Ingen fred under ockupation

Mötet i Annapolis har kommit till ända. Gästerna har åkt hem. Abbas tillbaka till Västbanken, Olmert tillbaka till Israel och Sveriges utrikesminister har landat på svensk mark. Frågorna är många och svaren om möjligt ännu fler.

Det tycks råda en konsensus om att Annapolis är en historisk händelse, en milstolpe, en omstart för freden. Självutnämnda experter och tyckare upprepar varandra och hänger sig åt ryggdunkningar. Fredspatos är ett ord som jag har börjat hata, speciellt när det används som en egenskap hos Israels Olmert. Försiktig optimism är ett annat ord som har förekommit flitigt. Etablissemanget har visst bestämt sig. Det gick bra. Men ingen frågar sig vem som gick vinnande ur mötet?

Det måste sägas en gång för alla att mötet var främst ett tillfälle för tre män i karriärsslut att framför kameran stilla sina politiska samveten. Tillställningen var långt ifrån ett verkligt initiativ för en varaktig, rättvis fred där det palestinska folkets rättigheter tillvaratas och garanteras.

Bushs tal, som för övrigt kan läsas här, var substanslös rapakalja. Det samma gäller den resolution som antogs. Det finns flera, flera stora problem.

FN är helt marginaliserad och har inte getts någon avgörande roll i förhandlingarna. Observatörer under mötet var, hör och häpna, IMF och Världsbanken (!). De förhandlingar som nu påstås komma igång ska övervakas av USA som ännu en gång ges fria händer. Den svenska regeringen har med sitt okritiska deltagande tydligt visat att FNs roll ska undermineras och försvagas.

Resolutionen berörde aldrig det israeliska, judiska bosättningarna som splittrar betydande delar av Västbanken. Olmert har sagt att inga fler bosättningar ska tillåtas men att de som redan existerar inte heller kommer att strypas. Det innebär i praktiken att 149 existerande bosättningarna som skär djupt in i palestinskt territorium kommer att expandera. Ingen avveckling. Fakta, Israels framtida gränser, skapas på marken.

Annapolis och fredsmötet som gett så många politiska experter förnyat hopp nämner inte med ett enda ord den centrala FN-resolutionen 242. Själva förutsättningen för en varaktig fred, tillbakadragandet av israeliska trupper från ockuperade områden, är därmed bortblåst eller rättare sagt begraven av Israel och USA. Omvärlden och Sverige svansar efter.

Förra veckan skrev jag om mötet och beskrev det som en fälla. Fyktingfrågan skulle inte lyftas och inte heller grundorsaken till konflikten, nämligen den israeliska ockupationen. En vecka senare är det bara att konstatera att ännu ett "fredsmöte" är över. Palestinierna har fortfarande inte fått några garantier. Israel har i sin tur vunnit tid, tid som kommer att investeras i att bygga ut bosättningar och svälta ut befolkningen i Gaza. Under tiden fortgår en av de största brotten i mänsklighetens historia; den utdragna etniska rensningen av palestinier från ett landstycke som tillhört dem i generationer.

Andra intressanta artiklar om Annapolis:
>>Separate but unequal in Palestine: The road to apartheid
>>The right to our land must be restored

Men grattis då. Kul.

Medan lågavlönade LO-arbetare ska hålla igen lönekraven, dela på ett snålt tilltaget "löneutrymme" och "ta ansvar för samhällsekonomin", finns det andra som har helt andra premisser. Det är inget nytt, men likväl så orättvist så att jag storknar.

Dagens ord: hegemoni

Från liberaler klagas det ofta över att journalistkåren skulle vara vänstervriden. Vad de lika ofta ofta glömmer att nämna, är att det i huvudsak är kulturjournalisterna som står för överslaget åt vänster. När det gäller dem som åtagit sig att granska samhällets maktelit, tippar istället de politiska preferenserna åt höger.

Det kanske kan vara en förklaring till resultaten i den här studien. DN: s Knut Kainz Rognerud har granskat medierapporteringen kring Ericsson under ett år och funnit att ingen av de över 500 artiklarna kunde beskrivas som granskande med kritiska frågor. Motbilder eller andra perspektiv kommer inte upp. Istället får företagsledningen ensam ge sin bild av företagets förehavanden. Makten kan fortsätta att verka och synas på precis det sätt de vill alltså. Så bekvämt.

Står Ask för inbjudan?

Häromdagen skrev jag om gripandet av den iranska journalisten Maryam Hosseinkhah. Hon sitter idag fängslad i Evin-fängelset. Hon är inte ensam - tusentals andra politiska frångar hålls instängda in det ökända fängelset.

Evin-fängelset grundades av Shahens hemliga polis SAVAK som under diktaturen fängslade, torterade och avrättade politiska motståndare i fängelset. Strax efter revolutionen togs fängelsets förvaltning över av den nya regimen men verksamhetens karaktär ändrade knappast karaktär, med undantag för färre besökande CIA- och Mossad-agenter.

I dagarna har en delegation bestående av representanter från den iranska polis- och åklagarmyndigheten varit på besök i Sverige. Nyheten har inte uppmärksammats, varken av media eller den svenska regeringen. Inga reaktioner från justitieministern eller utrikesministern. Det är anmärkningsvärt. Vänsterpartiet har dock reagerat och Alice Åström har ställt frågor till Beatrice Ask. Läs pressmeddelandet här.

Nyligen skrev SvD om läget i Iran. Slutsatsen var att repressionen mot politiska motståndare ökat och blivit brutalare. Amnesty talar om ca 250 avrättningar enbart under 2007. Avrättningarna är förmodligen fler än vad Amnesty och andra människorättsorganisationer lyckas kasta ljus på. Att Sverige bjuder in de institutioner som förvaltar repressionen och kränkningar av mänskliga rättigheter är oförsvarbart. Detsamma gäller regeringens passivitet.

Hellre rasister än sossar

Jag läser på Expos hemsida om Karlskorna-moderaternas flört med extremhögern. Efter att partiet centralt satt ner foten (för den här gången?) backar Karlskrona-högern, dock med viss bitterhet. Kommunstyrelsens ordförande i Karlskrona, K-G Svensson (m), säger i en kommentar till BLT,

- Vill Reinfeldt att vi ska styras av socialdemokraterna? Det accepterar vi inte.

Ja, man blir allvarligt rädd. Det känns inte helt verklighetsfrånvänt att dra paralleller med Bildt-regeringens samarbetade med det högerpopulistiska Ny Demokrati i början av 90-talet. Sverigedemokraternas strategi verkar vara just att försätta högeralliansen i ett läge där ett samarbete med rasisterna måste till för att högern ska kunna behålla eller nå makten. Detta är farligt. Speciellt när det visar sig att moderaterna vid ett flertal tillfällen lättvindigt bjudit in högerextremister i stugvärmen. Östersund var aktuellt strax efter valet. Ett viktigt mål för Vänstern är att sätta stopp för högerextremismens parlamentariska framgångar genom ett hårt och målmedvetet arbete utanför parlamenten. EU-parlamentsvalet 2009 och riksdagsvalet 2010 riskerar annars att bli Sverigedemokraternas genombrott. Det får inte ske.

Via Politik och fånerier.

Klokt om ekonomi - lästips

Här är en intressant liten serie blogginlägg att följa för den som är intresserad av samhällsekonomiska frågor (eller ska man kanske säga myter?).

1. Ali Esbati om regeringens rapport "Sveriges företagande och konkurrenskraft - internationell benchmarking". Gör mos av idén om att det finns ett egenvärde i att försöka stimulera fram fler småföretag.

2. Norrmannen Sigve Indregard, som följt uppmaning i ovan nämnda inlägg och analyserat uppgifter från rapporten vidare.

3. Begripliggörande inlägg, för de som hade språkliga problem med nummer 2

och slutligen

4. Finalen: om hur det egenligen ligger till med tillväxt, välstånd och utveckling. En sågning av liberala vanföreställningar om ekonomi.

Trevlig fredagskvällsläsning på er!

____________________________________________

ps. har ni svårt för det norska språket, droppa en kommentar så kan jag försöka översätta.

Varsågod!

Äldre- och folkhälsominster Maria Larsson ska tillsätta en utredning om äldreomsorgen, närmare bestämt om yrkeskompetens och utbildning hos de som arbetar i äldreomsorgen. Schysst som jag är, tänkte jag hjälpa Larsson och utredaren på traven. Jag vet nämligen vad problemet är, varför så få vill gå omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och varför det är svårt att behålla personalen i de här yrkena:
Jobben är otroligt psykiskt och fysiskt krävande, anställningsvillkoren usla. För den fantastiska insats vårdbiträden, uskor och syrrorna gör på boenden och i hemtjänsten, så får de en skamligt låg lön. Där har vi orsaken.
Varsågod, Larsson - nu kan du ställa in utredningen och ta tag i problemet istället. Det brådskar.

Annapolis - spiken i fredens kista

Snart, om mindre än en vecka, påbörjas det sk fredsmötet i Annapolis, Maryland. Mötet, en endagarskonferens, syftar officiellt till att vara ett led i "fredsprocessen" mellan Israel och det ockuperade Palestina. Det är dock oklart vilka som kommer att delta och redan på förhand står det klart att många centrala frågor kommer att vara obesvarade.

Israel har meddelat att det inte vill se någon tidsplan för fredförhandlingar. Israel kommer inte heller att diskutera den centrala frågan om de fördrivna flyktingarnas återvändande. Om ockupationsmakten får bestämma är tvåstatslösningen också borta från agendan . Läget är låst och besvärligt för Abbas som utan egentligt folkligt stöd kommer närvara på mötet. Den folkvalda regeringen som har lamslagits i Gaza kommer inte att närvara och kritiken mot Abbas är hård och rimlig. Abbas representerar inte den palestinska viljan. Abbas tar stora risker. Att sätta sig i förhandlingar med ockupanten medan det palestinska ledarskapet är delat öppnar upp för ännu större klyftor i det palestinska samhället, i synnerhet när ockupationsmakten Israel inte är intresserad av någon fred.

Mottagandet från andra arabländer är också kyligt. Egypten och Jordanien, vid sidan av Israel allierade med USA, närvarar medan Syrien och Saudiarabien har ställst sig avvaktande. Kan Annapolis leda till att andra arabnationer distansierar sig från Abbas? Sadat, Egytens fd president, var den förste arabledaren att tala i Knesset. Året var 1977 och Egypten, dåtidens starkaste arabland, isolerades av de övriga arabländerna efter Sadats besök i Israel. Stödet för Sadat minskade. Man kan ändå inte jämföra Sadat, president för den mest inflytelserika arabnationen, med Abbas, en president utan land. Abbas riskerar att bli ensam, både på hemmaplan och i regionen. Scenariot passar Israel.

Sammantagt är Annapolis en fälla - för palestinierna. Mötet kommer att skapa splittring inom ledarskapet men också i det redan sargade palestinska samhället. Ett misslyckande för Abbas, att inte få tillstånd garantier mot fler israeliska angrepp, fler bosättningarna eller garantier för flyktingarnas återvändande, kommer att leda till en infekterad situation. Frustrationen som gror i det ockuperade områdena kommer att koka över. Det är farligt.

USA och Israel har då återigen lyckats att slå hål på drömmen om fred och frihet.

Men "experter" vet ju alltid bäst, eller?

Det är visserligen bara en hypotes, men jag tror att det hade blivit ramaskri med tillhörande hojtande om sovjet-fasoner från borgerligheten om sosseregeringen hade genomfört en sådan här förändring. Nu istället- knäpptyst.

Det inhemska trycket i Iran ökar

Journalisten Maryam Hosseinkhah har återigen arresterats. Hon arresterades den 10 november efter anklagelser om regimfientlig propaganda och efter att hon vägrat avslöja andra journalistkollegor inför en domstol i Teheran. Hosseinkhah står bland annat bakom tidningarna Zanestan och Taghir Baraye Barabari. Hon hålls inspärrad i det ökända fängelset Evin där många politiska fångar är fängslade.

I ett brev från fängelset skriver hon, "Detta är ett fängelse och jag är en bland många kvinnor vars smärta har förtrycket som orsak. Med en borgen på 100 miljoner toman är jag som en av dem. En av alla kvinnor som hålls inom Evins väggar." (egen översättning)

Läget i Iran hårdnar. Regimen slår ner mot de som försöker flytta gränserna för det tillåtna. Kvinnor är speciellt utsatta. Främst pga av de lagar som gör skillnad mellan könen. Men också pga av den febrila aktivitet som pågår för att med små steg få till stånd en mer jämställd lagstifning. Kvinnor har alltid varit regimens måltavla.

Under 90-talets senare år och i början av milleniet gick utveckling framåt. Reaktionen kom dock med besked. Det finns många orsaker till det hårdnade läget. "Reformismens" död är en viktig orsak och hänger tätt ihop med utvecklingen i regionen. En ökad hotbild i form av den amerikanska närvaron i alla vädersträcken har skapat förutsättningar för en hårdare inrikesklimat. Det är ett bakslag i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Det är inte bara Irak som kastats tillbaka i tiden utan också länder som Pakistan, Afghanistan och sist men inte minst Iran. Den amerikanska närvaron skapar instabilit - överallt!

Läs mer här!

Burma och Irak

- Burma
Det har varit fullständigt tyst om Burma. Liberalerna har stoppat undan sina röda T-shirts och media har tappat intresset. Diktaturen i Burma lever dock vidare - mycket tack vare utländska företag som investerar enorma summor i landet gas- och oljetillgångar. Inkomsterna från försäljningen ökade med $1 miljard förra året och prognoserna pekar på att 2007 års inkomsterna kommer att stiga tack vare de höga oljepriserna. Jag har skrivit om detta tidigare och idag bekräftar också människorättsorganisationen Human Rights Watch att de största investerarna, USA, EU och Kina fortsätter att ge ekonomiskt stöd till diktaturen, främst inom ramen för ASEAN (Association of Southeast Asian Nations). Hela 10 nya avtal har slutits mellan hösten 2006 och 2007. Många av dem roddes i hamn samtidigt som tusentals människor protesterade mot juntan. Tusentals sitter idag fängslade.

HRW anger att 27 företag och 13 länder. Australien, Kina, Frankrike, Indien, Japan, Nederländerna, Ryssland och USA är några länder. Reaktionen från makthavarna i EU lämnar mycket att önska. En del sanktioner har införts men berör främst timmer, ädelstenar osv. Juntaledare har svartlistats och fått sina tillgångar i Europa frysta. Dock kvarstår Burma som medlem i ASEAN och EU har hittills inte tagit i den viktigaste frågan - nämligen att förbjuda företag som franska oljeföretaget Total att arbeta inne i Burma. Inte heller USA har rört ett finger för att stoppa de amerikanska oljeföretagen. Inte helt förvånande väger ekonomiska intressen tyngre än mänskliga rättigheter.

- Irak
Idag kommer en rapporter om ännu en attack med civila offer. Amerikanska soldater dödade två civila och skadade fyra. USA påstår att dödssiffrorna i Irak går ner. I själva verket är i bästa fall oförändrad. Skövlandet fortsätter och Rice fick Pippi av Bildt. Det är fräscht med västerländska demokratitraditioner!

Orimligheter

Det har figurerat smått fantastiska siffor i medierna de senaste dagarna, som får en att tänka till lite kring olika saker. Rimligheten i kapitalismen som system, till exempel. Två mångsiffriga axplock:

- Demokraterna i USA har beräknat de totala kostnaderna för Irakkriget till ungefär 10 000 000 000 000 kronor. 10 000 miljarder. Hoppas det känns värt det för alla krigsivrare.

- Sveriges 136 miljardärer äger tillsammans resurser motsvarande Finlands bruttonationalprodukt. Men ett klassamhälle är inte längre relevant att tala om, eller hur var det?

Ohelig allians i Danmark

Valet i Danmark är avgjord. Högern med Rasmussens Venstre i ledning sitter kvar vid regeringsmakten och Venstre kommer med allra största sannolikhet att fortsätta sin oheliga allians med det främlingsfientliga, rasistiska partiet Dansk folkeparti. Det är förstås ett stort bakslag för de som försökte vända den obehagliga utvecklingen i Danmark. Det visar sig nu att den politiska dagordningen sitter djupare rotad än vad vi tidigare anat. Vänstern förmådde inte att vända de reaktionära vindarna som fört Danmark närmare USA i supermaktens skövling av Irak, som inneburit en hård, brutal flyktingpolitik och som ökat hetsen mot invandrare, i synnerhet muslimer.

Socialdemokraternas invaliditet är förstås en avgörande faktor till högerns framgång. Partiets nonchalans inför människors vardagsproblem resulterade i att väljarna förkastade partiets mittenalternativ. Samtidigt kommer glädjande nyheter att Socialistisk folkeparti fördubblar sitt stöd - väljarna valde vänster som alternativet mot det borgerliga nyliberala styret. Enhedslistan håller sig också kvar i parlamentet.

Vad ska man då dra för slutsatser av valet i Danmark? För det första att vi har svåra tider framför oss. Vi ser att den svenska socialdemokratin i likhet med sin danska motsvarighet går borgerligheten till mötes. Skolfrågorna är ett tydligt exempel men också den "nya" synen på "företagade". Hur dessa högerglidningar kommer att omforma det politiska maktförhållandet mellan vänster och höger är det svårt att sia om, men valet i Danmark är en indikation. Socialdemokratin gräver sin egen grav genom att anamma högerns agenda samtidigt som högern förlitar sig alltmer till främlingsfientliga partier för att säkra regeringsmakten. Det skapar frustration och ett samhälle i konflikt. Vårt ansvar som vänstern är att kanalisera missnöjet och saknaden efter ett parti som lagt symbolpolitiken åt sidan för att istället verka i människors konkreta vardag. Socialistisk folkeparti lyckades med just detta. Då gäller det att varken falla åt frasradikalism eller slätstruken folkhemskärlek utan att ta sig an utmaningen att bekämpa orättvisorna som bostadsbristen och arbetslösheten. Då gäller det att kämpa för en skola som suddar ut klassamhällets avtryck och på allvar lossa könsmaktsordningens grepp om samhället och hemmet.

Det är också intressant att läsa hur framstående borgerliga personligheter kommentarer det faktum att Venstre sitter i knät på rasister för tredje gången i rad. Utrikesminister Carl Bildt kommenterar valet med meningarna "Prestationen är imponerande" och "Borgerlig stabilitet i Danmark". Undrar om vi kommer se en borgerlig stabilitet också i Sverige när moderaterna klänger sig fast på sverigedemokrater bara för att behålla makten?

Scenariot är tyvärr inte från en Fantasy-bok.

Läs också Esbatis kommentarer.

Vänstern i första ledet

Idag skriver jag på SVT Opinion med anledning av årsdagen av kristallnatten. Läs här.

Läs också Ung Vänsters och SSU:s pressmeddelande om namninsamlingen mot nazistiskt våld. Och skriv under förstås.

Ung Vänster och SSU startar namninsamling - skriv på!

Regeringen hittade på bidragsfusket

Under valrörelsen lade borgaralliansen ner betydande möda på att etablera en falsk verkligshetsbeskrivning. Det pratades om en miljon i utanförskap (värnpliktiga och studenter räknades in), om höga skatter som sänkte småföretagen och om överutnyttjande av bidragssystemen. Termen bidragsfusk etablerades. Idag, ett år efter den borgerliga regeringen tog makten, vet vi varför det fokuserades på ett tankespöke vid namn "bidragsfusk". De politiska förslag som har blivit verklighet under de senaste året har tagit avstamp i en falsk verklighet där människor fuskar. Människor stannar hemma när de egentligen är friska. Föräldrar stannar hemma och utnyttjar VAB-dagar medan barnen är friska. Människor sitter på soffan, rullar tummarna och lever flott på a-kassan - fast de kan jobba. För att komma åt "myglet" stramade regeringen åt, ställde hårdare krav och gjorde livet surt för vanligt folk.

Nu kommer sanningen fram. Det har visat sig att socialförsäkringsministern Christina Husman Pehrsson uppgett att fel och fusk med fusket uppgår till 20 miljarder kronor. Skatteverket förkastar hennes påstående. Den verkliga siffran är 3,5 miljarder kronor. Skatteverket bedömmer att skattefusket, det som 10 utav 15 moderata statssekreterare sysselsätter sig med, står för fyra gånger så mycket än oegentligheter med bidrag.

Jag skrev om överklassens arrogans och hänsynslöshet i ett tidigare inlägg. Det visar sig att de krav som regeringen påförde folket borde ha riktats mot regeringen själv. Vi hoppas att varenda en av de skattebrottslingarna som besuttit makt på regeringskansliet lämnar sina uppdrag. Ett år med lurendrejeri och tjuvknep är nog!
_____________________________________

För övrigt har CUFo-ordföranden Magnus Andersson flippat på Kuba. Han är förbannad på den bristande demokratin på ön och skriver,

"Privatägandet är avskaffat, gruvor och jordbruk har socialiserats. "

Nu är det ju så att just socialisering, förstatligande, av landets viktigaste resurser inte är likställd med diktatur. Det inte heller det faktum att privatägandet är avskaffat. Däremot, Herr Andersson, är det ett stort problem att Kuba är en enpartistat med inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. Men det är klart. Det är lätt att glömma det väsentliga när man vill slå ett slag för kapitalets rovdrift.

Svart städhjälp - borgerligt paradis

Nu kryper den till korset, den överbetalda överklassen. Regeringen, dess företrädare och apparat dryper av översitteri, arrogans och anarki. Fusket, de svarta pengarna och den exploateringen är överklassens vardag.

Jag var tillsammans med en tjej för ett bra antal år sedan. Välbeställd familj, stor vit kåk utanför stan, två bilar, hästar, sommarstuga och motorbåt. Pappan var de lokala företagarnas alfahanne - han hade fet fallskärm och allt. Moderaterna hade en stabil väljarbas i den vita kåken. Kontrasterna i vardagen var minst sagt stora. Jag bodde i en trea på sextio nånting kvadrat tillsamman med morsan, farsan och lillebror. Fredagarna var en klassresa. Då åkte jag ut till den vita stora kåken utanför stan. Ofta fick jag skjuts. Jag fick uppleva mycket. Enda blatten åkandes motorbåt i Hamburgsund - det hade aldrig hänt förut. När jag kom hade jag dåligt samvete. Det kändes som jag hade svikit mor, far och bror genom att spendera en dag eller två i annan värld. Det kändes som jag hade lämnat dem i sticket

Är det något jag kommer ihåg från den tiden så var det illamåendet. Det var kaos i den vita kåken och jag hatade det. En splittrad familj. Storasyster som lämnat kaoset för stora stan. Tystnaden, alkoholen och förmodligen otroheten. Det var ett oerhört slösseri, det som pågick i den vita kåken. Matkassar köptes, kyl och frys fyldes och samma matkassar slänges i soptunnan några dagar senare. Tjejen och hennes föräldrar köpte mer mat än tre familjer tillsammans. Själva köpandet var central.

Fusket, det som så många moderater verkar ha satt i system, skymtade fram även här. Företagskortet användes flitigt. Allt som köptes, från mjölk till oxfilé till bensin, sattes på företaget. Den moms som morsan betalade för storförpackningarna i Exet, slapp tjejens familj. Svart städhjälp förekom också. Det pratades inte högt om det om inte det behövdes lite gnäll som blåslampa i häcken på den stackars människan som städade kåken, klippte gräsmatan eller skötte hästarna. Låt mig påminna om detta från Skatteverket. Nu efter hand är jag glad att jag fick uppleva den sidan av Sverige. Jag fick perspektiv. Konfliktperspektiv.

Det är förstås inte så att de rika är onda. Självklart inte - inte mer än någon annan i alla fall. Däremot lever de i annan vardag än de flesta människor. Vinstmaximering präglar alla steg och samtliga mänskliga relationer. Fusk, svarta pengar och total avsaknad av medlidande för andras "livspussel" trivs därför bäst bland överklassen, i de vita kåkarna, i de natursköna enklaverna som de byggt. Överklassen måste få beröm för sin ärlighet. De lever som de lär. Helst av allt ska det inte finnas några skatter, några avtal på arbetsmarknaden och helst ska notan betalas av någon annan. Svart städhjälp är på alla punkter en mikro-snapshot av det borgerliga paradiset. På alla punkter förutom en - de jävla snokande journalisterna.

Demonstrera mot nazism

Den 9 november kommer minnet av kristallnatten att uppmärksammas runt om i hela landet. För dig som befinner dig i Umeå den dagen, rekommenderar jag att delta i demonstrationen som ordnas under parollen "inga nazister på Umeås gator". Mer info om demonstrationen som arrangeras av Nätverket mot rasism i Umeå, hittar du här.

___________________________________________________

Tipsa gärna till oss på bloggen om fler kristallnattsmanifestationer!

Men det var då väl ändå själva fan!

Ska det vara så svårt att hitta en moderat som inte har skattefuskat? Jag börjar nästan skämmas å deras vägnar.

Jämos lönegranskning ger resultat

Fy fan vad bra JämO är! Visserligen är ren diskriminering bara en liten del av löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Men det hindrar förstås inte att vi kan börja med att lösa det problemet. Heja JämO!

Borgerlig arrogans

Fackförbundet Seko har låtit göra en undersökning om hur svenska folket uppfattar regeringens utförsäljning av statliga bolag. En förkrossande majoritet är inte nöjda med hur utförsäljningarna har gått till. Bara 16 % av de tillfrågade tycker att de har skötts på ett ansvarsfullt sätt. Till och med bland borgerliga väljare är missnöjet stort - endast 32 % är nöjda.

Det här är nu inte så förvånande. Rean på våra gemensamma tillgångar har verkligen skötts illa, och kantats av skandaler. Mer uppseendeväckande är privatiseringsminister Odells reaktion på undersökningen: han konstaterar torrt att svensken i gemen inte vill att statens egendom ska säljas ut och att missnöjet därför inte är konstigt. Vilken oerhört otaktisk politiker han är! Att bara sådär konstatera att "vår politik är impopulär" och inte ens försöka låtsas bry sig om det. Istället raljerar han över att det enligt hans uppfattning finns

en inbyggd, närmast nedärvd skepsis hos svensken mot att sälja statens ägodelar, 'en naturlig konservatism'.

Inte för att det egentligen gör mig något. Jag har förstås inget emot att högerregeringen trampar i klaveret och gör sig impopulära inte bara genom den förda politiken utan också genom en arrogant stil. Be my guest! Men inkompetens gör mig ändå alltid irriterad, även när den utövas av högermän.