SvD, DN1, DN2, SVT
