Krigsförbrytare fick immunitet

Jag har tidigare skrivit om "säkerhetsföretaget" Blackwater. Blackwater, den yttersta avarten av den amerikanska ockupationen, lovades immunitet av amerikanska utrikesdepartementet. Nu upphävs immuniteten.

Att USA, i och med invasionen och ockupationen av Irak, har gjort sig skyldig till folkrättsbrott är ingen nyhet. Det som som nu uppdagas är den rättslöshet som har skapats i ockupationens kölvatten. Dödsbrigader, lik Blackwater, har stått för operationer som varit politiskt och opinionsmässigt obekväma för den amerikanska administrationen. I gengäld har de fått åtalsimmunitet. Blackwater har därmed varken lytt under irakisk eller amerikansk lagstiftning. Legosoldaterna kan således inte heller ställas inför rätta. Hur många oskyldiga som har fallit offer för företagets brutala framfart i Irak får vi förmodligen aldrig veta. Den irakiska befolkningen har dock lärt sig en viktig läxa: västerländsk demokrati har många ansikten.

Att legosoldater slipper åtal behöver inte nödvändigtvis innebära att de skyldiga slipper undan rättvisan. I Frankrike togs ett initiativ för att åtala Dick Cheney för krigsförbrytelser. Cheney blev tvungen att fly landet. Låt oss hoppas att fler länder följer efter.

Valfrihet? Tjena.

Nacka kommun brukar ibland kallas för borgarnas skyltfönster. Där har högerstyret under flera år privatiserat kommunal verksamhet hejvilt. Nu har turen kommit till den kommunala hemtjänsten, som nu helt ska läggas ned. Att det ens finns ett kommunalt alternativ att välja, verkar inte ingå i moderaters definition av valfrihet.

Privatiseringarna har många och svåra konsekvenser. För att uppnå vinster i de företag som tar över tidigare kommunal verksamhet, sparar man ofta på personalkostnader - lönerna är oftast lägre, arbetsvillkoren sämre. Kvaliteten blir också lidande, när skattepengar ska förvandlas till vinst åt ägare: i snitt har till exempel privata vårdhem 15 % lägre personaltäthet än kommunala motsvarigheter.

Om du är intresserad av privatiseringarnas konsekvenser, läs gärna rapporten "Privatiseringarnas pris", som togs fram av Klas Rönnbäck på uppdrag av Vänsterpartiet i Stockholm för ett par år sen. Rönnbäck har också skrivit en bok med samma titel, som getts ut på Nixon förlag och kan köpas här.

På tiden

Det här är bra, att alla framöver ska läsa historia på gymnasiet. Kalle Larsson (v) blickar idag tillbaka till förslagets uppkomst och ett relaterat ämne. Intressant.

Heja kommunal!

Dagens debattartikel från kommunals ordförande Ylva Thörn var efterlängtad - äntligen kom startsignalen från sveriges största fack, mot regeringens kvinnofientliga politik. Thörn sammanfattar väl (de hittillsvarande) konsekvenserna av regeringspolitiken:

"· Förmögenhetsskatten avskaffas. Det ger männen över två miljarder mer än kvinnorna får.

· Fastighetsskatten sänks kraftigt för de dyraste villorna. Förslagets helhet är minst sagt komplicerad, men eftersom männen äger fler och dyrare fastigheter kan de även på denna punkt bli de stora vinnarna.

· Den sänkta inkomstskatten är större vid högre inkomst. Män tjänar betydligt mer än kvinnor och därför kommer män att få klart större sänkningar av inkomstskatten än kvinnor.

Männen vinner alltså klart på regeringens skattepolitik. Om vi studerar ett antal av de andra förändringarna som regeringen genomför blir mönstret av en politik som gynnar välavlönade män på lågavlönade kvinnors bekostnad ännu tydligare:

· Anställningstryggheten ska försämras trots löften om motsatsen. Regeringens ändringar i las ger fler otryggare anställningar. Det är fler kvinnor än män som har korta, tillfälliga och otrygga anställningar så även detta förslag ökar könsklyftorna.

· Två tredjedelar av dem som studerar i vuxenutbildningen är kvinnor. Den möjligheten har minskat drastiskt genom att regeringen skurit hårt i anslagen.

· Från de starkt kvinnodominerade gymnasieprogrammen barn och fritid samt omvårdnad går 23 procent respektive 28 procent av kvinnorna vidare till högskolan inom tre år. Regeringen vill stänga den möjligheten genom att minska kunskapsinnehållet i yrkesprogrammen.

· Regeringen har dessutom infört avdrag för hushållsnära tjänster. Det är ett avdrag som främst kommer att utnyttjas av högavlönade, det vill säga oftast män, för att lågavlönade kvinnor ska ge dem service i deras hem.

· Regeringen inför ett vårdnadsbidrag. Troligen leder det till att vissa grupper av lågavlönade kvinnor lämnar arbetsmarknaden och stannar hemma i stället. Det minskar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och jämställdheten. Många av dessa kvinnor kan få svårt att komma igen efter en lång tid utan jobb. Dessutom ska pengarna tas ur kommunernas barnomsorgsbudget. Sveriges Kommuner och landsting räknar med en extra kostnad om 2,5 miljarder kronor som ska finansieras genom att kvaliteten i förskolan sänks och tusentals kvinnor i barnomsorgen förlorar sitt arbete."

Heja kommunal!

Läs artikeln här.

Äntligen torsdag

Det är alltid lite extra trevligt att komma hem från jobbet på torsdagar. Då ligger Flamman och värmer upp hallmattan, nämligen. Den här torsdagen var det ännu trevligare än vanligt, för veckans nummer var det bästa på länge tycker jag. Om du är vänster och inte läser Flamman, så ta dig en funderare på saken i alla fall. Det behövs bra vänstermedia i det kompakt högerdominerande medielandskap vi har här i landet. Med Flamman får du nyheter som inte tas upp i DN, svenskan och de andra, eller andra perspektiv på de nyheter som andra tar upp. Det är mycket värt.

Särskilt bra i veckans nummer, tyckte jag ledaren och Jonas Sjösteds artikel om nya EU-fördraget var. Inte samma sak att läsa på skärmen, som att ligga uppkurad i soffan och bläddra förstås, men i alla fall något. Trivsam torsdagsläsning!

---------------------------------------

En annan bra sak med den här torsdagen, var att vi hade paltfest med partiföreningen här i Umeå ikväll, på Ålidhem där jag bor dessutom. Paltfesten var en liten del i den lokala satsningen som partiföreningen gör här på Ålidhem just nu, där syftet är att ålidhemsborna ska få säga sitt om vad de tycker om stadsdelen, vad som är bra och vad som behöver åtgärdas. Mycket bra!

Sammantaget, en väldigt bra dag, alltså!

Varning för Blatterea

Är det någon som kommer ihåg denna pinsamhet?



Nu kommer verkligheten ikapp. McDonald, Burger King och Max anlitar städfirmor som betalar svarta svältlöner till utländska gäststudenter.

Vilka säger att facket inte behövs? Vilka vill ha arbetskraftsimport för lite mer desperat arbetskraft att exploatera? Vilka säger "Mobba inte McDonalds"?

Svar: Se bild.

Danmark ännu brunare

Den fascistoida utvecklingen i Danmark fortsätter. Det rasistiska partiet, Dansk Folkeparti, har tryckt upp affischer med profeten Muhammed. Budskapet är insinuant, populistiskt och misstänkliggörande - "Yttrandefrihet är danskt, censur är det icke" och det finstilta lyder "Vi står fast vid de danska värdena". Invandringspolitiken ska bli partiets huvudfråga i valrörelsen. Dagordningen ska cementeras fast i rasistisk retorik med lika rasistisk politik som följd. Det danska etablissemanget fiskar i gumliga vatten - det känns igen från folkpartiets agerande i valrörelserna 2002 och 2006. Den politiska förlamningen som kännetecknar Danmark är farlig och den som tror att det bara är invandrarna som ska kastas ut har fel.

I dagarna pågår också en rättegång som kan få stora konsekvenser för det motståndet som vänder sig mot de rasistiska tongångarna i Danmark. 7 aktivister står åtalade för "terrorism" - de har samlat in pengar till befrielseorganisationerna PFLP och FARC (se också här). Enligt den danska terrorlagstiftningen, direktimporterad från USA via den överstatliga EU-lagstiftningen, riskerar de åtalade upp till 10 års fängelse. Varken PFLP eller FARC är listade i FN:s eller för den delen Storbritanniens terrorlistor. Det danska justitiedepartementet väljer dock en annan väg - nämligen att angripa demokratin.

Händelserna som har föregått rättegången är förstås starkt kopplade till Danmarks roll som trogen allierad och lydhund till USA, i det som har kommit att kallas för "kriget mot terrorism". Danska trupper i Irak, öppen rasism riktad mot muslimer och tillämpningen av terrorlagar som är så vaga att organisationer som Ung Vänster och Amnesty skulle kunna åtalas. Danska Greenpeace åtalades för tre år sedan. Brottet: en banderoll mot GMO-produkter upphängd på Danska Jordbrukarföreningens huvudbyggnad. Greenpeace dömdes till $4000 i böter som i högre instans höjdes ytterligare, till $10 000. EU:s terrorlagar som inte har juridisk legitimitet i Danmark tillämpades för första gången - i sin grövsta form.

Idag har USA listat mer än 775 000 individer som terrorister. Innan 9/11 fanns endast 20 personer på listan. Bush-administrationen har helt enkelt skapat de terrorister de har påstått sig vilja bekämpa. Delvis genom att brutalt slå sönder miljoner drömmar och hopp om framtiden. Delvis genom att hålla oskyldiga fängslade på okända grunder, utan rätt till juridiskt försvar eller rättvis rättegång. Och genom att helt enkelt lista nästan en miljon människor - som en "försiktighetsåtgärd". Det är uppenbart att de terrorlagar om hastades fram efter 9/11 är de största hoten mot demokratin. Sverige är också involverad. Den inhumana asylpolitiken, utvisningarna till Irak och Afghanistan, vapenexporten och trupperna i ockuperade länder kan inte ses som isolerade händelser utan som olika delar av en politik som sätter rättssäkerheten, fri- och rättigheter och själva demokratin på undantag. Danmark har redan nått detta stadium. Med den borgerliga regeringen vid makten, och folkpartiet som ett regeringsparti med nära kontakter med danska populister, är risken stor och överhängande att Sverige också når dit.

Det är dags att försvara våra rättigheter.

Är det 2007?

Det borde vara självklart. Vi borde ha kommit längre än såhär. Men det behöver visst ändå sägas: fan vad äcklig kampanjen "Bevara äktenskapet" är, och vad självklart det borde vara med en könsneutral äktenskapsbalk.

Josefin Brink (v) har skrivit bra om frågan. Här kan ni läsa henne.

Pinsamt, MUF

Ibland skulle man ju vilja bli någon slags strateg åt MUF. Bara så de kunde undvika de allra grövsta tabbarna. Det här, och det här till exempel. Och nu det här: MUF ska göra en "nya moderaterna". Tja, det hade kanske inte varit så dumt, rent strategiskt - om ni hade gjort det för ett år sedan! Jag är ledsen, men ni är lite sent ute. Det är ingen längre som tror att moderaterna är "nya", alla inser att det var ett trix, ett knep, en bluff. Det blev uppenbart i takt med att pigavdragen och miljardskattesänkningarna för de rika sjösattes. Pinsamt att MUF går ut i DN och berättar att de tänker göra precis samma sak, försöka klä in sin högerpolitik i någon slags mjuk approach:

Ta diskussionen kring arbetsrätt som ett exempel. Jag och Muf tycker att det behövs en förändring av arbetsrätten för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Problemet är att vi alltför ofta börjar med att diskutera just systemet - arbetsrätten och lagstiftningen - snarare än att börja med att belysa hur unga hindras från få jobb eller tvingas hoppa mellan olika vikariat för att arbetsgivaren är rädd för lagen om anställningsskydd

Samma politik, förklätt som omtanke om "unga". Jaha. Jaja, man vill ju inte vara den som är den, så... Lycka till med det här då, grabbar!

Högerpolitik i Göteborg

Jag bor i Göteborg, Sveriges näst största stad. Det går bra för Göteborg, påstår vissa. Prognoserna visar att kommunen kan få ett överskott på nästan en miljard kronor. Men många känner inte igen sig i den beskrivningen - och ännu fler kommer inte att se röken av den överskottsmiljard som genererats via besparingar och uteblivna satningar på kollektivtrafik, bostadsbyggande och höjda löner för kommunal anställda (varav mjoriteten är kvinnor). Göteborg är en stad formad av klassamhället och dess orättvisor.

Göteborg är Sveriges mest segregerade stad. I Europa sticker kommunen ut som ett misslyckat exempel. Medelinkomsterna i områden som hamnar under kategorin ”utsatta”, som tex Hammarkullen och Lövgärdet, är i stort sett oförändrade sedan 1999. Inkomsten i Bergsjön har till och med sjunkit. Problemen är många. Det vanliga förekommer också här. Brottslighet, arbetslöshet, ungdomsgäng, anlagda bränder och rikemansghetton i Askim, Älvsborg och Långedrag, där de degenererade inte syns till. Där är det privata båthamnar, tre bilar per familj och mijlonvillor som gäller. Flera kändisar kommer från dessa trakter. En av dem drev en salladsbar en gång i tiden. Nu gör hon inte det längre. Hon skriver böcker - både de anställda och facket är lättade. Göteborg är en stad där motsättningarna och konflikterna är tydliga - det är svårt att paketera om dem med hjälp av PR-byråer och nyspråk. Verkligheten är alldeles för påträngande.

Göteborg styrs av de som tycker om att kalla sig oppositionen med stort O, nämligen socialdemokraterna med Göran Johansson i spetsen samt miljöpartiet. Man skulle kunna tro att vi göteborgare är förskonade från den extrema make-over som resten av Sverige genomgår. Men det borgerliga systemskifte som fått så stora, negativa konskevenser för så många människor påverkar förstås också de som bor i kommunen. Men det stannar inte där. Under valrörelsen delade socialdemokraterna ut ett flygblad med budskapet "Välfärd före skattesänkningar". Göran Johansson prydde stolt framsidan. Ett år senare sänkte socialdemokraterna och miljöpartiet skatten med 220 miljoner. Ett år senare har flygbladstexten ändrats till "Välfärd och skattesänkningar". Ett år efter valet finns det ett parti i kommunfullmäktige som inte sviker vallöften och som inte accepterar skattesänkningar när orättvisorna ökar - Vänsterpartiet.

Så visst går det bra för Göteborg. 220 miljoner kronor, skattepengar, skänks bort till kommunens höginkomstagare - de som har löst "livspusslet" med pigor och de som tack vare den borgerliga regeringen har sluppit förmögenhetsskatten. Vi andra får klara oss utan. Kvinnolönerna kommer inte att höjas, kollektivtrafiken är ickefungerande och dyr, bostadsstituationen är katastrofal (utan vare sig kommunal förmedling eller kö) och inkomstskillnaderna mellan de rikaste stadsdelarna och de fattigaste ökar stadigt. Det går bra för Göteborg, eller?

Socialdemokrater och miljöpartister kallar sin skattesänkning för välfärd - jag kallar det högerpolitik.

Turkiet springer USA:s ärenden

Situationen i Mellanöstern blir allt mer infekterad. Turkiet har signalerat att landet har planer att attackera det kurdiska motståndet som sökt skydd i Irak. Idag kommer rapporter om turkisk granateld över gränsen och de irakiska kurdernas uppmaningar till PKK-guerillan att antingen lämna Irak eller lägga ner vapnen inför det turkiska hotet. USA har i offentliga uttalanden markerat mot Turkiets ställningstagande. En turkisk invasion av irakiska kurdistan kommer naturligtvis att förvärra den tragiska utvecklingen i Irak. Frågan är vilka som står som vinnare respektive förlorare efter en turkisk inmarsch? En sak är säker - USA:s grepp om regionen kommer att stärkas.

Som trogen NATO-medlem har Turkiet varit ett viktigt kugghjul i USA:s krig i Mellanöstern. Vid sidan av Israel är Turkiet ockupationsmaktens viktigaste allierade i området. Flygbasen i Incirlik används flitigt av det amerikanska flygvapnet för operationer i krigets Irak. Turkiska armén befinner sig i Afghanistan och ingår i samma USA-ledda ISAF-styrka som Sverige. Under 80-talet, när övergreppen mot kurderna pågick i sin brutalaste form, var Turkiet - efter Israel och Egypten - den tredje största mottagaren av amerikanst ekonomiskt och militärt stöd. Trots den nyligen deklarerade hållningen tyder inget på att Bush-administrationen tänker byta linje. Anmärkningvärt är att Bush nyligen försökte att stoppa en kongressresolution som fördömer det turkiska folkmordet på armenierna åren 1915 och 1917. Turkiet har också haft goda relationer med Israel - på det militära planet har det genom åren skett ett omfattande utbyte i konsten att bekämpa "terrorister". Trippelalliansen USA-Israel-Turkiet har gamla anor - från att hålla Sovjet i styr under kalla krigets dagar till att i nutiden hålla länder som Syrien och Libanon på mattan. Nu är alliansen mer samspelt än på länge och Iran står på tur. Turkiet ska ta täten och gå först.

En turkisk närvaro i norra Irak innebär flera saker. Främst kommer trycket mot den iranska regimen att öka när grannlandet i norr står vid dörren och bankar. Det kommer också ge nytt liv till de sepratatistiska strömningar som ligger vilande i Västazarbaizjan, den iranska provinsen som angränsar till Turkiet. En turkiskt kontrollerad korridor som sträcker sig fram till Irans nordvästra gräns begränsar också Tehrans inflytande över händelseutveckling i Irak - bergen som täcker gränslandet utgör passagen för iranska element på väg till Irak. I slutändan står USA som vinnare med friare händer och större manöverutrymme än på länge.

Den kurdiska befolkningen i Irak befinner sig förstås i en mycket svår situation. Kurder som sökt skydd undan Turkiet ses nu ett hot mot det sk "självstyre" som etablerats i norra Irak. Splittring bland kurdern är en uppenbar risk. Och ännu en gång visade sig USA: s stöd till den kurdiska självständigskampen vara en bluff som maskerat skapandet av militär hegemoni. Drömmen om en självständig kurdisk statsbildning har slagits i spillror. Kurderna står som förlorare.

I ljuset av detta är det pinsamt att läsa den svenska högerns reaktioner på de senaste händelserna. Fredrik Malm, aka "kurdistans svärson", han som populistiskt och inför 3000 iranska kurder påhejade en amerikansk invasion av Iran, fördömer Turkiet samtidigt som han i själva verket har försvarat allt det som har lett till den nuvarande situationen: den amerikanska invasionen av Irak, den USA-ledda hetsen mot Iran och nu, som en konsekvens av de tidigare två, angreppen mot kurderna. Men det är klart... i januari, i samband med Mahabadrepublikens firande, är det återigen dags för Fredrik Malm att hålla tal om kurdernas rättigheter. Och man måste ju vara trovärdig, eller hur?

Heja datainspektionen!

Datainspektionen bedömer regeringens förslag om samkörande av myndigheters register som "hafsigt, godtyckligt" och integritetskränkande.

Så lite tipseri

För er som ännu inte hittat dit, vill jag rekommendera bloggen Alliansfritt Sverige. Där granskas regeringens förehavanden och politik dagligen. Idag konstaterar bloggen att antalet förtidspensionärer, som alliansen innan valet hävdade berodde på fiffel med sysselsättningsstatistiken, har ökat under regeringens första år.
Lägg in i rss-läsaren vetja!

Att jag inte tänkte på det!

Man blir så less. Vad fan är det här? Okej, jag har ingen detaljerad koll på det enskilda fallet, men kom igen! En våldtäktsdömd man frias för att han påstår att kvinnan som tagit sömntabletter gned sig mot honom och att han därför inte fattade att hon sov. Rättsväsendet behandlar männen som några slags fullständiga idioter utan ansvar. Vad säger det här? Gnid er aldrig mot männen, inte ens i sömnen för då kan de få för sig att ni vill knulla. Ta aldrig en sömntablett, någon kan komma förbi och sätta på dig, gå inte på fest så slipper du bli ofrivilligt knullad. Att jag inte tänkte på det! Det är ju skitlätt att slippa bli våldtagen. Exempelvis så behöver man ju inte gå genom parker och i mörka gångar, det är ju bara onödigt. Istället kan man vandra längs motorvägen eller ta en taxi. Fast det kan ju hända att någon tror eller inte fattar att du inte är på knullhumör ändå. Därför är det viktigt att du tar med dig ombyte till festen, ylleoverall och gummistövlar. Ja, men tänk själv hur svårt det kan bli annars, för taxischaffisen och motorvägstrafikanten, när du kommer iförd klackisar och minikjol. Det bästa är alltså att inte ha knullkläder på dig.

Men samtidigt är det viktigt att du behåller läppglanset och täckcrèmen som bevisföring ifall något skulle hända. Ingen kommer i efterhand tro på att någon försökt ligga en ful jävel. Det är också klart att det lätt kan uppstå förvirring kring huruvida du ville eller inte om du till exempel tidigare på festen pratat glatt med en snubbe och slängt knullblickar på honom. Hur tror du då att han ska fatta, tre timmar senare, när du vrålar nej i hans öra? Allt han kommer ihåg är ju knullblicken i baren tidigare på kvällen. Och om du exempelvis på riktigt vill ha Niklas på festen, om du kanske hånglat lite med honom, hur ska då Peter kunna fatta att det inte gäller honom också? Du har ju visat att du är sådan där knulltjej.

Egentligen är det smartaste du kan göra att låta bli helt, att knulla alltså. Därför om du har gjort det tidigare, hur ska man då kunna veta att du inte gör det igen och igen? Och gör inte korkade saker som att ta en promenad till kiosken för att köpa lite mjölk, det är det inte värt! Undvik överhuvudtaget sådana farliga upptåg. Överallt finns det personer som, bara genom att du är ute och ränner, kan få för sig att du är knullsugen.

Det bästa skyddet är att på regelbunden basis knulla någon annan man (men inte för avancerat) så att någon annan redan äger dig. Så att rätten fattar att du är för fan gift och att säga att du var med på det tillsammans med Ove, det är som att säga att din man är ett dåligt ligg. Fast många män våldtar sina fruar och hamnar du i en sådan situation så blir det nog svårt att få honom fälld. Om du vill förbättra din rättssäkerhet, tänk efter före, och gift dig med en arbetslös dokumenterat psyksjuk alkoholist från Somalia, så kanske du har en liten chans att få honom dömd. Hallå, det vet väl alla, att hockeypappor med fasta jobb och bred umgängeskrets inte våldtar! Varför skulle de? Ingen är väl så dum så att de nekar en sån ett litet ligg, speciellt inte om du tagit på dig ansvaret att vara hans fru. Om du sagt ja i kyrkan, hur ska han kunna fatta att detta ja inte är ett stående erbjudande. Höjden av snålhet, att inte ens låta sin man komma till när han har lust!

Egentligen så när man tänker efter är det bästa att aldrig gå ut, alltid stanna inne. Spärra in sig ensam med några goda böcker, eller tjejtidningar som beskriver för en hur man blir ett superknull. ”Så tillfredställer du honom i sängen”. ”Öva att trä på en kondom på en gurka” ”Bli en sexgudinna” ”Behåll lågan i äktenskapet - säg inte nej till sex”

Sen öppnar du inte dörren, absolut inte för okända män från t.ex. Jehovas vittnen (ingen kommer tro på att en gudsman är en våldtäktsman). Släpp inte in såna du känner heller, för de äger dig, just för att de känner dig. Och läs inte de där tidningarna förresten som jag tipsade om, för ifall någon trots din nyinstallerade säkerhetsdörr och fin-fina titthål bryter sig in, kommer gurkan ligga dig till last i samband med eventuell rättegång. Det man enkelt kan göra för att undvika alla dessa onödiga missförstånd är att helt enkelt bara ligga med sig själv. Tänd några ljus, sätt på lite musik, tex love hurts och fantisera om prins Philip. Detta blir förstås svårkombinerat med ”sexgudinnan” men det är ju trots allt bara du där så det är ju inte så viktigt heller (jag menar, det finns ju ingen att tillfredställa). Men se för guds skull till att dra ner persiennerna annars kan hela kvarteret uppfatta det som en slags invit. Och kom ihåg, gnid dig aldrig mot någon, inte ens mot dig själv.

Inget reformfördrag utan folkomröstning.

Idag skriver jag om EU-konstitutionen och kravet på en folkomröstning på Ung Vänsters hemsida.

”Nu återkommer EU med näst intill samma förslag på konstitution, lite lätt maskerat bakom det nya namnet ”reformfördrag”. I grunden är det samma konstitution som EU:s regeringschefer nu enats om som Frankrike och Nederländerna sa nej till 2005. Endast några få paragrafer har ändrats, och endast någon enstaka av dessa har någon större betydelse.”

Läs hela

Jag pustar inte ut ännu

Domen har som bekant fallit i det så kallade stureplansfallet. De två männen dömdes till fyra års fängelse för våldtäkt. Det är förstås väldigt glädjande att tjejen äntligen får någon slags upprättelse, och hon har själv skrivit ett brev där hon tackar för stödmanifestationen och den hjälp hon fått på vägen. Men jag blev förvånad i dag när jag såg DN: s framsida, på tidningen City och på Metros löpsedel ropa ut, att nu kan fler tjejer våga anmäla! Det tror inte jag kommer bli konsekvensen av denna långa rättsprocess.

Jag känner inte en större tilltro till rättsväsendet på grund av de här rättegångarna. Visst, i hovrätten verkar tjejen ha blivit behandlad på det sätt vi borde kunna förvänta oss av vårt rättsväsende - utan insinuanta frågor om tidigare sexvanor eller frågor kring sin klädsel eller beteende. Om det skriver Katarina Wennstam bra i SvD idag. Men i tingsrätten då! Är det bara jag som kommer ihåg att vi under de förhandlingarna kunde läsa lite allt möjligt om tjejens vanor och leverne. Privata saker, som på intet sätt kan ha varit relevanta för målet. Precis som vanligt, skulle jag vilja säga. Det är helt orimligt att domstolarna än idag lägger ett sådant fokus på tjejernas beteende, eller heder kanske man skulle kunna kalla det. Att man som tjej riskerar att få hela sitt privatliv, sitt sexliv utfläkt i tidningar och nyhetssändningar om man anmäler en våldtäkt.

DN, City och Metro får nog hejda sig lite. Det är ännu en lång bit kvar innan tjejer kommer våga anmäla. Mörkertalet är enormt.

På vårt förra förbundsstyrelsemöte tog vi ett uttalande om det här, där vi också föreslår en del åtgärder som skulle kunna hjälpa. Läs gärna det.

Den gubben gick inte!

Så är det tänkt att drevet mot arbetslösa, sjukskrivna och hela välfärdssystemet ska intensifieras, antar jag. Arbetsgivarföreningen Svenskt Näringsliv har nu "bevisat" att hisnande 95 procent av befolkningen är fuskare och fifflare. 84 procent har "utnyttjat eller kompletterat systemen" på ett sätt som inte är tänkt: vårdat anhöriga, eller betalar privata sjukförsäkringar till exempel.

Jag ska inte rabbla siffor, ni kan läsa själva. Istället ska jag säga två saker. För det första, så att inga oklarheter uppstår: det är jättedumt att fuska, dumt, dumt, dumt. Så var det sagt. Nu vill jag inte se några kommentarer här nedanför som argumenterar utifrån att vänstern gillar fiffel och båg, ok? För det andra: jag förstår avsikten med sådana här "rapporter". Svenskt Näringslivs politiska linje i välfärdsfrågan är inte direkt okänd, och författarna skriver själva, om än på ett luddigt sätt, att de vill att deras upptäckt ska ligga till grund för privatisering, konkurrensutsättning. Inget nytt under solen. Men, låt oss sansa oss. Det här är ännu ett försök att misskreditera resterna av välfärdssystemen. Regeringen myser förmodligen, och hoppas på stöd för det systemskifte de är i full färd med att genomdriva. Men jag tror inte att det biter på "opinionen". Offentligt finansierad välfärd, är fortfarande något de allra flesta diggar.

Jag har egentligen inte tid att sitta här och blogga, mycket mer skulle kunna sägas. Men jag får nöja mig med ett kort sista konstaterande. De brister i välfärdssystemet som författarna pekar på - att man inte får den vård man behöver utan hänvisas till anhörigvård, skärpta kontroller som gör att folk hamnar i kläm och inte får den a-kassa, sjukvård eller sjukpenning de behöver - det är ju precis sådana problem som sittande regering skapar med den politik som nu förs. Svenskt Näringsliv kanske borde ta sig ett snack med sin politiska gren om det, om de nu är så bekymrade.

----------------------

Ps. Här finns en kul kommentar på samma ämne.

Men varför?

Snälla major Björklund, Statsministern, eller herr Schlingmann gör något åt detta! Vi måste samarbeta för att få ett slut på det här, det måste ju ligga i allas intresse (annars funderar jag starkt på att dra igång en namninsamling).


På bilden: Jag och min tändare hemma i Tensta

Tips på kvalificerad kvällsunderhållning

Det här är möjligen ett onödigt blogginlägg, men jag har kommit på att det är viktigt att unna sig saker ibland. Annars kanske det går så här i dessa tider av galenskap och tristess.

Okej, jag har läst lite på Alex Schulmans blogg. Tills alldeles nyss hade jag aldrig varit inne på den, inte som något slags aktivt ställningstagande utan framförallt av tidsbrist och ja, lite p.g.a. ointresse. Men visst, jag har noterat löpen hos kvällstidningarna, och spridda kommentarer hos andra bloggare, uppenbart är att han, Alex alltså, är ett ”fenomen”. Jaja tänkte jag, jag har ju inte ens fixat det där facebook och man kan inte ha koll på allt.

Men så blev jag lite nyfiken, när han skulle klappa igen, och ta avstånd från sin ”nätmobbing” (hur skiljer sig det från annan sorts mobbing?). Det stod i varje tidning och på ett flertal bloggar grejer som: ”skönt!”, ”äntligen självinsikt!” osv. Men där står också rena hyllningssångerna: ”Vilken humor, vilket geni!”. Jag började misstänka att jag kanske missat något. Sen stod det någonstans, att han bjöd ut sin hustrus sexuella tjänster. Och med bästa bitterfitta-attityden surfade jag förstås misstänksamt in på snubbens blogg.

Nu hann jag inte läsa så mycket, såg några bilder på honom och Adam Alsing. Sen fanns det också skämt om bajs och sånt. Jag skrattade lite (jag var trött, men det är jag nästan alltid så den ursäkten håller egentligen inte). Sen hade han en skojsig låtsastävling (får man väl anta?) där han lottade ut avsugningar från sin fru (frun har också en populär blogg.). Detta är alltså något slags koncept, eller ett familjeföretag? Men kom igen, detta är väl inte kul.

Alltså jag menar inte skämten utan fenomenet. Varför inte det då? För att jag är humorbefriad och ogillar nätmobbing av Linda Bengtzing? För att jag är moralist som inte gillar vulgoskämt, en torrboll som dyrkar det politiskt korrekta? För att jag är avundsjuk och önskar att jag själv var Alex Schulman (eller möjligen hans fru, Katrine)? Eller helt enkelt för att jag inte ser tjusningen med en bloggande Gert Fylking, utan rosa dräkt?

Alex Schulman är förstås på sätt och vis ett geni, men ”fenomenet”, ja det ser jag som ett tydligt uttryck för tidsandan. Han slår inte ett dugg mot det politiskt korrekta och vad är det som är det egentligen idag. Han hånar inget etablissemang och krossar inga ramar. Visst han hånar folk, till höger och vänster, men vad är nytt i det? (Inget alls tänker jag och lyssnar på Magnus Uggla.)

Att Alex Schulman "is the shit", ett fenomen som vi skrattar åt kan inte ses frikopplat från allt annat. Och ja, jag är avundsjuk, fan! Det behövs andra massrörelser än en bloggande grabb (grov överdrift det där med massrörelse, jag vet.). Men jag hade gärna sett att det var något annat som var grejen. Självklart är inte det här särskilt viktigt, det finns mycket viktigare saker att uppröras över. Och fördummad som jag är, så skrattar jag ju med, åt några av skämten.

Men varför ska seriösa debattörer påstå att snubben är så bra! Kanske för att det känns rebelliskt och oväntat, typ ”det trodde ni inte om mig va? Att jag skulle gilla den sköningen, men där gick ni på en nit, jag är inte så pk som ni tror!”.

Jag vill knappast sålla mig till de äldre män som vill ondgöra sig över bloggen framförallt utifrån mobbingperspektivet (men jag tar förstås avstånd mot mobbing, även när den förekommer på nätet). Jag ser bara inte det skarpa eller det annorlunda i den. Humor är bäst när den slår underifrån eller när den sätter fingret på något genom att exempelvis överdriva, det gör inte Alex, han slår runt. Om satiren som han använder ska föreställa en skildring av samtiden, uppkryddat med det absurda, för att på så vis kunna se det absurda tydligare så har han misslyckats. Jag ser inget nytt med en kille som vill säga typ: ”jag ba skiter i allt och alla och det är typ jävligt ballt” eller ”kolla vad ytligt allt är, jag med, jag är typ helt absurd, så jag typ lottar ut avsugningar, hånar röda munkar, eller nja framförallt de som tror att de hjälper dem med sina röda tröjor”. Eller ”jag erkänner att jag är ytlig och lite elak, och det i sig, gör mig så fett äkta”. ”Att vara pk det är så jävla ute, typ moralism, och med det fastslaget kan jag ju göra lite vad jag vill och komma undan med det”.

Vad är det med det då? Så ser det väl ut överlag idag, eller? Inget nytt under solen. Killen är en del av, och kanske framförallt ett uttryck för ett fördumningstillstånd. Och det tillståndet har han genialiskt utnyttjat, absolut! Det blir succé. Men det är väl inte så konstigt heller i en tid då det vettigaste inslaget från morgonsoffan handlar om höstens huvudbonader.

Lite matnyttig information och kanske en förklaring till varför jag känner som jag gör. Detta ska inte ses som en säkerställd undersökning, utan mer som en möjlig förklaring, en tanke.

1. Jag tycker att det är en sund inställning att ta det mesta på blodigt allvar, det är lite av min grej.
   
   
2. Kanske beror det på min bruksmentalitet.
   
   
3. Eller på min bitterfittiga inställning (det är jobbigt att möta sina fördomar).
   
   
4. Det kan även bero på att jag aldrig varit på Stureplan och därför inte kan se satiren och ironin när den vidrör min samtid.
   
   
5. Men vad vet jag, jag har ju inte ens facebook.

Ps. Det kan även vara så att jag inte läste tillräckligt mycket och att han egentligen är en lysande samtidsskildrare, och inte ett uttryck för sin samtid som jag lite försynt försöker antyda. Om det är fallet kommer jag genast att ta avstånd från tidigare utsago i ämnet, och anmäla mig till tv-programmet "Förlåt mig" för att få bot (sänds det fortfarande förresten?).

Patron har ändrat skepnad

Det här blev väldigt långt och kanske lite sentimentalt. Men läsningen är förstås frivillig.

Sandviken är en bruksort i södra Norrland, där bodde jag i tjugofyra år. Gästrikland beskrivs ofta som den sista utposten innan det riktiga Norrland breder ut sig. Orten växte och avbefolkades i takt med järnverket, som idag är Sandvik AB. I Sandviken finns det förstås, som de gör i de bruksorter där stora delar av invånarna arbetar på ett och samma företag, en anda, ”Sandvikandan”. Alla känner vi någon som jobbar där.

Företaget startades i mitten av 1800-talet av konsul Göran Fredrik Göransson. I det som skulle komma att bli Sandvikens järnverk utvecklades bessemermetoden och jag har sedan mellanstadiet kunnat redogöra för hur den fungerar, det kan många i Sandviken göra. Skolklasser får spela små teateruppsättningar om hur konsul Göransson spatserade med hög hatt och käppen under armen på bruket. Tiden har alltid presenterats som en lycklig, ja nästan romantisk period för alla, i ortens historieskrivning. Att det var ”en tid av gemenskap och samförstånd” är ett vanligt argument till varför det så sent bildades en fackförening.

Detta är förstås inte den verkliga historien om Sandvikens begynnelse, men den har inte kommit till oss särskilt ofta. För den som sökt har det sedan mitten av 1900-talet funnits åtskilliga dikter av Stig Sjödin som beskriver arbetet i järnverket (som för övrigt själv också arbetade där). Det var min morfar (också han arbetade på järnverket) som berättade för mig om dikterna när jag gick i högstadiet.

”Kolskjutaren
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnat efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.”

Ur sotfragment

Utdrag ur ”Långrev”
”Med sin snusiga käft på vid gavel hör han mej säja:
”Då går jag hem i alla fall. Jag ska ha ledigt”.
”Du ska så fan heller”.
”Jag har giltiga skäl”.
”Den där friarklubben. Nä du, du ska vara här klockan två, annars ska fan hämta dej”.
Fan hämtade mej i sommarblåa juli och jag får känna på ett alldeles nytt helvete, ett utstuderat kompakt värmehelvete och ringa tröst är det att ha varit på plats och hållit fanan högt.

[…] I sommarblåa juli när jag är nitton år och min kropp längtar sej ut genom de sotsvarta fönstren och min tanke klättrar ut på solstrimmorna som silar ned från takluckorna upplever jag det hårda arbetets fasa, instängdheten och förnedringen i att sälja armar och ben för billigt.”

Ur Aftontidningen, 7 mars 1949

För några dagar sedan var jag hemma i Sandviken och gick in på biblioteket som håller öppet alla dagar året om. Det är förlagt i Folkets Hus och alldeles vid ingången ligger Café Sjödin där man kan läsa tidningar från hela landet gratis. Det finns liksom en liten hörna på bibblan där man kan köpa böcker, mest lokala författare men också en och annan bok från ”En bok för alla”. Där fanns nu en bok skriven av Bernt Olov Andersson (som själv arbetat på järnverket, och som för övrigt även bl.a. skrivit skönlitterära böcker om livet i bruksorten) ”Drömmar om rosor och järn - Metalls fackliga kamp i Sandviken 1906-2006”. Självklart köpte jag den samt en annan bok från ”En bok för alla” och Stig Sjödin-sällskapets årsskrift. (Och det här drar man ner på, det är fan i mej skandal tänkte jag och hetsade mig nästan till tårar i lånekön).

Jag började läsa boken direkt. I den växer en helt annan berättelse fram, berättelsen om hur arbetarna trots det stora underlaget inte vågade bilda en fackförening. Om bruksstyrelsens förföljelser av dem som ”bekände sig till socialismen” och om den första demonstrationen som genomfördes i Sandviken 1903. Om hur arbetare fick reprimander och straffarbete då de lyssnade till August Palm i åkare Gustavssons trädgård. I boken berättas det om Sandvikens radikala ungdom som startade en hemlig diskussionsklubb på Café Linnéa (där bl.a. Karl Kilbom var medlem under en kort period, klubben anslöt sig senare till Socialdemokratiska Arbetarpartiet). Det finns beskrivet om hur Asta Gallon sålde Arbetarbladet på Caféet och om hennes man, Axel Gallon som fick sparken från järnverket för att han inte övertalade sin fru att sluta göra det. Hur Kata Dahlström fick lyftas in genom fönstret för att lokalen där hon skulle föreläsa var sprängfylld. Man får veta mer om striden om föreningsrätten i Mackmyra och om de stora lockouterna. Om de människorna som stod bakom utvecklingen av Bessemermetoden, om hettan i masugnen sett från ett annat perspektiv en ett tekniskt, kliniskt utifrån perspektiv.

Ur boken: ”Själv satt GF Göransson hemma i Högbo och firade sin namnsdag. Det var arbetarna vid Edske masugn som hade hand om experimentet. Det berättas att en barfota grabb plötsligt kom springande från Jädrans station med ett telegrafiskt meddelande i handen som i korthet löd: Blåsningen är väl lyckad”.

Jag känner mig oerhört rörd när jag läser, men också bestulen. Det är inte ett brott mot en enskild utan någonting mycket värre, att bli bestulen på ett kollektivt minne om den kamp som genom historien varit högst levande, högst strävsam i min kommun. Där jag växte upp. Det skulle vi kunnat bygga stolthet kring istället för att göra det runt den diffusa ”Sandviksandan”, som inte säger något om hierarkier eller sammanhang.

Patron ägde människorna och byggnaderna, bruket var hans. De som inte lydde blev vräkta från sina bostäder och sparkade från jobben. Det var alltså inte en lätt tid att organisera sig i. Apropå misstänkliggörandet stod det att läsa på ett anslag från konsuln på järnverket. ”Den som vill göra eller låta i politik får söka sig arbete på annat ställe”. Detta trots att Göranssonssönerna och patron själv var högst politiskt aktiva. Detta känns igen. Senaste tipset angående det anskrämliga med att solka ner oss som står upp för rättvisa. Idag hårdnar återigen klimatet för oss som organiserar oss, brukspatronen spatserar fortfarande men har antagit en annan skepnad. De gemensamt ägda bostäderna blir färre och de gemensamma samlingsplatserna privatiseras. Utbildningen ägs av ”patron” och media kontrolleras av desamma (kuriosa: Jan Stenbeck ägde stora delar av Sandvik fram till -84). Idag ägs Arbetarbladet och Gävle Dagblad (GD, en sådan tidning som Fabian Månsson kallade borgarpressen, som endast dög till att användas som dasspapper) av samma företag.

Under Sandvik AB:s bolagsstämma 1980 fanns en dödsruna uppsatt vid ingången.

Sandviks vinst
9/5 1980
Sörjd och saknad
Av arbetarna på Sandvik AB
”Glädjen blev kort
Vinsten flög bort”
Vinstutdelning äger rum på
Kontor 79 (Hilton)
Fredagen den 9/5 1980.

Jan Stenbeck fyllde fickorna, några år senare sparkades 600 arbetare från Sandvikens järnverk.

De som får betala när konjunkturen svänger är alltid de samma, de som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast koncensus. Nyliberal ekonomisk politik presenteras som om att det skulle vara en naturlag. Alla ska älska aktieutdelning, för det betyder att det går bra för Sandvik, och då går det bra för Sandviken. Arbetslösheten i länet är nästan högst i landet, ändå förväntar sig företagsledningen att vi ska applådera rekordvinsterna när den visas upp på PowerPoint i kommunfullmäktige.

Att undanhålla för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån är nödvändigt. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i fördumningsprojektet som manglas på oss. För att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känsla av vanmakt och kontextlöshet. Men vi ska minnas och återberätta, utan att romantisera och förenkla, att Sandviken inte är någon jävla håla. Sandviken är en kampens ort, där människor organiserar sig än idag, en ort där arbetslösheten leder till vanmakt, en plats där människor som tillverkar stål, fortfarande gör det lojalt och plikttroget. Och på oss bygger man samhällen.

Också politik!

För några år sedan, när det fortfarande fanns en offentlig feministisk debatt att tala om, brukade skönhetsideal och vikthets riktade mot unga tjejer uppmärksammas. Idag är det inte vardagsmat med sådana debatter längre. Den feministiska rörelsen överhuvudtaget är fortfarande skakad efter den backlash som bland annat dokumentärerna om "Könskriget" var en del av, och det saknas kritiska röster på en mängd olika plan.

Jag saknar den feministiska debatten om skönhetsidealen, precis som jag saknar den på många andra områden. Den här artikeln påminde mig om det.

Jag gick på högstadiet under nittiotalets sista år, då den feministiska rörelsen var ganska stark och mångfacetterad. Den hördes i frågor om löner och ekonomi, om politisk makt, men också i sådana frågor som jag upplevde direkt rörde mig - i frågor om objektifiering och sexualisering, om ätstörningar, jobbiga relationer till killar och sex. Visserligen pådyvlade mig Vecko Revyn och Frida helt galna ideal, men de gjorde då också reportage med en feministisk utgångspunkt. Och det fanns tidningar som Darling, som kunde väga upp lite, ge ett utrymme att åtminstone tänka "kanske, kanske skulle det kunna vara annorlunda...".

Jag blir lite matt och ledsen när jag tänker på hur mycket hårdare det blivit, hur mycket svårare det måste vara att vara tonårstjej idag. Pressen ökar, och det finns ingen feministisk våg där tuffa tjejer kan skölja över en med lite lindring, några tröstande, skuldbefriande ord. Man är utelämnad. Jag tänker, att jag inte vet hur jag skulle ha orkat att vara femton idag. Jag beundrar mina yngre medsystrar för att de orkar. Ni är mina hjältar!

Aha!

Begreppet klass har diskuterats länge. Det är viktigt som begrepp för att förstå vårt samhälle, och inom vänstern har det alltid förts en diskussion om hur klass ska definieras och vad olika definitioner innebär för det praktiska politiska arbetet. Nu har diskussionen fått ett oväntat tillskott, och nya smått hisnande perspektiv har kommit i dagens ljus.

Frågan för dagen: Är rika alltid överklass?

Bildt anlitade krigsförbrytare

Den 16 september mördas 16 civila irakier i ett brutalt överfall i centrala Bagdad. Det privata "säkerhetsföretaget" som avlossat skotten heter Blackwater och har varit involverad i 195 skottlossningar under de senaste två åren - vid 163 har Blackwater öppnat eld först. Bakom denna privatarmé av krigsförbrytare står inte helt oväntat det amerikanska utrikesdempartementet.

Idag kommer uppgifter om att andra uppdragsgivare har varit den svenska utrikesministern Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström under en resa till Irak i början av september.

Det är sedan länge känt att den amerikanska ockupationsmakten använder sig av privatarméer. Detta har två syften. Ett. Det är betydligt svårare att hålla privata företag som tjänar miljarder dollar på att bokstavligen döda människor ansvariga för övergrepp begångna i Irak. Ockupationen kan brutaliseras ytterligare. Två. Hökarna i Vita huset vill hålla antalet döda amerikanska soldater på en lägsta nivå. Hemmaopinionen är trött på alla lögner som föregick invasionen och alla liksäckar som kommit hem under ockupationen.

Granskningen av Blackwater och händelserna den 16 september ger svar på många frågor. Blackwater var aldrig under attack den 16 september. Konvojen, eskorterad av helikoptrar, passerade korsningen vid Nisour-torget och öppnade eld. Blackwaters personal besvärade sig inte ens om att stanna till för att undersöka platsen efter skadade. Vittnesmål talar om 17 döda (inte 16 enligt svenska medier) och 24 sårade. Denna sammanfattning av händelsen är obehaglig och kastar ljus på den brutalitet som råder i Irak. Avhumaniseringen är fullständig. Människor har fråntagits all värdighet. Amerikanska soldaterna behandlar sina hundar bättre än de behandlar irakierna.

Det som är anmärkningvärt är att två svenska ministrar har anlitat Blackwater. Att Carl Bildt inte drar sig från att agera kolonial fältherre är ingen nyhet. Som medlem i "Kommittén för Iraks befrielse" (CLI) gjorde han vad han kunde för att, på falska grunder, förbereda världsopinionen för en amerikansk invasion av Irak.

Allt faller på sin plats med Tobias Billström, migrationsministern som är ytterst ansvarig för att irakiska asylsökanden skickas tillbaka till Irak. Migrationsverket vågade inte ens besöka Irak i somras men Billström fortsatte hävda att det inte råder en väpnad konflikt i Irak. Varför ansåg han sig då behöva beskydd från en privatarmé när han besökte landet, undrar jag?

Att två av regeringens ministrar får skydd av krigsförbrytare under sina besök i det ockuperade Irak är inte bara en skam för den borgerliga bomb- och batongregeringen, utan också en skam för den svenska utrikespolitiken. Det måste ske en radikal förändring.

Ett första steg är att Bildt och Billström lämnar in sina avskedsansökningar. Det andra steget är att högerregeringen och socialdemokraterna, som allierat sig med högern i utrikespolitiken, tar ett glasklart ställningstagande mot ockupationen!

Vem får höras?

Jag gjorde en abort för några år sedan. Det var en ganska odramatisk historia: jag hade precis blivit ihop med Mattias (som numera är min make), vi klantade oss, jag gjorde en medicinsk abort. Det var inte så mycket mer med det.

För några dagar sedan var jag med i ett program i P1, "Kropp & själ" och berättade om det här. Jag tycker att programmet blev bra, lyssna gärna på det. När journalisten från P1 kontaktade mig, förklarade hon att de skulle diskutera abort ur lite olika vinklar, och att de ville ha med en tjej som hade haft en "bra" abortupplevelse - någon som hade fått ett schysst bemötande av sjukvården, och som mådde bra med beslutet. Jag tvekade lite inför att ställa upp. Även om jag tycker att det är väldigt viktigt att abortfrågan diskuteras, och jag var väldigt positiv till programidén - att låta någon med en odramatisk aborterfarenhet komma till tals - så kändes det väldigt personligt att prata om. Jag har inte berättat för mina föräldrar, och inte för många av mina vänner om det här. Det finns tabun kring frågan. Men jag tog lite mod till mig och var med i programmet och berättade om mina personliga upplevelser och om hur det kändes för mig kring aborten.

Men det är inte progammet i sig som det här blogginlägget handlar om. Vad det handlar om, är egentligen mig och att jag är organiserad i Ung Vänster. Jag fick nämligen veta att tidningen Resumé hade skrivit om radioprogrammet. Lite nyfiket gick jag in på Resumés hemsida för att se varför en "affärstidning om medier och marknadskommunikation" skulle skriva om min abort. Jag upptäckte att de alls inte skrev om det. Istället gör de en artikel som handlar om att Sveriges Radio inte borde ha gjort den här intervjun med mig. Åtminstone inte utan att upplysa lyssnarna om att jag är politiskt aktiv. Rubriken är "Toppolitiker blev '24-årig kvinna' i P1".

Tonen i artikeln är genomgående insinuant, och låter påskina att jag var med i programmet med någon slags dold agenda - att jag ville gynna Ung Vänster genom att delta. Budskapet är tydligt: en person som är politiskt organiserad (på vänsterkanten?), bör misstänkliggöras. En sådan person får inte vara privat, får inte delge sina personliga erfarenheter, utan skall stämplas som "politiker" och ses på med misstänksamhet. Drar man det till sin spets, så kan jag undra om Resuméfolket tror att jag gjorde abort för att kunna slå mig in i abortdebatten å Ung Vänsters vägnar?

För drygt ett år sedan, hände nästan exakt samma sak Tora Breitholtz och Elin Johnson. De var med och startade siten gjortabort.se, tillsammans med några andra - icke politiskt organiserade - tjejer. Efter att Aftonbladet hade skrivit om projektet, gjorde Näringslivets Medieinstitut en Resumé mot Tora och Elin - de försökte "avslöja" "skandalen" kring att Aftonbladet lät påskina att det här var två helt vanliga tjejer. Tora skrev då bland annat det här blogginlägget, som är värt att begrunda. Hon skriver där bland annat, när hon funderar över vad Näringslivets Medieinstitut har för intresse av att misskreditera ett projekt som gjortabort.se:

"Det vore intressant att höra varför näringslivet inte vill att kvinnor ska prata med varandra om sina aborterfarenheter. På vilket sätt hotar det deras intresse? Vari ligger kritiken mot vårt projekt? Vad är det som provocerar denna högerns tankesmedja så? Dags för killarna på Timbro att tala ur skägget, tycker jag. Vill ni att vi ska skämmas och hålla tyst istället? Eller kanske att vi inte alls ska få använda vår rätt att själva bestämma över våra liv och våra kroppar? Vi är nog många som skulle vilja veta det i så fall.
(...)
Min gissning är att näringslivsfolket främst är ute efter att stämpla och svartlista alla som är del av en organiserad vänster, och pressa tillbaka mediautrymmet tills ingen journalist vågar låta oss uttala oss om någonting överhuvudtaget. Fräscht."

Jag tror att Toras slutsats är helt riktig. Det är obehagligt, för det här är ingen enskild incident. Dels är det lite kusligt att det är nästan exakt samma sak som det här Medieinstitutet och Resumé gör. Men det finns också ett större sammanhang här, ett samhällsklimat där ifrågasättandet och misstänkliggörandet av organisering börjar bli vardagsmat. Där nära nog inga medel skys för att rikta angrepp inte bara mot vänstern, utan mot själva idén om organisering. Det finns ett samband mellan Resuméartikeln och exempelvis Federleycenterns angrepp på facket, menar jag. Centerns attacker mot facket handlar heller inte om en diskussion eller strid i sak, utan det riktas mot facket som sådant, mot organiseringen, genom propagandan om facket som en maffiaorganisation.

Jag kontaktade journalisten, Linda Fagerlind på Resumé efter att jag hade läst artikeln. Bland annat frågade jag efter syftet, om det var så att hon tycker att min eller Ung Vänsters syn på abort är kontroversiell (hon citerar nämligen Ung Vänsters hemsida, där det står att "Ung Vänster försvarar rätten till fri abort" och försöker göra någon slags poäng av det). Jag fick ett svar från henne idag, där hon säger att hennes syfte inte hade med sakfrågan att göra, utan att hon ville "föra fram frågan om lyssnare/tittare bör få veta vem som intervjuas". Inte mycket till scoop kan man tycka, eftersom det ju framgår hyfsat tydligt i programmet vem som intervjuas - jag valde ju att inte vara anonym. Fagerlind ger mig också en möjlighet att få skicka henne ett citat som hon i så fall publicerar som ett tillägg till artikeln. Jag har inte riktigt bestämt om jag ska göra det.

Jag blir ofta väldigt matt över det samhällsklimat som råder. Det fullkomligt haglar ju tokigheter från borgerligt håll, som det inte ens blir någon debatt kring. Det finns så många strider som måste tas. Men fan vet, om inte en strid är viktigare än alla andra: den om rätten till organisering och rätten att inte bli misstänkliggjord för att man organiserat sig. Den är grundläggande.

Hot och stöld

Jag stiger upp på morgonen, sätter mig i soffan för att äta frukost, och blir som vanligt tvungen att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. På text-tv läser jag att Israel än en gång konfiskerat palestinsk mark. 110 hektar mellan Jerusalem och Jeriko på Västbanken har bestulits palestinierna, för att "hindra terrorism".

Ständigt samma ursäkt. Jag blir spyfärdig av länder vars regeringar skapar, underblåser och använder terrorhotet. Skrämmer upp sin egen befolkning på ett medvetet och beräknande sätt, för att legitimera krig, ockupation, konfiskering av mark, inskränkningar i grundläggande medborgerliga rättigheter. Israel har som bekant satt det i system. Inför Irakkriget underblåste den amerikanska regeringen rädslan efter 11 septemberattentatet för att skrämma den egna befolkningen till passivitet och acceptans för krigsplanerna. I Sverige har man använt terrorskrämselpropagandan bland annat för att försöka undanröja motståndet mot FRA-avlyssningsförslaget.

Taktiken bygger på att avhumanisera och demonisera "fienden", att få amerikaner att tro att det irakiska folket är en samling fundamentalister som bara väntar på att slå till, eller att ingjuta en idé hos israelerna att varje palestinier är en risk. Jag märkte av det här när jag åkte till Västbanken för ett par år sedan. Jag och min resekamrat satt och pratade med ett par israeliska gubbar på flygplatsen i Eilat, i väntan på det obligatoriska förhöret, och de frågade oss vart vi skulle. "Till Jerusalem" svarade vi. Gubbarna blev alldeles till sig, "själva?" frågade de, "Ni tänker väl inte besöka de palestinska kvarteren? Ni får absolut inte gå in i gamla stan själv! Akta er för marknaderna - ni kommer att bli sprängda i luften!". Jag känner inte de här männen, som var så oroliga för oss, men jag tror inte att de var några fundamentalistiska sionister. Snarare vanliga israeler, som själva aldrig besökt vare sig Västbanken eller östra Jerusalem, men som ju har hört om hur det är. Som faktiskt tror att det är med risk för livet som en västerlänning eller israel reser till de palestinska områdena. Det har de ju läst i tidningarna, hört på TV, det säger deras premiärminister, det bara vet man.

Så länge Israels ockupation pågår, kommer det aldrig att bli fred, det säger sig självt. Men ett hävande av ockupationen innebär inte heller fred per automatik. Det kommer att ta tid att läka de sår som åsamkats palestinierna för den behandling ockupationsmakten utsatt dem för, men också att komma över den skräck som många vanliga israeler bär på. Den skräck som Ehud Olmert och hans regeringskamrater medvetet och cyniskt utnyttjar i sin strävan att bit för bit göra Palestina israeliskt.

(m)-kvinnor smartare än 14 år sedan

Nu har det hänt! Moderaterna funderar på att införa sk kvotering av kvinnor till partiets olika förtroendeposter. Hela 40% (!) av kandidaterna ska vara kvinnor! Herregud! Vart är världen på väg?!

Vänterpartiet införde varvade listor under förra milleniet. Det var på tiden att det konservativa högerpartiet hann ikapp. Det som slår mig är följande citat från Gullan Lindblad, kvinnoförbundets ordförande under valrörelsen 1994, publicerad i SvD . Hon motiverade moderaternas nej till varvade listor med,

–Metoden är förhatlig. Kompetensen ska avgöra.

Frågan som jag vill ställa till moderaternas partisekreterare Per Schlingmann är om moderatkvinnorna har blivit så mycket mer kompetenta under dessa 14 år att de nu kan tillåtas konkurrera med männen under nästan (kvinnorna får ju bara 40% av platserna!) lika villkor.

Förstås handlar ju inte varvade listor, eller det faktum att vänsterpartiet har en majoritet kvinnor i riksdagsgruppen, om kvotering. När argument mot kvotering av kvinnor förs fram måste man ställa motfrågan om varför kvinnor inte redan har mer eller lika med 50% av makten eller lönen. Svaret är förstås därför att männen alltid har kvoterats in av polarna från bastuklubben, till maktpositioner, chefsposter och fått klättra högt på lönetrappan - på kvinnornas bekostnad.

Så visst har moderaterna haft kvotering innan dags datum - de har bara kvoterat in fel kön!

Man ska ha husvagn

Vi skaffade husvagn i min familj när jag var liten. Pappa kom hem, det var sent och vi hade redan gått och lagt oss. Han sjöng: ”Man ska ha husvagn att stuva in familjen i…”, ”vaddå?”, sa vi. Han sjöng högre: ”Man ska ha husvagn för då så är man fri!”. Man kunde höra hur bra det var, med husvagn alltså, och han såg så nöjd ut. Det visade sig att han hade köpt en begagnad husvagn som nu stod uppställd på parkeringen utanför. Vi blev förstås superglada, fantiserade om hur det skulle bli nu på semestern. Inga mera tält. Nu kunde vi också sätta upp ett sånt där förtält som blir som någon slags veranda. Vi kunde resa runt, egentligen hur mycket som helst, som kungar i vagnen. Men jag fick som vanligt också lite ont i magen, den här måste ha kostat mycket, tänkte jag. Den var ju i och för sig väldigt gammal, men det var ju ett hus. Husvagnen kom inte så långt, bara några svängar till Orsa camping, där vi redan varit många gånger tidigare. Men det gjorde inte så mycket, jag tyckte om campingen, den hade en hoppborg och man kunde hyra cykelbil. Men lite synd var det att den andra familjen som var med hade köpt en ganska ny husbil. Förut hade de husvagn, då tältade vi. Kändes lite surt att fortfarande ligga lite efter, att alltid vara lite sämre. Deras barn retade oss lite, mig och min syster, så som barn gör. Ibland fick jag lust att klappa till dem, rakt i ansiktet i deras belåtna flin, dränka dem i Orsasjön eller nåt. Men jag tröstade mig med att man ska ha husvagn.

Ibland runt den tjugonde i månaden blev husvagnen aktuell hemma, jag tjuvlyssnade ofta på mina föräldrars konversationer. Pengarna höll på att sina och därför blev husvagnen aktuell även om det var vintermånad. ”Varför skulle du köpa den där husvagnen då?”, frågade mamma. ”Vi åker ju bara till Orsa med den om sommaren, nu får vi tömma ungarnas konton”. Det sa de ofta, så jag misstänkte starkt att det inte fanns så mycket kvar att tömma på våra vinnarkonton (alltså de där sparkontot som man kunde vinna pengar på sitt personnummer). Jag hade samlat kronor i ett rör och satt in där. Föräldrarna hade nog satt in ett par hundralappar också. Ofta slutade de här samtalen med att de upptäckte mig, jag blev rädd, för att jag visste att de skulle skämmas. Och i små försök att fixa det sa jag ofta, ”Det gör inget ta pengarna, sluta bråka, ni kan ta dem i röret också det spelar ingen roll”. Men det blev inte bättre, visst slutade de bråka, men deras skam skar djupt inom mig. Då började jag gråta, för att jag tyckte så hemskt synd om dem. Vi sålde husvagnen till sist. Inte så mycket av ekonomiska skäl, utan vi tröttnade nog bara helt enkelt. Det fanns ju vandrarhem på Orsa camping och busscharter till Costa Brava.

Men det är så bakvänt. Att vissa barn ska behöva växa upp med stress och ångest över småsaker som husvagnssemestrar medan andra lapar sol i skärgårdspalats. Vem ska betala mig för sveda och värk, vem ska ställas till svars för att mina föräldrar tvingades blotta sig inför sin sju-åriga unge? Ni stal min möjlighet att få känna en oförstörd barnslig glädje. Jag har betalat era semestrar på franska rivieran med min barndomsångest, men ni är inte nöjda. Ni vill ha mer. Folket med skärgårdsutsikten, den som de har för att jag inte har den, har mage att anse sig vara missgynnade. Ni påstår att ni kommer att drivas från era hem. Om ni vill slippa fastighetskatten, skaffa husvagn för fan! Tro inte att ni först kan roffa åt er lyxiga semestervillor och sedan inte betala ett dyft. Hoppas ni trillar i sjön hela bunten eller dunsar ned på asfalten från era våningar på Strandvägen!

D som i demokrati, eller hur var det?

EU är som bekant i full färd med att dunka igenom en konstitution för unionen. Kloka av den läxa det förra försöket gav dem, där Frankrikes och Nederländernas folk fick och tog chansen att säga nej till konstitutionen, ser man nu till att så obemärkt som möjligt försöka smyga igenom den. Undan med hinder som demokrati ("sorry Margot"), här ska grundlagsfästas, och det fort!

Om det nya konstitutionsförslaget (jaja, jag vet att det numera kallas "reformfördrag"), skriver Jonas Sjöstedt, tidigare EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, här. I en kort skrift reder han ut vad som skiljer det nya förslaget från det gamla och var processen står nu.

Innan EU-parlamentsvalet 2009 är det tänkt att alla medlemsländer ska ha fattat beslut om att ratificera förslaget. Det ska ske utan folkomröstningar, utan debatt. Vi har ett och ett halvt år på oss - kräv folkomröstning 2009!

Nämen då så

Jag sitter framför datorskärmen. Ögonen värker efter en hård och slitsam fredag, Går igenom dagens notiserna och fastnar för rubriken "Bush förnekar tortyr".

USA:s president George W Bush förnekar att administrationen sanktionerar användandet av våld och tortyr mot gripna. Påståendet faller på sin absurditet när jag klickar mig vidare till några välmeriterade människorättsorganisationer.

Amnesty International skriver i sin senase årsbok rörande mänskliga rättigheter,

There were reports of possible extrajudicial executions by US soldiers in Iraq, with a number of soldiers facing prosecution. There was a continued failure to hold senior government officials accountable for torture and other ill-treatment of "war on terror" detainees despite evidence that abuses had been systematic. There were reports of police brutality and ill-treatment in detention facilities in the USA. More than 70 people died after being struck by police tasers. Fifty-three people were executed in 14 states.

Although some generally low-ranking soldiers were court-martialled, by the end of the year no US personnel had been charged with torture under the USA's extraterritorial anti-torture statute or with war crimes under its War Crimes Act. Both the UN Committee against Torture and the UN Human Rights Committee expressed concern at the apparent leniency and impunity being enjoyed by US personnel.

Human Rights Watch har publicerat otaliga rapporter om fängelseförhållanden inom ramen för "Kriget mot terrorism".

Att USA:s president förnekar förekomsten av tortyr i amerikansk regi är egentligen inte särskilt överaskande. Det är en del av det krig som USA för mot världen - kriget mot de mänskliga rättigheterna. Guantanamo är en skamfläck som inte kommer att kunna tvättas bort med PR-trick eller globala tankesmedjor. Frågan måste ställas: varför uteblir reaktionerna?

När kommer LUF-ordföranden Frida J Metso kräva sanktioner mot USA och dess allierade? Förmodligen aldrig. Högern har en blind fläck för USA:s övergrepp i Mellanöstern och på basen Guantanamo. Idag är det viktigare än någonsin att stå upp för de mänskliga rättigheterna, inte bara i Burma utan också i Irak, Afghanistan och Palestina. Under tiden väntar vi på ett flashigt utspel från de som säger sig försvara demokratin och mänskliga rättigheter. När kommer kritiken?

Packet är här för att stanna!

Uppsala universitet publicerade för någon vecka sedan sin årliga Mångfaldsbarometer, en årlig undersökning som har sedan 2005 kartlagt befolkningens attityd mot invandrare och människor med en etnisk härkomst annan än svensk. Den senaste upplagan som hittas här är oroväckande och konkretiserar den drev som har riktats mot gruppen invandrare och muslimer i Sverige. Här är några slutsatserna:

1. 63,6% anser att "Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet".
2. 81,8% anser att ”Invandrarna har skyldighet att anpassa sig till vårt
lands vanor”.
3. 60% anser att ”Muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”.
4. 49,8% stödjer påståendet ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet”.
5. 60% instämmer delvis eller helt med uttalandet ”Bostadssegregationen beror på att invandrare väljer att bo med sina landsmän”.

(1) och (2) visar tydligt att "hårdare tag", en debatt som kom att dominera stora delar valrörelsen 2006 men som fortfarande förekommer i stor utsträkning i högerregeringens politik, har fått genomslag. Detsamma gäller den bild av muslimer som bland annat media förmedlar. (3) och (4) är konkreta effekter av ett klimat som präglas av hårda ord gentemot minoriteter. Fördomar som bilden av den förtryckta muslimska kvinnan blandas friskt med politiska förslag som har en reaktionär och rasistisk underton . Debatten om slöjan är verkligen typisk. Jag blir ändå imponerad när jag läser DNs ledare som för en gångs skull träffar nästan rätt.

Det är ingen vågad gissning att kopplingen mellan terrorism och islam skapat en ökad misstro mot muslimer. Slöjan blir en symbol för det främmande och hotfulla.

Det var liksom på tiden. Debatten om invandringen har vridits i en rasistisk riktning. Invandrare pekas ut som bidragsfuskare som stänger in sig i storstädernas perifera ghetton och muslimer stämplas ut genom långsökta och falska parallelldragningar mellan religion och terrorism. Karikatyrbilderna av profeten Muhammed och Lars Vilks verk är inte orsakerna eller för den delen de främsta yttringarna av den tid vi lever i - de är symptomatiska. Sjukdomen handlar om något helt annat. Den svenska utvecklingen liknar allt mer situationen i Danmark där det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti har tillåtits att sätta dagordningen. För en tid sedan skrev jag en artikel för Röd Press (artikeln hittar kan också läsas här). Under rubriken Fyra nyanser av brunt skriver jag,

Det är ett faktum att invandrare och minoriteter behandlas dåligt och misstänkliggörs i Danmark. Landet har därför ett flertal gånger kritiserats av Europarådets kommission mot rasism och intolerans. Danska politiker och medier underblåser rasistiska och främlingsfientliga strömningar, anser kommissionen. Dansk Folkeparti pekas ut speciellt och anklagas för flera gånger ha "framfört chockerande rasistiska yttranden". Kommissionen har också konstaterat att de existerande lagarna mot rasism inte tillämpas och att invandrare inte ges tillgång till det sociala skyddsnät som de har rätt till.

Dansk Folkeparti har på många sätt varit en avgörande faktor för det nya Danmark. Som i många andra europeiska länder som Norge, Holland, Belgien och Frankrike är det numera missnöjespartier med en tydlig högerpopulistisk, främlingsfientlig agenda som sätter den politiska dagordningen. Dansk Folkeparti har varit just ett sådant parti som tagit plats och alla andra partier, till och med Socialdemokraterne och Socialistisk Folkeparti, har i olika grad anpassat sin politik efter rasisternas islamofobi. Och Dansk Folkeparti har lyft högerpopulistiska krav så fort möjlighet givits. I samband med debatten om Muhammedkarikatyrerna, krävde partiet att muslimska imamer som baktalat Danmark skulle utvisas. I ett danskt sammanhang var kravet självklar och skyltades på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor.

Vi känner igen det från tongångarna här hemma. Och Mångfaldsbarometern ljuger gärna inte - tyvärr! Attityderna mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet är inte konstanta utan de formas ständigt- idag sker omgjutningen i en rask och brutal takt. Ena stunden bilder från ett ockuperat och sargat Irak där det systematiska dödandet bortförklaras som galna terrorister/islamisters verk - andra stunden Bert Karlsson vars "farhågor" från en av de obehagligaste perioderna i svensk 1900-tals historia, nämligen början av 90-talet, bekräftas av journalisten Janne Josefsson. När Bert Karlsson obehindrat tillåts anklaga invandrare för diverse fusk blir bilden av muslimerna komplett. Terrorister, fundamentalister och bidragsfuskare. Det är plötsligt fritt fram för populisterna i den borgerliga alliansregeringen att ta fram slagträt och börja svinga.

Och precis detta sker när välfärdssystemet och a-kasse- och sjukersättningar urholkas och gröps ur. Bidragsfuskarna, förkroppsligade av allt som inte är svenskt, ska bekämpas med sänkta ersättningar för alla. Det är viktigt att komma till den här slutsatsen. Jag avslutade min artikel i Röd Press så här,

Kampen för människors lika värde är idag viktigare än någonsin. Danmark är ett avskräckande exempel på hur deltagandet i imperialistiska krig går hand i hand med ökad repression mot den muslimska befolkningen. För oss är det dock uppenbart att hårdare tag, ökad misstänksamhet, tvångsåtgärder som antiterrorlagar och bevakning inte bara har drabbat araber, pakistanier eller afrikaner. I slutändan hamnar vi alla i skottgluggen.

Och ibland undrar jag vad alla dessa broilers som sugits upp i etablissemanget håller hus. De vill inte ens debattera det nazistiska våldet i riksdagen! I en tid när liberalerna har begått kollektivt ideologiskt självmord, blir det uppenbart att det är i vänstern som de verkliga antirasisterna hittas. Vänstern Står När Dom Andra Faller!

Vägra vara tacksam - höj studiemedlet!

Vänsterns studentförbund har i dagarna lanserat en kampanj om studenters ekonomiska situation. Sedan tidigare har bland annat Sveriges förenade studentkårer drivit frågan om att studiemedlet behöver höjas. I dagsläget ligger studenter som lever på bidrag och lån under fattigdomsgränsen. Det är en ekonomisk verklighet som får konsekvenser. Många väljer bort högre utbildning eftersom man inte har en ekonomisk buffert eller föräldrar som kan försörja en i vuxen ålder. Många studenter tvingas arbeta vid sidan om, vilket påverkar studieresultaten. Det blir helt enkelt mycket, mycket tyngre att studera för den som inte haft en ledig helg på flera månader, jämfört med för kurskamraterna som blir sponsrade av föräldrar eller har sparpengar att leva av.

Studiemedlen är en angelägen fråga, därför att dagens situation leder till en social snedrekrytering till högskolan. För oss som inte vill att högskolorna och universiteten ska vara reserverade för dem med akademiskt utbildade föräldrar, är en förbättring av studenters ekonomi central. Det är dags att höja studiemedlen.

Nu är det upp till dig, Bildt.

Thaher beskrev tidigare hur västbaserade företag möjliggör för juntan i Burma att regera vidare, genom att finansiera dess våldsamma verksamhet. Det har också kommit fram att första AP-fonden, där många svenskar har sina pensionspengar placerade, har investeringar i det franska oljebolaget Total som bedriver affärer i Burma.

Ordföranden i AP-fondernas etiska råd säger att de skulle dra sig ur Total om det kom ett sådant uttalande från officiellt utrikespolitiskt håll. Nu är det alltså upp till Carl Bildt att inte bara snacka, utan aktivt ta ställning för Burmesernas rätt till demokrati. Bildt kan avgöra ifall våra pensionspengar ska finansiera juntans mord och våldsamheter. Jag hoppas innerligt att han går från ord till handling.