Folk och försvars rikskonferens 2008 inleddes med samtal och diskussion om en gemensam värdegrund. Jag har svårt för det där med värdegrund, blir lite besvärad av själva tankesättet. Så jag tog många djupa andetag, och försökte på bästa sätt anlägga en smula mognad och ödmjukhet inför diskussionen och den efterföljande debatt där jag skulle delta tillsammans med övriga förbundsordföranden. Man vill ju inte uppfattas som pubertal, tänkte jag.
Men redan under Nyamko Sabunis inledningstal började min mogna och höviska hållning krackelera, istället för ödmjukt smilande började mitt ilskna lite misstänksamma flin skina igenom.
Det går inte att återge hela diskussionen om värdegrund här, men några citat ifrån ministerns tal kan jag frikostigt bjuda på (det går även att läsa hela på folk och försvars hemsida):
”I vår iver att respektera olika gruppers rätt att leva efter sina traditioner, riskerar vi att urholka enskilda människors rättigheter. Det är viktigt att vi är tydliga i vårt avståndstagande från sedvänjor som inte ligger inom ramen för den gemensamma värdegrunden – demokratin – och de grundläggande mänskliga rättigheterna.”
Mäns våld mot kvinnor angavs som ett exempel på vad det kan vara. Trevligt att utgångspunkten för diskussionen om mäns våld är att det är något vi importerat och som brett ut sig i samma takt som pizzeriorna. Sedan slängde hon ihop en obehaglig jämförelse mellan nazismen och 70-talets vänstervåg, som exempel på hotbilder mot demokratin då, vilka som varit ”demokratins fiender och dödgrävare”. Fräscht. Jag funderar på min egen uppväxt med Kåldolmar och Kalsipper på skivspelaren och känner inte riktigt igen mig, har svårt att se det som någon slags hotbild alltså.
Några floskler nämndes också om utanförskapet som grund till det onda i Sverige.
”Det senaste decenniet har ett nytt socialt landskap växt fram. Ett landskap präglat av långtidsarbetslöshet och bidragsberoende. Ett landskap präglat av cementerad bostadssegregation.”
Precis, och nu får vi mer av den varan. Smart.
Efter inledningen var det dags för gruppdiskussioner. Jag fungerade som samtalsledare för en av grupperna. Rubriken var ”vilka värden är våra och hur försvarar vi dem?”. Jag hade fått en lapp med den rubriken samt lite exempel på vad diskussionen kunde kretsa kring. ”Är vi exkluderande eller inkluderande i våra värderingar?”. ”Vilka värderingar och attityder underlättar integration i vårt samhälle?”. ”Finns det värderingar som inte är förenliga med möjligheten att leva i det svenska samhället?”. Vidare kunde man läsa ”vi förväntar oss inga svar utan snarare reflektioner och kanske en ökad insikt i frågans betydelse både i avseende att integrera nya svenskar men också för att den sannolikt påverkar våran förmåga till att bidra till fred och säkerhet i det internationella perspektivet.”. Jag skulle samla min grupp vid ett konferensbord (ÖB ingick i min grupp men dök aldrig upp), para ihop deltagarna två och två, och utifrån temat skulle de formulera en frågeställning som de ville diskutera och skriva ner den på en gul post it-lapp. Lapparna skickades runt och alla fick rösta på vilken frågeställning som de helst ville diskutera. Frågeställningen ”Hur inkluderar vi och engagerar vi ungdomar som ska stå för värdegrunden i framtiden, för att därmed skapa ett tryggare samhälle?” vann omröstningen med knapp marginal framför frågan, ”Hur ska vi bryta ner värdegrunden i komponenter, så att vi kan identifiera de viktiga byggstenarna, så att vi kan bygga ett gemensamt hus med stenarna?”. Min uppgift var därefter att återge diskussionen men också diskutera allmänt om värderingar med de andra förbundsordförandena inför konferensens deltagare. Jag försökte prata om hur värderingar uppstår. Om klass och könsskillnader. Om hur exempelvis våran vapenexport, eller deltagande i USA: s krig också är ett brott mot mänskliga rättigheter, och om hur misstänkliggörandet av muslimer i Sverige spär på rasistiska föreställningar hos människor. Högerns ungdomsförbund svarade snabbt. Exempelvis ansåg Kristdemokratiska Ungdomsförbundets tillförordnade ordförande Charlie Weimers att det vore bättre om Sverige istället för att följa folkrätten hade hållningen att ”vi behandlar andra stater efter hur de behandlar sina medborgare”. Niklas Wyjkman tyckte istället att vi kunde fortsätta att exportera vapen till länder i krig, eftersom många ändå åker till Thailand på semester.
Diskussionen om ”värderingar” förs här på konferensen, men också i allmänhet, helt utan sammanhang och kontext. Det finns ingen förståelse för att människor danas av det samhälle vi lever i. Att diskussionen överhuvudtaget förs på det här viset säger mycket om läget. Trots dess avpolitiserade karaktär och mysstämningen kring konsensustanken, får hållningen tydliga konsekvenser. Visst är det mycket floskler men bakom dessa döljer sig en skarp politisk inriktning. För vad är det vi ska enas kring, vems värderingar är det vi ska missionera och vad händer när det som är i allra högsta grad är politiskt framställs som naturgivet eller vedertaget? Självklart går samhället i en riktning ändå, en riktning som innebär ökade ekonomiska klyftor, vilka i sin tur utgör grogrunden för rasism.
Det är inte genom upplysningskampanjer om allas lika värde (oavsett hur välmenta dessa är), som vi kan vända utvecklingen, och naturligtvis heller inte genom Nyamko Sabunis kampanjinitiativ för att hitta vår ”gemensamma värdegrund”. För så länge människor får leva under usla villkor, så länge man för en politik som gör att människor känner sig vanmäktiga, och så länge flyktingar utvisas till tortyr kommer det att kvitta om skolfröken säger åt barnen att de inte får skrika svartskalle i korridoren.
Att samhället hänger ihop och att värderingar inte uppstår av sig självt i ett vakuum är helt enkelt ingen utgångspunkt i diskussionen. Istället är utgångspunkten att vi, vi som i vi med de fina och bra värderingarna, bara måste hitta rätt sätt att kommunicera dessa till dem som har de dåliga värderingarna. Vad som är bra och dåliga värderingar ska det råda konsensus kring, därför får ingen komma på att det vore sjyst med lite ekonomisk omfördelning. För som Urban Ahlin utryckte sig i ett senare anförande, ”vi ska försvara demokratin och den liberala marknadsekonomin”. Som att det skulle vara synonymt, eller åtminstone fungera som ler och långhalm, alltid tillsammans. OCH länder får inte bestämma över sådana saker som t.ex. ekonomin själva, nej då blir det en konflikt med den gemensamma värdegrunden. Då ska vi försvara våra värden – tillsammans.
//Ida Gabrielsson
