Borgerligt hyckleri om Burma

Den internationella kritiken mot den burmesiska militärjuntan har resulterat i att FN:s sändebud Ibrahim Gambari till slut fått tillstånd att möta demokratikämpen Aung San Suu Kyi. Rapporterna om antal döda är osäkra - vissa källor anger tusentals döda.

I Sverige har många visat sitt stöd. Manifestationer och insamlingar har kastat ljus på en tragedi som pågått i snart 40 år. Det är bra. Allmänhetens vetskap om situationen i Burma har ökat på grund av den intestiva mediebevakningen. Vi hoppas att fokuset kvarstår på det som är väsentligt - det faktum att diktaturer och våldet drabbar människor av kött och blod. De finns nämligen de som vill få det hela att handla om något annat. MUF-ordföranden har nu tagit sig in i svenska krigshetsares Hall of Fame. Fredrik Malm, första namn i denna samling s.k. liberaler, ger sig på Ung Vänster med påståendet att vi försvarar juntan. En del på högerkanten kommer ändå med kritik som är till skillnad mot Malms paranoia värd att bemöta. Det mesta handlar om mitt förra inlägg angående Burma med undran om varför Kina inte kritiseras.

Den mediala rapporteringen har förutom våldet mot demonstranterna uteslutande handlat om Kinas stöd till juntan, ett stöd som har konsekvenser. Det som har saknats i rapporteringen är som vanligt historien bortom nuet - händelseutvecklingen bakom de senaste minuterna, timmarna och dagarna. Vad har hänt i Burma under de senaste 40 åren? Vilka parter har haft militära och ekonomiska intressen som har bevarats eller t.o.m. stärkts under diktaturen? Dessa frågor besvaras nästan aldrig av svensk mainstream-media. Och den svenska högern är förstås utomordentligt tillfreds med detta faktum. För då kan juntan kallas för kommunister - något som förstås är en stor lögn. Då kan Kina pekas ut som den stora boven medan amerikanska, brittiska och franska företag kan komma undan med äran i behåll och svenska fondförvaltare kan fortsätta investera svenska pengar i diktaturer. Det är enklare att skylla på någon annan (läs här och här).

En historisk tillbakablick visar att en stor del av Burmas utveckling är färgad av brittisk och japansk kolonialism. Spåren av dessa rovdrifter är fortfarande synliga i landet. Det uppskattas att två miljoner människor tvingats till slavarbete i olika byggprojekt som järnvägar, flygplatser, arméinstallationer, pipelines för gasexporten samt otaliga turistanläggningar för utländska turister som flygs in av utländska reseföretag. En lista av utländska företag verksamma i Burma hittas här.

Även i dessa dagar när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna måste försvaras och när alla krafter behövs, kan inte högern hålla sig borta från hyckleriet. Fredrik Malms anklagelser mot Ung Vänster är absurda kännetecken av just detta. Malm har nämligen flera gånger haft chansen att visa sitt stöd för Burmas demokratirörelsen. Senast när hans fd partiledare Lars Leijonborg lovordade diktaturen Kina genom boken "Global utmaning. Så blir också Sverige vinnare". Tystnaden inför Kinas stöd till juntan var pinsam. Var höll kärleken för demokratin hus då? Var befann sig Fredrik Malm iklädd sin röda tröja?

Manifestation

Manifestation i eftermiddag, klockan 17.00 idag på medborgarplatsen i Stockholm, med anledning av situationen i Burma. Alla ni som kan - kom dit!

Ni som befinner er på nordligare breddgrader, kan istället komma på manifestationen i Umeå, på Rådhustorget på lördag, klockan 13.00.

Vi ses!

Väst är ansvarig för våldet i Burma

Efter flera dagar av protester, med hundratusentals fredliga demonstranter på Rangoons gator, har militärdiktaturen tagit till våld för att tysta ropen för Bröd, Fred och Frihet. Flera rapporter (här och här) berättar om batonger, skottlossning, tårgas och fängslanden. Rangoon är en belägrad stad - undantagstillstånd råder.

Händelserna i Burma är alarmerande. Folket har rest sig mot den militärjunta som hållit landet i ett våldsamt grepp under decennier. Under årtionden har protester slagits ner och demokratikämpar som Aung San Suu Kyi har satts under arrest. I dessa tider av utländska "humanitära" interventioner och bombräder för demokratisering, visar de senaste protester i Burma kraften i människors organisering för förändring - förhoppningsvis kommer protesterna förändra landets öde, från en militärdiktatur till en demokrati.

Många har under de senaste dagarna uttryckt sitt stöd för munkarna som modigt gått främst i protesttågen. Många har ställt sig frågan om hur militärjuntan har kunnat överleva? Hur kommer det sig att förtrycket har tillåtits att pågå i nästan 40 år? Hur många höjde rösten när Aung San Suu Kyi sattes i husarrest efter att hennes parti, National League for Democracy, vann 82 % av parlamentsplatsterna i valet 1990? Frågorna har inga korta svar men de är viktiga att adressera.

Även om Burma har varit ett slutet land, så har mycket skrivits om situationen i landet. Brotten mot befolkningen är väldokumenterade och detsamma gäller juntans relationer med omvärlden och väst, även om inget av detta nämns i dagens rapporteringen i svensk media. För protesterna riktar sig inte endast mot militärjuntan utan också mot alla de regeringar som har gett militärt och eknomiskt stöd till dess fortlevnad.

EU har haft en stor roll. Från att ena stunden agera demokratins förkämpe, importerade unionen varor från Burma till ett värde av $ 4 miljarder mellan åren 1998 och 2002. Det delvis fransktägda oljeföretaget, Total, har under decennier varit den största utländska investeraren i Burma. Väl på plats har infrastrukturen för företagets oljeutvinning byggts upp av burmeser under slavliknande förhållanden. Barnarbete är snarare regel än undantag i Burma.

Den svarta lista på utländska företag som handlar med eller investerar i Burma är lång och inkluderar företag som Total, Unocal, Rolls-Royce, Lloyd's of London och reseföretag som Bales, Road to Mandalay och Orient Express. 1990, två år efter de blodiga protesterna 1988, levererade den brittiska vapenleverantören, BMARC, ammunition till juntan. Kulorna användes för att slå ner oroligheterna det året. Från och med samma år, 1999, står utländska oljebolag för två tredjedelar av investeringarna i juntans Burma.

Idag fortsätter protesterna mot diktaturen. Människor kommer återigen att fylla Rangoons gator. 'Bröd, Fred och Frihet' finns på människors läppar. Militärjuntan ska ställas till svars. Vi hoppas också att de regeringar i väst som hållit diktaturen under vingarna under snart 4 decennier hålls ansvariga!

Läs även Hans Linde.
Läs också John Pilger som skriver omfattande och bra om Burma.

Nähä!

SvD gör ett fantastiskt scoop: Reinfeldt och hans regeringskompisar blir stora vinnare på slopandet av fastighetsskatten. Så oväntat.

Ja ba fatta ingenting typ!

Jahaaaa.... Nämen så dumt. Vilken missuppfattning. Det är visst inte alls så att vanligt folk förlorar på regeringens politik, att arbetslösa och sjuka drabbas när ersättningarna ska sänkas för att bekosta miljardskattesänkningarna. Så trodde ju jag att det var, men nu har Henrik Brors på DN förklarat att det är vi dumma, dumma väljare som inte hänger med.
Då tackar vi DN för den tillrättavisningen.

Se det!

Ett program som alla borde se är veckans Uppdrag Granskning. Programmet handlar om privatisering av skolor, bland annat om hur moderaterna i Täby gav bort Tibble Gymnasium mot både elevernas och personalens vilja. Väldigt intressant, inte bara för dem som gillar att se moderata kommunalråd klampa i traveret, utan också som studie över den privatiseringshets vårt nya arbetarparti står för. Varning utfärdas dock till alla som får obehagliga vibbar av att vårt utbildningsväsende blir till spekulationsobjekt på börsen.

Se programmet här.

Klassbudget

Vintern närmar sig. Snö-, skid- och skridskosäsong. Ungar som har vuxit sedan förra året och behöver nytt. Som vill ha lika fina skidor som klasskompisarna, och helst en ny hockeyhjälm också.
Det blir en hård skridskosäsong för många mammor. Undersköterskor, konsumbiträden, dagisfröknar, som jobbar deltid. Det blir till att vända på slantarna ett varv till, kanske går det att dra ner värmen en grad i lägenheten? Hur mycket kan man spara på det? Det får bli pasta idag igen. Så vi kan köpa de där skridskorna nästa månad. Men några nya blir det inte. Det finns ju så fina på Blocket, nästan oanvända. Känns förstås inte så kul, ungarna vill ju ha nya. Det får klasskompisarna alltid. Men regeringen ska ha sitt, fastighetsskatt- och förmögenhetsskattesänkningarna måste betalas. Det får bli de deltidsarbetande morsorna som betalar. Och de sjukskrivna, arbetslösa och pensionärerna. Tur att Blocket finns.

Ung Vänster utbildar självförsvarsinstruktörer i Nepal

Elin Johnson, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott är nyss hemkommen från Nepal, där hon tillsammans med Torun Carrfors från Ung Vänsters förbundsstyrelse utbildat kvinnor från den nepalesiska fackföreningsrörelsen till instruktörer i feministiskt självförsvar. Jag har träffat Elin för att få veta lite mer om projektet:

Hur kommer det sig att ni jobbar ihop med det nepalesiska facket med den här frågan?
– Vi har kommit i kontakt med det nepalesiska facket, GEFONT (General Federation of Nepalese Trade Unions), genom VIF – Vänsterns Internationella Forum, som är en organisation för bistånd och internationellt samarbete. För ett par år sen var ett par av GEFONTs kvinnor här via VIF, och deltog bland annat på ett pass i feministiskt självförsvar som en av Ung Vänsters instruktörer höll. De tyckte det var väldigt intressant och bedömde att de skulle ha mycket nytta av självförsvaret i sin egen organisation och sitt land. Efter en del förarbete, vi var bland annat där i december förra året, så har vi nu lyckats genomföra en längre instruktörsutbildning. Förhoppningsvis kommer de nu kunna jobba vidare på egen hand.

Kan du berätta lite om läget i Nepal?
– Nepal är ett land med en väldigt instabil och kaotisk politisk situation. Landet har under lång tid har präglats av inbördeskrig, gerillastrider och kungens diktatur. Det är ett av världens fem fattigaste länder, och kvinnors position i landet är väldigt svag. Där finns inte det juridiska ramverk vi har att jobba utifrån i Sverige. För att exempelvis få skilja sig, måste man ansöka om skilsmässa i domstol, och även om man blir beviljad så riskerar man som kvinna att förlora barnen i en skilsmässa. Det finns inga lagar mot misshandel av kvinnor eller sexuella övergrepp. På landsbygden händer det fortfarande att man anklagar kvinnor som på något sätt gjort sig impopulära bland männen för häxeri. Kvinnor utsätts helt enkelt för allehanda förföljelse och diskriminering, såväl i som utanför hemmet.
– Men samtidigt pågår en freds- och demokratiseringsprocess i landet, som förhoppningsvis ska leda till ett val till hösten varefter en ny konstitution ska tas fram. I den processen är det viktigt att kvinnor får ta lika mycket plats som männen och att man tar tillfället i akt att stärka kvinnors positioner, att man inte gör kvinnofrågorna till icke-frågor. Kvinnorna i GEFONT jobbar förstås hårt med detta, och där kommer det feministiska självförsvaret in som ett av många sätt att stärka kvinnor.

Vad gjorde ni under vistelsen då?
– Vi höll en sju dagar lång utbildning, där tjugoen deltagare fick lära sig att bli instruktörer i feministiskt självförsvar. Utbildningen innefattar, precis som den gör när vi arrangerar den i Sverige, feministisk teori, fysiska tekniker med slag, sparkar och kast, kroppsspråkövningar och röstträning. Vi går också igenom teorier om och diskuterar sexualiserat våld, utifrån våra erfarenheter från respektive länder.

Fanns där några gemensamma nämnare i erfarenheter, eller är skillnaderna stora?
– Det slående är faktiskt hur små skillnaderna är. Det är klart att det finns skillnader i livsvillkor. Vardagen skiljer sig förstås åt. Men upplevelsen och känslan av att bli kränkt och illa behandlad, utsatt för övergrepp eller orätter är förstås likadan oavsett om man är kvinna i Sverige eller Nepal. Sen har de en hel del andra exempel på sådana oförrätter, som att kvinnor i vissa delar av landet betraktas som orena när de har mens, och kan tvingas leva avskilt, förbjudas att bada och endast få äta bröd och salt tills mensen är över. Eller att döttrar ofta räknas som mindre värda, att det betraktas som kvinnans fel om hon får en dotter. I vissa fattiga familjer nedprioriteras döttrar på så vis att man endast låter sönerna få äta ordentlig mat. Döttrarna får klara sig på ris, medan bröderna får kött. Man prioriterar sönerna, eftersom man räknar med att döttrarna ändå ska giftas bort och bli en annan mans ansvar. Men alla exempel är inte så spektakulära och annorlunda, det kom upp många erfarenheter som hade kunnat vara hämtade från ett svenskt självförsvarspass på en gymnasieskola: att man blir tafsad på när man åker buss, att ansvaret för allt hushållsarbete läggs på kvinnor eller att man blir illa behandlad eller slagen av sin man. Det är exempel som vi hört otaliga gånger här i Sverige.
– Skillnaden ligger snarare i att det förklaras och ursäktas på olika sätt: här säger man kanske att det är enklare om hon är hemma med barnen ”för att vi inte förlorar så mycket pengar då”, eller att det ”bara blev så”. I Nepal säger man att det är kvinnans roll och position att vara hemma med barnen. Att det är så det bör vara. Men den underliggande värderingen av vad det är att vara en god respektive dålig kvinna är densamma, och skuldbeläggningen ser likadan ut när man bryter mot det. Det är samma sak med skuldkänslor efter ett övergrepp. Kvinnor i Nepal skuldbeläggs när de blir våldtagna eller trakasserade – de får frågan varför de var där med den mannen, varför de sminkade sig på ett visst sätt etc. I Sverige är det samma sak: man frågar ”varför gick du hem med honom”, ”varför sa du inte ifrån”, eller ”varför hade du så kort kjol”.

Vad får ni ut av den här typen av arbete, och vad får nepaleserna ut av det tror du?
– Från vår sida är det förstås så att man lär sig väldigt mycket. Det blir intressant när man tar ett lands arbete för kvinnors rättigheter och placerar det arbetet i ett annat land, ett annat kulturellt sammanhang. Det som framförallt blir tydligt är ju att likheterna är så stora, man lär sig se att även om uttrycken varierar, så är det ändå samma gamla kvinnoförtryck, så att säga. Plus att vi har fått träffa massa tjejer och kvinnor som är väldigt imponerande på många sätt. Som jobbar väldigt hårt och offrar mycket under förhållanden som är svårare än här.
– Vad gäller dem, så tror jag att de har fått ut ungefär samma saker: en inblick i hur det fungerar att jobba med feministiska frågor i ett annat land. Men jag tror också att många av deltagarna har fått personlig nytta av det de har lärt sig. Ta till exempel Sonu, som jobbar som piga hos en familj. Hon bor och lever och arbetar i denna familj, och tjänar sitt uppehälle på det. Det har hon gjort sedan hon var sju år. Idag är hon arton. Det är ett välkänt faktum i Nepal att de som jobbar som pigor, som Sonu, ofta är utsatta för olika typer av våld och övergrepp. Därför kan det hjälpa både henne och hennes kollegor att hon lärt sig feministiskt självförsvar. Samma sak med Anita, som är transportarbetare och dagligen blir trakasserad av manliga passagerare på bussen, andra chaufförer, trafikpolisen eller sin arbetsgivare. Både hon och hennes kvinnliga arbetskamrater har förstås nytta av att lära sig hur man försvarar sig fysiskt och hur man står upp för sig själv.

Vad händer nu?
– Nu jobbar de vidare, de kommer att fortsätta träna tillsammans och gå ut i sina respektive fackförbund och lära sina kvinnliga medlemmar feministiskt självförsvar. Sedan kommer de gå vidare med att utbilda kvinnor utanför fackföreningsrörelsen. Förhoppningsvis kommer kvinnorna i GEFONT stå starkare och kunna ta större utrymme i det fackliga arbetet, och i arbetet för en ny konstitution och ett mer demokratiskt samhälle. Vi kommer att följa deras arbete och utvecklingen i landet och fortsätta hålla kontakt med dem.
– Det här projektet har varit enormt utvecklande och viktigt. Det känner man när en deltagare kommer fram efter kursen och summerar den genom att säga: ”vi har lärt oss nu att även gifta kvinnor kan bli misshandlade av sina män. Vi brukade ställa oss och gråta i ett hörn, men nu vet vi att vi kan kliva fram och slå tillbaka.”

_____________________________________________________
Om man vill komma i kontakt med Elin eller Torun, kan man maila till dem på fsfnepal(at)hotmail.com

Hundar, muslimer och populisterna

Expressens ledarplats har länge varit ett forum för hets och misstänkliggöranden. Vem kan glömma kommentarer efter attackerna den 11 september 2001 eller det tragiska, brutala mordet på Fadime Sahindal. Eller den rasism som kanaliserades i samband med Muhammedkarikatyrerna. Eller Vilks rondellhund som uppehållit halva mediesverige och gett utrymme till populistiska, islamofobiska yttringar som på alla möjliga vis försökt försvara kränkningar mot många troende muslimer.

I torsdags var det återigen dags. En före detta förbundsstyrelseledamot för LUF och nuvarande skribent på Expressen, Sakine Madon, lanserade ett nytt, medvetet bankrupt begrepp. Under rubriken "Blunda inte för vänsterrasismen" gick hon till attack, mot bland andra mig personligen men betydligt allvarligare, mot det stora motstånd mot den borgerliga regeringens klasspolitik som i dagligt tal stavas "integrationspolitik".

Madon menar att den är rasist som påstår att en integrationsminister med invandrarbakgrund också utgör en bra front för en regerings repressiva politik mot Sveriges invandrare. Och om kritiken kommer från vänster så måste följdaktligen motståndet stämplas som vänsterrasism. Även om hon förstås blandar bort korten, tar hon upp sitt eget fall och beklagar sig över att hon kallats "Expressen nya rekryt tillika blattealibi". Hon har i och för sig rätt. Hon har beskrivits som "Expressen nya rekryt tillika blattealibi". Beskrivningen är förstås hård och kan sticka i ögonen. Dock är det ingen hemlighet att hon och andra som Dilsa Demirbag Sten fyller en politisk funktion som en journalist med svensk bakgrund inte kan. Madon och Demirbag Sten kan, från ett populistiskt borgerligt perspektiv, attackera invandrare och samtidigt komma undan med det. Någon kanske tänker att de talar från egna erfarenheter och eventuella misstankar om underliggande rasism kan viftas bort. Vadå? De har ju själva invandrarbakgrund. Men deras funktion är just detta: att inta ett populistiskt, rasistiskt utrymme som de svenska redaktionskollegorna inte kan tillåtas fylla. Expressen vill förstås inte ha "rasister" på lönelistan.

Det som ändå är slående är fräckheten att från ledarplats i en av Sveriges största kvällstidningar inta offrets position, i synnerhet när lönekuvertet har avsändaren "AB Kvällstidnigen Expressen", ett medieföretag som under lång tid tagit täten i hetsen mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. "Bevakningen" av Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks konstnärliga magplask är tydliga exempel.

Under valröreslen 2006, framställdes Reinfeldt som varulv. Hysterin kände inga gränser. Förtal, nidbilder och socialdemokratisk smutskastningskampanj ropade tyckare. Någon yttrandefrihet existerade inte i det här landet under månaderna februari-mars 2006. Nu hösten 2007 är yttrandefriheten återigen gällande - mer än någonsin. Knappt ett år efter karikatyrerna på Reinfeldt, är också vår yttrandefrihet tydligen hotad. Inte av den borgerliga regeringens avlyssningslagar som kan komma att verkställas av FRA, utan av de troende muslimer som är förbannade på att deras profet förlöjligats för att de styrande populisterna ska kunna peka finger och ropa "Terrorister" och "Kriget mot terrorism" när protesterna väl kommit upp till ytan.

Bilden av profeten Muhammed som våldtäktsman, terrorist och nu senast rondellhund har aldrig handlat yttrandefriheten i Sverige. Teckningarna beskriver snarare den tid vi lever i. En tid när muslimer är i skottluggen. Oavsett om det handlar om angrepp mot feminismen, kollektivavtalen eller införandet av övervakningslagar, har högern skrämt upp Sverige med invandrarkortet. Feminismen viftas bort genom att beskriva våldet mot kvinnor som en importerad företeelse med ursprung i Kurdistan. Vi vet allihop att svenska män inte slår. Bidragsfusk, lathet och brottlighet är fenomen som följt med invandrarna till det nya landet. Och just därför är det dags för hårdare tag. Invandrartjejers kön måste undersökas och arabungar måste övervakas i skolan. 30 000 övervakningskameror har monterats för att registrera människors rörelser och liv. Inspelningen pågår hela tiden; sekund för sekund, dygnet runt, året om.

Det ovanstående är dock inte allt. Det underliggande syftet är kopplat till något ännu större. Mellanöstern brinner. Irak och Afghanistan ligger i ruiner. Miljontals har dödats. Pakistan kokar av protester mot den USA-stödda militärjuntan och i Iran har förtryckarregimens press på folket hårdnat i takt med nya hot utifrån. Att degradera folken i dessa länder till andra klassens människor tjänar förtryckarnas ekonomiska och militära intressen - idag. Motståndet mot utländska ockupanter och inhemska förtryckare likställs med terrorism och krossas brutalt. Men om vi låter ockupationernas och ledarsidornas avhumanisering stå oemotsagd finns snart inga människor kvar. De ockuperade har blivit befriade, från sin mänskliga väsen och övergått till en lägre stående ras som måste, enligt makthavarna och generalerna, återigen civiliseras.

Läs mer på Ung Vänsters kampanjhemsida Stoppa Rasismen!

Sjukt!

Israel försöker bättra på sitt rykte som nation genom att ge en skön sexistisk touch på ockupationspolitiken.

Sjukskriv Reinfeldt, han verkar lida av svårt människoförakt

Regeringen tar nu nästa steg i finansieringen av skattesänkningar åt de välbeställda. Den här gången har turen kommit till de sjuka. Genom morötter och piskor, framförallt det senare, ska de som är sjuka eller förtidspensionerade ut i arbete igen.

Utgångspunkten är den vanliga, cyniska - att folk är lata och gärna går hemma och dräller på sjukersättning i onödan. Därför måste regelverken stramas upp.

Jag tycker att sjukskrivningsproblemet är djupt allvarligt. Det är allvarligt att tempot och arbetsbelastningen på många arbetsplatser är så hårt, att folk sliter ut sina kroppar på jobbet. Det är för jävligt att det ofta är svårt att få bli sjukskriven såpass länge att man hinner läka, det är grymt att rehabiliteringsinsatserna är otillräckliga, och att folk tvingas gå till jobbet fast de är sjuka för att man inte har råd med karensdag och minskad inkomst.

Problemet är helt enkelt inte att folk är sjukskrivna i onödan, utan att de tvingas bita ihop och jobba tills kroppen går sönder. Jag vet vad jag pratar om, mina föräldrar är två sådana människor. Som proppat kroppen full med värktabletter för att orka gå till jobbet med diskbråck och reumatism. Som haft för ont för att kunna ligga ner i sängen en hel natt, men ändå tagit sig upp varje morgon, bitit ihop och åkt till jobbet. De behöver vare sig morötter eller piskor, det är inte i arbetsmotivationen det brister. Problemet är inte att de går hemma på sjukersättning på pin kiv, utan att de förstört sin hälsa för att de inte haft råd att vara sjukskrivna tillräckligt länge. Regeringens nya nedskärningar kommer kanske tvinga dem till arbete. Men de kommer inte göra dem friska.

____________________________________________

Uppdatering: läs också Kalle Larsson (v) om ämnet.
Uppdatering 2: ... och Ali Esbati, om de arbetsrättsliga konsekvenserna av försämringarna

Sex år senare: Demokratin är hotad!

Det har gått sex år sedan attackerna den 11 september 2001. Man skulle kunna skriva hyllmeter om hur världen har förändrats, hur supermakten USA har flyttat fram positionerna genom brutala ockupationer och krig men också om hur folkligt motstånd formeras runt om i världen mot supermaktens berserk.

En dag som denna har vi all anledning att stanna upp och tänka på offren. Hur tre tusen döda i New York har utökats till närmare en miljon döda civila irakier och afghaner till följd av USA: s och dess allierades folkrättsövergrepp och förbrytelser. Hur våra demokratier är under konkret hot - från högern med dess krigshetsare och mörkermän. Hur den personliga integriteten har satts på undantag och hur över 30 000 övervakningskameror bevakar det svenska folket.

Idag skriver jag på ungvanster.se,

Många bland oss tror att vi i Sverige står utanför allt detta med privilegiet att möjligtvis ta del av våldets och dödandets nyheter genom TV-apparaten eller genom morgontidningens utrikessidor. Men ack så fel vi har. Idag påstår männen i de svarta kostymerna, de som sitter bakom de tunga mahognyborden, att terroristerna finns mitt ibland oss; i Rinkeby, i Hammarkullen och i Rosengård. Det pratas om "upplopp och kravaller", dock inte när Änglarna och Black Army slår sönder Avenyn utan när några blattar tänder eld på en papperskorg. Det skrivs om muslimska skolbarn som potentiella självmordsbombare och hot mot vårt "öppna" samhälle samtidigt som högerregeringen driver på för att telefonavlyssning och kontroll av datortrafik. Samma högerregering som säljer vapen till USA och som har grävt ner svenska killar och tjejer i de amerikanska värnen högt upp i Afghanistans ockuperade berg, skickar tillbaka afghanska och irakiska flyktingar till krigets fasor.

Den 11 september 2001 förändrade inte bara livet för miljontals människor tusentals mil härifrån. Sverige har också förändrats. Människors rätt till ett värdigt liv fritt från krig och ockupationer är under konkret hot – och hotet kommer från höger. Idag är Sverige ett krigförande land. Svenska soldater skickas 6000 mil från våra gränser för att delta i krig under amerikanskt befäl. Svenska vapen används i USA: s ockupation av Irak som hittills kostat närmare en miljon människoliv. Liv, drömmar och framtidshopp har slagits sönder. Samtidigt som människor målas ut som galna terrorister begår USA oerhörda brott. Syftet är tydligt. "Kriget mot terrorismen" har blivit ett krig mot människor för att kunna säkerställa makt och ekonomiska intressen. Och Du, jag och miljontals andra betalar priset. En dag som denna måste Du fråga dig om Du kan tillåta dig själv att vara en bisittare.

Läs hela krönikan här!

Mannen som norm, och tjejgrejer

När jag var liten gjorde jag allt för att inte verka tjejig. Jag svor alltid värst, lyssnade på Metallica när de andra tjejerna lyssnade på Take that och skadade mig mest på mattrugby (trots att jag egentligen var bollrädd). Jag älskade fotboll också. Inte att spela, det vore befängt, men att kolla. Jag prenumererade på tidningen Goal och hade en affisch på Roberto Baggio på väggen. Jag och morfar tittade på fotboll nästan varje dag när Eurosport hade kommit. Vi älskade och kunde allt om Engelska ligan. Jag spelade bastuba i skolorkestern, det var det största instrumentet man kunde välja, medan de andra tjejerna spelade klarinett.

Bastuban var som sagt stor, större än jag i början. Fick spela med den liggande i knäet i stället för upprätt. Den kunde inte spela melodier heller, det var ju en bastuba. Avundsjukt sneglade jag bort på klarinetterna, men aldrig! Det var för tjejer. Killarna spelade trumpet. Jag spelade bastuba.

Jag pratade ofta skit om de tjejiga tjejerna, som grät, var bollrädda och tyckte om hästar. Ni vet typen som skrev i love Filur i sin kalender (Filur är ett hästnamn). När jag blev lite äldre tittade mina pojkvänner på mig med förvåning när jag körde hockeydunkningen i ryggen då de försökte kramas, att hålla handen på stan skulle jag hellre skjuta mig själv i huvudet än att göra. Jag drack häxblandning, renat och ibland whisky (om jag hade tur) utan att göra en enda grimas. Tjejerna drack alkoläsk, Pops och Hooch i olika smaker. Inte jag, jag svepte en kvarting utan att blinka. Och lyckades till sist vinna en del respekt hos grabbgänget. Ibland gick jag dock över gränsen. Som när jag vann i armbrytning över killarna i klassen eller den gången vi tävlade på hemkunskapen om vem som kunde ha fiskinälvor i munnen längst tid utan att kräkas. Då blev det lite väl tyckte killarna. Nu förstår jag bättre. Vad korkad jag var som inte insåg att gränsen gick typ vid portionssnus.

Det känns länge sedan det där. Nu några år, och framförallt flera systrar senare, inser jag förstås vad det där var. Jag plockade poäng hos killarna, jag fick vara med men ändå inte. Jag var bjuden så länge jag höll andra tjejer utanför. Och jag föll hårt då jag gick över gränsen. Jag gillade en del ”killgrejer” men var hela tiden orolig för att avslöjas, för att bluffen skulle synas. Därför lärde jag mig exempelvis alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill, så att jag skulle kunna bevisa att det var på riktigt om det skulle krävas.

Det är förbannat att man inte ska få utvecklas utanför givna könsrollsmönster, men minst lika förbannat är det, att vi tjejer pådyvlas en roll och sedan föraktas för att vi uppfyller den. Det tjejer gör ses det ned på, mannen är normen som ska efterliknas och levas upp till, inom vissa förutbestämda, givna ramar förstås. Jag är nog fortfarande inte så klassiskt flickig. Jag tittar skeptiskt på sminkdosorna och parfympuffarna som min familj fortfarande envisas med att ge mig i julklapp. Kör nog fortfarande med ryggdunkning och skulle verkligen tycka att det var olustigt att hålla handen på stan. Men andra saker har förändrats. Jag vill vara en syster. Det är knappast enkelt, men helt nödvändigt. Och de tillfällen man lyckas är samhörighetskänslan och styrkan oslagbar. Jag vill inte springa andras ärenden för att belönas med struntsaker. Jag förråder inte mig själv. Jag vägrar sitta på avbytarbänken hos bortalaget, är ingen bollkalle eller materialare. Jag vill vara med i matchen och spela på riktigt, i hemmalagets färger.

Jag kommer ihåg när en kille i klassen sa, ”jag hatar alla tjejer i den här klassen”. Jag tittade på honom, ”inte du”, sa han, ”du räknas inte som tjej”. Kommer ihåg att det kändes bra, jag är inte en sån där tjej, fan vad bra. Nu, försöker jag (det är fortfarande inte helt lätt) att när den varma känslan av att få vara med (men bara på vissa villkor) kommer krypande, tänka till och vägra att låta mig dubbas. Visst misslyckas jag ibland, och när tjejer gör det är det knappast de som ska skuldbeläggas. Könsmaktsordningens konsekvenser för ens person är inget man kan utplåna bara sådär. Men för att säga det med Edith Södergrans ord ”det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är”.

Ryssen kommer!

"Ett spöke går runt i Europa - Putins spöke". Följande skulle kunna vara den allra första meningen i en helfärsk bok om dagens Ryssland och dess internationella ambitioner. Författaren skulle kunna vara valfri svensk bombliberal/krigshök, tillhörande en av de två partierna Moderaterna eller Folkpartiet.

Allt oftare beskrivs Ryssland som ett land i färd med en väsentlig militär upprustning för att återfå sin positionen som en av världens stormakter. Dessa farhågor bekräftas titt som tätt av tidningsrubriker som denna från gårdagen; "Ryska stridsflygplan nära norskt territorium". Mediedrevet och det politiska spelet påminner om mer om ett skådespel och liknar snarare en avledningsmanöver. Men vad är det bakomliggande motivet?

Den nyfunna rädslan för ryssen beror sannerligen inte på oljeledningar i Östersjön, kampen om polernas flytande isflak eller den ryska maffian. Istället är motivet utformat av USA och gynnar främst USAs intressen runt om i världen - i synnerhet i Europa och Mellanöstern. Världens enda kvarvarande stormakt gör ännu ett försök till att befästa sin militära, ekonomiska och ideologiska makt. Andra nationer med ambitioner, som Ryssland, ska hållas på tillbaka.

Utvidningen av NATO har nu nått Rysslands gränser vilket tvingat landet till att söka sig österut till Kina och vidare till utvecklingsländer som ämnar köpa sig vapenteknologi utan USAs godkännande. USA har i i sin militärbaser angränsande till Ryssland vilket ökar tryket på det vida landet i utkanten av östra Europa. USAs ockupation av Irak och Afghanistan skickar signaler till alla världens länder och inte minst Ryssland. Medan världens enda kvarvarande stormakt dränerar blod ur människor och länder vågar få reagera eller protestera . När Ryssland sedan återupptar långdistansflygningar med en handfull bombflygplan daterade till kalla krigets dagar, vaknar högern och allehanda krigshetsare. Misstänksamheten känner inga gränser, inte heller den påhittade rädslan för ryssen. Den som har tillgång till fakta låter sig dock inte luras.

Ryssland är ett land med stora problem, inte minst demokratiska som förstärks av en marknadsekonomi som kommer i brutalt uttryck. Dock utgör varken Putin eller Ryssland några stora hot mot världen och dess invånare. Hoten kommer från Vita Huset och dess allierade som ryggradslöst accepterat de största brotten mot mänskligheten i modern tid begågna i Sydostasien, Latinamerika och idag i Irak, Afghanistan och Somalia.

Fakta:
>> USAs försvarsbudget $450 miljarder - Rysslands försvarsbudget $20 miljarder.

>> USA har 12 hangarfartyg - Ryssland har en (1).

>> USAs flygvapen består av 94 B-52, 65 B-lBs och 21 Stealth-flygplan - Ryssland har 79 åldrande bombflygplan.

>> USA har 850 militärbaser runt om i världen (NATO-baser, baser i Irak och Afghanistan och ytterligare flygplaster i 76 länder är ej inräknade) - Ryssland har knappa 10 i forna stater tillhörande Sovjet.

Mer läsning hittas här!

Vansinnigt trött del två

Vansinnigt trött blir jag också på borgerliga ”feministiska” debattörer. Egentligen är de ofta förklädda tokreaktionärer som på allvar verkar tro att det finns en köttbullsgen hos kvinnor. Våga vara mamma, våga vara kvinna, våga anlita en piga, våga gilla vårdnadsbidraget, är axplock av honnörsorden. Erkänn att aborträtten kan diskuteras, inse att kvinnor är omvårdande av naturen. Tyck om och acceptera mammarollen, oavkortat och helhjärtat. Titta snett på dem som låter ungen börja på dagis innan de är fem år, byt husmodersrecept med varandra, lämna sedan över dessa till pigan som fixar biffen. Skratta tillgjort och kvinnligt, var aldrig högljudd eller asfull, och för allt i världen, bjud inte ut dig. Då kan du skylla dig själv om något händer. Och om kvinnor ska jobba, eller snarare göra karriär så måste sjukvården privatiseras. Hur ska kvinnor annars kunna bli entreprenörer? Och allvarligt talat vad är det för fel på hemmafruar, egentligen? Bristen på hemmafruar är roten till många styggelser, såsom, lättja, lössläppthet och knark.

Alla inom borgerligheten är kanske inte på den här nivån. Men förutom att de per automatik inte kan anses som särskilt revolutionära eftersom de bl.a. hatar offentlig sektor, älskar skattesänkningar och har livspuzzel som favoritord, så vägrar de se saker utifrån ett maktperspektiv. De gillar inte kollektiva lösningar (om det inte handlar om att informera skolelever om att mäns våld mot kvinnor är importerat från ”arabvärlden”). Ibland kan de som är snällast av alla, ni vet typerna, Birgitta Ohlsson… och där tog uppradningen slut. Så ja, Birgitta kan säga i ord att hon vill ha delad föräldraförsäkring och gillar feministiskt självförsvar. Men i praktiken går hon med regeringen i direkt motsatt riktning.

En gång när vi diskuterade det här, hon och jag i Svt:s morgonsoffa, sa hon att hon sådde små frön i partiet och i Jan Björklund. Plus att hon var mycket stolt över folkpartiet för att de hade stridit för kvinnlig rösträtt.

Men fuck off liksom! Vi är ett gäng kvinnor här som är jävligt trötta på att vänta på att något ska hända, kom igen Biggan det är snart hundra år sedan. Och vad fan, vadå sår frön? Är det därför vi får vårdnadsbidrag lagom till sommaren?

Hellre bitterfitta än kitchfeminist

Jag stör mig en hel del på en massa saker när det handlar om den feministiska debatten. Eller kanske snarare synen på feminister som debatterar. En sak som gör mig vansinnigt trött är vad som anses politiskt och hur en feminist ska agera för att liksom gå hem.

Jag överdriver lite, mest för att vara skojig och för att jag är lite bitsk som person. Förresten så måste jag också klargöra, innan ni läser vidare, att jag är kommunist, så att ingen ska behöva känna sig orolig för att jag inte skulle anse att ekonomin är fundamental (det är bara att googla mig om ni inte tror mig, det står faktiskt i tidningen). Nog med ursäkter, det har det blivit mycket viktigt att vara snygg samtidigt som man är feminist. Inga ruggugglor kan förvänta sig att bli tagna på allvar. Nej, fram med rakhyveln och klackskorna om du vill att någon ska lyssna på dig stumpan. Och var för allt i världen inte en tråkig typ som är sådär drygt politiskt korrekt. Alltså, du måste bjuda på dig själv vettu och inte sura när någon drar skojsiga snuskskämt på festen. Men det är väl självklart att ingen gillar en festförstörare. Nej, bjud på dig själv, låt dem glutta lite i urringningen, vad gör det? Du är väl inte en sån där bitterfitta, som saknar självdistans och vägrar släppa loss.

Prata helst bara om abstrakta feministiska krav. Om det inte handlar om ekonomi, då går det bra att vara konkret. Annars kan det bli manshat. Någon kan få för sig att du tycker att män är djur. Och kom ihåg, att om det inte är manshat är det åtminstone moralism. Javisst sörru, att hålla på att snacka kroppsångest, relationsproblem eller porr, det är moralism. Eller så kanske du rentav är en ful jävel, som bara klagar på männen för att du inte är tillräckligt snygg för att få knulla. Och att vara snygg, det är viktigt för feminismen och för din trovärdighet som feminist. Däremot är det dåligt att vara tjejig och ”svag”. Erkänn aldrig att du undrar över saker som typ om du är snygg nog. Och prata för guds skull inte med bitterfittor eller mesbrudar, du kan få dåligt ryckte. Systerskap skall vara ditt skällsord och pincetten din bästa vän. Du skall heta kitchfeminist. Gör inte misstaget att lägga en massa ansvar på männen kollektivt (och för allt i världen aldrig på dem personligen). Nej, det är framförallt samhällsekonomin som är boven.

Åh! Kolla alla grabbar håller med, skönt då har vi ju dem med oss i kampen, det är ju skitsmart.

Bara sådär by the way, vill jag för säkerhetsskull föra till protokollet, att jag själv varken är ful eller moralist. Däremot så lyssnar jag mer än gärna till epitetet bitterfitta.

Förståeligt

Det kan inte vara så kul att vara liberal och medlem i folkpartiet nuförtiden.

"Var tredje styrelsemedlem i liberalt invandrarförbund avgår i protest mot folkpartiets svek.

Liberala invandrarförbundet (Lif) är en sidoorganisation till folkpartiet liberalerna. Lifs Stockholmsförening har vid flera tillfällen riktat kritik mot folkpartiet liberalerna och dess talesmän för integration, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni. Kritiken gällde inte bara konstiga uttalanden om invandrarnas kriminalitet och gynundersökningar för tonårsflickor. Även bristen på engagemang för det arbete som invandrarnas organisationer och arbetsgrupper själva utför har varit objekt för debatt. (...)"

Läs hela.

Anhörigvård och rimliga prioriteringar

Om timmen inte hade varit så sen just nu, så hade den här artikeln kunnat provocera mig att skriva några väl valda rader om vad jag tycker om anhörigvård. Eftersom det är dags att gå och lägga sig, så jag nöjer mig med att konstatera att det är för jävligt att man inte längre ska kunna få professionell omsorg när åldern börjar ta ut sin rätt. Men jag antar att det är rimligare att subventionera städhjälp åt friskt överklassfolk, än det är att ge mer resurser åt hemtjänst och äldreboenden numera.

Veckopeng för vuxna kvinnor. Så fräscht.

Jaha, så fick vi vårdnadsbidrag då.
I Norge avskaffas nu desamma. Där togs de till 96 % ut av kvinnor.
Men så kommer det förstås inte bli i Sverige. Det har ju regeringen sagt.

Uppdatering: Läs gärna Josefin Brink i ämnet. Utförligt och välskrivet.

Tankevurpor om vänstern

Per Gudmundson är ledarskribent på Svenska Dagbladet. Idag försöker Per i ledaren förklara hur vänstern förklarar sin egen historia. Hur han researchat kring hur vänstern ser på vänstern är lite oklart, säkert har tillvägagångssättet inte varit helt lyckat, med tanke på resultatet.

"I vänsterns självbild och historieskrivning beror den här tidens (1960-70-talen. min anm.) kulturella och kreativa explosion på ett ideologiskt uppvaknande i breda folklager, en reaktion på den västliga kolonialismens reträtt, skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och på vänsterrörelsens idoga och målmedvetna kulturella arbete, ungefär.

Det finns andra förklaringar. En ligger i att västvärlden under sextiotalet såg framväxten av en ny klass – medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. Konstskolor och universitet belägrades av köpstarka, nyfikna och kåta medelklassungar på jakt efter en egen identitet, en medelklassens kultur. Även Birro missar här. Det låter förstås inte lika bra i vänsterromantikernas öron att det var välstånd och tillväxt som skapade den gyllene eran."

Här har ett par tankevurpor ägt rum. Det första är den grunda historiesyn som tillskrivs vänsterrörelsen. Jag har aldrig hört någon förneka de faktorer som Gudmundson tar upp i det andra stycket. De ökade möjligheterna till utbildning och en allmän välståndshöjning var förstås viktiga för 1960- och 70-talets vänstervåg. Att en ny klass skulle ha växt fram under den här tiden är knappast något som många vänstersinnade instämmer i. Däremot att flera skikt ur arbetarklassen upplevde en ordentlig förbättring av sina livsvillkor, det stämmer. Den andra tankevurpan är en villfarelse Gudmundson verkar dela med många av sina liberala gelikar, nämligen att vänstern skulle motsätta sig välstånd och tillväxt. Varför skulle vi göra det? Det vi vänder oss emot är den orättfärdiga fördelningen av resurser, det orättvisa ägandet, den ojämnt fördelade makten över stort och smått i samhället.

Det verkar som att Gudmundson har förläst sig på Timbrolitteratur.

Lästips II

13 kloka professorer om regeringens dramatiska nedskärningar i arbetsmiljöforskningen.

Pinigt

Jag noterar att regeringskansliet har belagt sig med porrförbud på jobbet. Ett tips : ni kanske borde spärra den här sidan också...

(Bild stulen från Oskar Lindvall).

Lästips - Erik Berg om entreprenörer och innovatörer

Erik Berg skriver idag förtjänstfullt om entreprenörer och innovatörer. För er som vill kräkas på hypen kring entreprenörskap, ung företagsamhet i skolan, utförsäljningen av vår gemensamma välfärdssektor till vård-och-skola-entreprenörer, är läsningen ren njutning. Ett axplock:

I sin ambition att upphöja entreprenören till en nutida hjälte hoppas näringslivet att innovatörens glans skall smitta av sig till entreprenören, företagaren. När förväxling uppnås, då människor tror att innovatörer i regel också är entrepenörer, eller att entreprenörer ofta skulle sitta på särskilt innovativa idéer, då har kampanjen lyckats.

I verkligheten är innovatörer och entreprenörer helt artskilda. De betraktar verkligheten från två mycket olika perspektiv.

När innovatören frågar sig ”går det att göra?” frågar sig entrepenören istället 'går det att sälja?"

(...)

"Idag ska entreprenörskapet frälsa landet. Ska det va nått så ska det va en företagare. Fjuniga försäljare som odlats fram i Ung Företagsamhets indoktrineringskuvöser hyllas med helsidor i pressen när de sålt servetter i Nordstan, medan tjejerna som läser omvårdnadsprogrammet för att ägna livet åt något så oglamoröst nyttigt som att ta hand om äldre och sjuka, går hela sin skoltid utan att någonsin få höra utifrån att de är viktiga."

Läs hela här.

Myggor, tigrar, killar och medsystrar

Jag har inte läst boken ”Myggor och tigrar”, som det skrivs och talas så mycket om. Har satt upp den på min ganska långa att-läsa-lista dock. Däremot har jag läst en himla massa både om den, om författaren Maja Lundgren, och om debatten om boken. Den verkar trampa på en del ömma tår, så mycket och så många som skrivit om den. Trots att jag inte läst boken, tänkte jag haka på den här debatten. För den är på flera sätt väldigt intressant.

Intressanta är till exempel recensioner där recensenten verkar tycka att Lundgren är en oerhört förbryllande kvinna. Som den här i SvD, där den manlige (jag tror det är relevant här) recensenten kliar sig i huvudet över Lundgrens till synes ambivalenta hållning till en av de män hon skildrar i boken:

”Men jag har sällan läst en bok som är så tvetydig i sin hållning. Maja Lundgren älskar en av myggorna, en kulturchef på en kvällstidning där hon jobbar som vikarie. Hon förförs av honom, de har en kort affär, han drar sig undan. Hon uppvaktar honom med mail, sms och telefonsamtal, ömsom vädjande, ömsom hotfulla. Och hon läser systematiskt in förtäckta budskap, tryckta på kultursidan han basar för, ibland kärleksbudskap, ibland grymma pikar, men alltid riktade till henne, bara till henne.
Samtidigt vill hon ”rädda” denne lömsking, hur och från vad förstår man aldrig.”

Jag drog lite på munnen när jag läste detta. Dels för att jag tror att jag känner igen den typ av relation som beskrivs. Har haft sådana själv. Helt fruktansvärt! Relationer där man blir så obehagligt kär, så att man nästan blir lite rädd för sig själv. Så kär att det får en att göra saker som man egentligen inte vill, irrationella, knäppa, desperata saker. Så kär att det får en att övertolka varje liten signal, varje tonfall från honom – övertolka som kärleksförklaringar bra dagar, och som fullkomligt ointresse dåliga dagar. Det verkar vara en speciell typ av killar eller män som det ofta cirkulerar kring, när känslorna spårar ur på det här sättet. Karismatiska sådana, men inte bara det. Också sviniga. Egoistiska. Sådana vars värsta mardröm verkar vara att utelämna sig själv det allra minsta, och istället håller andra människor känslomässigt på armlängds avstånd. ”Mystiska” skulle de kanske kallas i somliga tantsnuskböcker. Jag kallar dem själviska. De vet att de gör tjejer illa, men de vägrar ta ansvar för det. Lämpar istället över allt ansvar på tjejen.

I mitt fall var jag ganska många år yngre än killen med stort K. Han var dessutom väldigt charmig och hade alltid ett pärlband av tjejer omkring sig. Så lyckades jag knipa honom. Fantastiskt. Någon otrohet och ett par år av någon slags KK-relation senare, befann jag mig i känslomässig anarki. Älskade och hatade honom, ville aldrig mer träffa honom, men ringde ändå. Och, som i recensionen ovan, drevs av en idé om att rädda honom – från det relationsmässiga handikapp han led av. Tyckte synd om honom för att han hade så svårt att visa vad han kände och ville. Nej, det var ingen bra idé, och ja, det förstod jag egentligen redan då också. Jag känner igen som sår i recensionen, och jag ryser när jag minns.

Det var hemskt på många sätt att ha sådana relationer. För att han var taskig, och för att jag själv kände mig dum och lite förnedrad hela tiden. Men värst var nog ändå att känna att det inte var meningen att jag som tjej fick bete mig som jag gjorde. Att jag liksom skulle skylla mig själv, och inte kräva så förbannat mycket. Det allra värsta var tjejbekanta som faktiskt verkade… gotta sig lite i det när han gjorde något taskigt. När han var otrogen till exempel. Lite som att de ville säga att är man så dum att man blir ihop med en kille som varit otrogen förr, så får man väl skylla sig själv.

Jag brukar i olika sammanhang försöka propagera för systerskap mellan tjejer. Ibland är det lite svårt att förklara vad systerskap är, men om man tänker sig motsatsen från det jag nyss beskrev, så kommer man nog rätt nära. Alltså att backa upp tjejkompisar, t.ex. mot taskiga pojkvänner.

Men jag förstår också tjejerna som tyckte jag skulle skylla mig själv. Det här med systerskap är svårt, för det är så hemskt impopulärt hos många killar. Killar som man gärna vill hålla sig väl med. Coola killgänget på högstadiet som man ville få hänga med, eller chefen och hans grabb-/gubbgäng som man behöver hålla sig väl med för att ha en rimlig arbetssituation. Det lättaste sättet att få bekräftelse från sådana, har nog alltid varit att spela enligt deras regler. Att ta deras parti, särskilt mot ”jobbiga brudar”. Att haka på hö-hö-hö-skämt om den och den tjejens häck, och hoppas att man därigenom själv slipper vara tjejen som det hö-hö-hö-skrattas åt. Att som tjej vara illojal mot andra tjejer, och lojal mot män har helt enkelt alltid varit ett vinnande koncept när man velat klättra i status hos grabbar.

Maja Lundgren verkar inte ägna sig åt sådant i ”Myggor och tigrar”. Bara det är ett skäl att vilja läsa den tycker jag.

Guilloutips

Jan Guillou - säga vad man vill om snubben, men ibland är han svårslaget träffsäker.

All ny terroristlagstiftning syftar till att inskränka de demokratiska rättigheterna för framför allt ”muslimer”. Eller som Thomas Bodström formulerade saken på en juristdebatt förra året när han talade för att uppgradera terroristlagarna så att de kunde gälla även svenska medborgare: ”Problemet är ju att många av dom här människorna har gått och blivit svenska medborgare.”

Läs hela.