Ta hem trupperna. Manifestation i kväll.

Idag behandlar riksdagen regeringens förslag om att förlänga och utöka insatsen i Afghanistan. Med anledning av det hålls i kväll en manifestation på Mynttorget, utanför riksdagen, kl. 18.00. Talare är Per Garthon, Stig-Björn Ljunggren, Hans Linde (v), Bodil Ceballos (mp), Eva Myrdal , Gösta Hultén och Anna-Lisa Bäckman. Arrangör är föreningen Afghanistansolidaritet. Slut upp!

Sluta förlora kriget

Igår besökte jag på värnpliktsrådets kongress. Ida var med i en paneldebatt, tillsammans med de andra ungdomsförbundsordförandena. Debatten handlade till största del om Afghanistan och den svenska militära insatsen. Argumenten för en fortsättning av den militära insatsen , var de vanliga (LUF såg för övrigt framför sig att den ska fortgå åtminstone till år 2020. En trettioårig insats. Och de hävdar fortfarande att den inte är misslyckad!). "Vi måste värna afghanernas mänskliga rättigheter - mot talibanerna" och "vi måste ha militär där som kan skydda biståndsarbetarna". Världen är inte rosa och fluffig, sades det, med adress till Ida.

Jag har lyssnat på många Afghanistandebatter. Jag har lyssnat på flera med just de här debattörerna. Och ännu har ingen, någonsin, bemödat sig om att bemöta ett par högst relevanta frågor: om det är så att vi är i Afghanistan för att motverka talibanerna - är det då inte lite av ett misslyckande att talibanerna är fler och starkare nu, än innan USA:s anfall och Sveriges uppslutning? Och om det är så att vi är där för att skydda biståndsarbetet - hur kommer det sig då att biståndsorganistationerna själva undanber sig "hjälpen"? Är det inte något som har gått snett här?

Svenska Afghanistankommitténs ordförande Torbjörn Pettersson skrev igår på Newsmill:

"Det andra argumentet som används för att motivera svensk truppnärvaro är att truppen behövs för att skydda biståndet och den civila återuppbyggnaden. För oss som arbetar med hjälparbete i Afghanistan är detta ett häpnadsväckande argument. I den verklighet där Afghanistankommittén och många andra humanitära hjälporganisationer verkar dagligen råder motsatt förhållande. Vi håller oss så långt från utländsk trupp - amerikansk, polsk, tysk och svensk - som möjligt. Istället för att bidra till vår säkerhet utgör utländsk truppnärvaro direkt livsfara för våra medarbetare. Argumentet att "vi skyddar civila och biståndsarbetare" blir inte mer sant för att det upprepas ofta. Den offensiva militära strategi som valts i Afghanistan har minskat - inte ökat - förutsättningarna för humanitärt hjälparbete."

De senaste veckorna har debatten om insatsen i Afghanistan intensifierats en aning. Det är bra. Kanske, kanske håller något på att hända. Kanske finns snart en öppning för en mer konstruktiv diskussion, där vi självkritiskt kan titta på insatsen och se vad den i realiteten innebär. Den självklara utgångspunkten bör vara: blir Afghanistan fredligare på grund av den svenska närvaron? Om vi kan enas om att svaret är nej (något annat vore antingen ignorant eller lögnaktigt), så är det enda rimliga att vi funderar på vad vi ska göra istället. Ledtrådar angående det, kan lämpligen hämtas från de civila biståndsorganisationerna. Lyssna på Torbjörn Pettersson: "Det är dags att sluta förlora kriget i Afghanistan och istället bidra till att bygga freden".

Flow och flum för tre miljarder

Alliansfritt Sverige lustmördar regeringens jobbcoachsystem. Härligt! Läs!

"Den enda utvärdering som gjorts har genomförts av SVT och landat i slutsatsen att 2% av klienterna får jobb tack vare coacherna. Mer exakta utvärderingar bör göras, men siffran ger en tydlig indikation. Eftersom coachföretagen får 20.000 kronor per klient så innebär det en kostnad för samhället på cirka en miljon per förmedlat jobb. Och det är bara förmedlingskostnaden.

Välkommen till en aktiv arbetsmarknadspolitik! Kalaset går loss på 3 miljarder kronor. Du betalar."

Inspiration från väst

Jag och resten av Ung Vänsters verkställande utskott besökte Norge och våra kompisar från Sosialistisk Ungdom i helgen. Vi brukar ses ibland, för att diskutera gemensamma utmaningar och strategier, och den här helgen kom till stor del att handla om krisen, arbetslösheten och ungas situation på arbetsmarknaden. Där finns många likheter, men också en slående skillnad: i Norge har den rödgröna regeringen satsat allt krut på att se till att finanskrisen inte ska övergå i jobbkris - här har regeringen som bekant gjort det motsatta.

Arbetslösheten i Norge ligger på, i den norska vänsterns ögon, höga 3,5 procent. Man är orolig för att den nya rödgröna regeringen inte ska orka fortsätta på den inslagna banan, med rejäla offentliga investeringar för att hålla arbetslösheten nere. När vi berättade om en förväntad arbetslöshet i Sverige på tio procent, satt kamraterna från SU och gapade. Hur kan det ha gått så långt? Visserligen har de märkt av att det är illa ställt i Sverige, det märks på alla unga svenskar som åker västerut för att jobba i den norska servicesektorn. Men tio procent arbetslöshet, det hade de svårt att ens föreställa sig.

"Men Norge har ju olja", kanske vän av ordning tänker. Jovisst, det är klart att det gör skillnad. Men den stora skillnaden mellan norsk och svensk politik är inte oljepengar eller inte - det är politisk vilja. Även utan oljefond, hade vi kunnat ha hundra miljarder över att satsa på välfärdsutbyggnad och andra offentliga investeringar i Sverige, om vi hade haft en regering som hade prioriterat arbetslöshetsbekämpning istället för skattesänkningar. Det är ledsamt att tänka på.

Men låt oss inte gråta över spillda skattepengar, utan istället blicka framåt. Eller västerut. Där kan vi hitta inspiration. Där vann en rödgrön regering nytt förtroende efter att under fyra år ha satsat på välfärdsbygge, till exempel genom en reform om fullt utbyggd barnomsorg, och på arbetslöshetsbekämpning - notera: utan sänkningar i a-kassa eller försämringar av sjukförsäkringen. Det går att vinna val på vänsterpolitik - och det går att föra vänsterpolitik i regeringsställning, även i kristider. Norge är i det hänseendet ett uppmuntrande exempel.

Sabuni måste sopa rent framför egen dörr

Igår mottog vi nyheten om en ny utredning som ska förbättra invandrarnas samhällsorientering. Förstås är det Nyamko Sabuni som är den ansvariga minister som beställt detta luftslott till utredning. Ministern, som i alla lägen vill verka folklig och förklarande, säger,

- Jag tror att det är rätt många som inte får klart för sig vilka dolda normer som finns i samhället. Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta.

Medierna rapporterar och citerar flitigt men ingen har bemödat sig att ställa 10 000- kronorsfrågan,

"Om nu invandrare inte ställer sig i kö som vi andra svenskar, är detta det stora samhällsproblemet idag?"

Sabuni pratar om att utredningen ska "förmedla vikten av grundläggande värden som demokrati och alla människors lika värde" samtidigt som hennes egen regering går i bräschen för att just underminera samma värden. Regeringen måste sopa rent framför egen dörr först.

Några exempel:

1. Den svenska utrikespolitiken: Gazakriget. Under vintern 2008/2009 angreps Gaza av den israeliska armén, världens fjärde största. 1400 palestinier dödades, varav två tredjedelar var civila och 400 var barn. Den nyligen publicerade Goldstone-rapporten, beställd av FN, visar med tydlighet,

- att det finns bevis för grova kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av Isarel under Gazakriget.
- att Israel begick handlingar som tangrerar till krigsbrott och möjligtvis till brott mot mänskligheten. Israel attackerade och bombade bostadshus, fabriker, brunnar, skolor, sjukhus, polisstationer och andra offentliga byggnader.
- att blockaden mot Gaza är kollektiv bestraffning.

Som Hans Linde redogör i boken "22 sömnlösa nätter" (Nixon, 2009), fördömdes inte de israeliska angreppen av den svenska regeringen som nu är så angelägen om att lära ut "grundläggande värden som demokrati och alla människors lika värde", trots att dessa angrepp så tydligt stod i motsatsförhållande till demokratiska värderingar och människors lika värde.

Hans Linde skriver i kapitlet "Var var den svenska regeringen?",

"Istället domineras uttalandena av kalla kalkyleringar om vad som är eller skulle vara produktivt respektive kontraproduktivt för att nå en förhandlingslösning och vad som skulle kunna gynna Israels säkerhetspolitiska intressen. Lidande för Gazas befolkning beskrivs som en faktor bland andra som kan leda till att Israel förlorar sitt internationella stöd eller att Hamas stärker sin ställning, sällan nämns lidandet för civilbefolkningen som ett problem i sig. Carl Bildt framstod utan tvekan under Israels offensiv mot Gaza mer som en strategisk schackspelare än som en förkämpe för mänskliga rättigheter eller folkrätt.

Ett tydligt exempel är regeringens första pressmeddelande om Israels attacker, som skickas ut 3 januari efter att Israel gått in med marktrupp på Gaza-remsan, som får rubriken ”Markoffensiven försvårar lösning av konflikten i Gaza”. Ordet folkrätt nämns inte i pressmeddelandet och inga kommentarer görs om det uppenbara, att markoffensiven kommer att resultera i en mänsklig katastrof för Gazas befolkning.""

2. A-kassan: Diskriminerande lagstiftning mot ungdomar. Regeringens så kallade Jobbgaranti är en diskrimineringslagstiftning där unga betalar lika mycket i a-kassa men får ut mindre i ersättning vid arbetslöshet. Ungdomar som inte är berättigade till a-kassa får en ersättning motsvarande studiebidrag på cirka 1.000 kronor i månaden, om de är yngre än 20 år, eller 2.500 kronor om de är över 20. Är det sådana värderingar regeringen vill förmedla till invandrarna?

3. Sjukförsäkringen: 50 000 utförsäkrade vid årskiftet. Regeringens försämringar i sjukförsäkringen kommer resultera i att runt 50 000 personer förlorar sina ersättningar vid årsskiftet. Regeringen tvingar alltså arbetsoförmögna och sjuka människor till socialkontoret eller ut i arbetslöshet. I takt med arbetslösheten ökar kommer sjuka att hamna längst bak i kön till de lediga jobben. Är det sådana värderingar regeringen vill förmedla till invandrarna?

4. Rätten till Asyl: Utvisningar till krig och jakt på asylsökande. I september deltog Sverige med flyg i en Frontex-operation i Medelhavet. Aktionen var en del av Frontex pågående jakt efter asylsökande som försöker fly till Grekland från krigets Irak. Läs mer här.

Det som jag skrivit ovan är alltså de brådskande allvarliga, verkliga problemen Sverige står inför idag.

Ett annat allvarligt inslag är att Sabuni konsekvent använder jämställdhetsargument som slagträ mot gruppen invandrare. "För att lyckas med jämställdheten måste vi lära invandrarna hur de ska bete sig", är hennes budskap.



Hur ser det ut i verkligheten? Följande siffror är inte de senaste men trenden är tydlig; våldet mot kvinnor ökar och återfinns i alla samhällsklasser och etniska grupper. År 2004 anmäldes omkring 22 700 fall av kvinnomisshandel. Vi måste anta att det finns ett stort mörkertal. BRÅ uppskattar t.ex. att de polisanmälda våldet endast utgör 20-25% av våldet mot kvinnor som faktiskt äger rum ute i landet. Den välkända studien, Slagen Dam (2001), anger att 22% av de tillfrågade kvinnorna mellan 18-24 år utsatts för någon form av våld under det senaste året. BRÅ:s siffror från 2008 säger att antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor var 28 300. Det är allvarliga siffror och därför är det anmärkningsvärt att Sverige jämställdhetsminister väljer att blunda inför det utbredda våldet för att istället utpeka och misstänkliggöra en specifik grupp (män) som förövare. Det tycks inte vara ett problem att en majoritet att männen som slår kvinnor förmodligen är svenska män, kanske till och med en och annan som har supit sig full på sprit innan han slår. Inga åtgärder föreslås, utan man ska t.o.m. kunna köpa alkohol lite var man behagar nuförtiden.

Debatten om hedersrelaterat våld är ett farligt minfält. Det finns en uppenbar risk att regeringens s.k. jämställdhetspolitik slår in en kil i den feministiska rörelsen. Det finns redan idag tecken på feministiska debattörer och nätverk som har anammat hedersbegreppet och därmed högerns problemformulering vilket resulterat i att allt mindre energi läggs på att blottlägga och bekämpa de generella förtryckmekanismer som underminerar kvinnors ställning, i hemmet, på arbetsmarknaden, ja i ute i verkligheten. Att arbeta med hedersrelaterade frågor industrialiseras och anledningen behöver inte vara mer än att det behövs statliga anslag för att överleva som organisation och nätverk och att det är Sabunis och Göran Hägglunds departement som sitter inne med pengarna. Det är därför inte förvånande att jämställdhetsministern trivs mer i sällskapet av nätverk som arbetar mot hedersrelaterat våld än kvinnojourer som jobbar utifrån lång erfarenhet av arbete med kvinnor som råkat ut för mäns slag och sparkar.

Sabuni har i valet mellan att fokusera på det generella kvinnoförtrycket (hon erkänner inte ens att det existerar!) och hedersrelaterat våld, valt det senare. Och hon och hennes liberala vänner har välgenomtänkta motiv för det. För samtidigt som Sabuni tillsätter en utredning för att läxa upp invandrare, har hennes vänner en historia av att umgås med högerextrema, rasistiska partier. Folkpartiet har anammat en rad förslag från Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti medan liberala tonsättare som Johan Norberg, Johan Ingerö, Johnny Munkhammar, Dick Erixon, Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson (samtliga är f.ö. män) flockas runt Fremskrittspartiets Siv Jensen som de kallar "Nordens Margaret Thatcher" (är det något bra?). Jag kanske ska påpeka att Fremskrittspartiet är ett invandrarfientligt, homofobiskt parti med friska inslag av välfärdshat (läs mer här). Och regeringen apar efter. Sabuni hetsar mot invandrare för att dölja de verkliga problemen; arbetslösheten, bostadslösheten, de utförsäkrade och de asylsökande som skickas hem till krig och elände.

Uppdatering: Johan Norberg har kommenterat att han minsann inte är så vänligt inställd till Frp och att han inte kallar Jensen för "Norden Margaret Thatcher".

Tidigare inlägg:
-Samma logik i Gaza som i Rosengård
-Traditionsenligt av Folkpartiet

Andra som bloggat: Esbati, Maria Ferm, Politik och Poesi, Nadjva, Alliansfritt Sverige, Vi i Sverige,
I medierna: DN1, DN2, SvD, SS, Expressen

Bluff och båg om utanförskap

Alliansfritt Sverige har tagit sig en titt på hur det står till med "utanförskapet", nu och vid förra valet. Detta med anledning av att moderater nu påstår sig ha lyckats minska utanförskapet, trots att arbetslösheten skenar i höjden. Kolla här.

Ida Gabrielsson om sänkta ungdomslöner

I morse var Ida Gabrielsson med i Gomorron Sverige för att diskutera centerns idé om att ha ytterligare lägre löner för ungdomar. Se inslaget här (börjar 2.20 in i klippet).

-----------
Uppdatering: Läs också vad Josefin Brink (v) skriver i Aftonbladet om centerförslaget.

"Att arbetsgivarorganisationerna, särskilt så här i avtalsrörelsetider, alltid hävdar att höga löner är det som orsakar arbetslöshet är inte förvånande. Men det är ett partsintresse, inte ett faktum, som centerpartiet tycks tro. Det finns ingenting som tyder på att sänkta löner i allmänhet leder till minskad arbetslöshet. Tvärtom är arbetslösheten betydligt lägre i exempelvis Sverige och Norge, där lönerna är relativt höga, än i länder som Litauen och Lettland där lönerna är låga. Om centerpartiets tes stämde skulle det ju vara precis tvärtom."

Läs hela!

Demokrati i Afghanistan kräver mindre, inte mer militär närvaro

Det blir ingen andra valomgång i Afghanistan, sedan den ende motkandidaten till sittande president dragit sig ur. För stor risk för valfusk, tyckte Abdullah Abdullah, och säkert har han rätt. Allt tyder på att fusk låg bakom Karzais seger i första omgången, och den regering han leder är förstås allt annat än demokratiskt legitim. Man får bara hoppas att Karzai-regeringens än mer försvagade legitimitet och ställning, inte görs till ytterligare ett argument för att öka den utländska truppnärvaron i landet. För om Afghanistan ska bli självständigt - och kunna ta steg mot verklig demokrati - så krävs mindre, inte mer av utländska trupper på plats.

Jag tycker att Svenska Afghanistankommittén ofta har viktiga poänger, och är intressanta att följa om man vill fördjupa sig lite i Afghanistanfrågorna. Läs till exempel här om fem skäl för mer bistånd istället för mer militär.

"Mer utländsk militär kan aldrig ta den afghanska regeringen och de utländska trupperna ur den förtroendekris de befinner sig i. Mer militär kan däremot bre på den. Det omfattande valfusket i presidentvalet i augusti har ytterligare minskat afghanernas svaga förtroende för regeringen och president Karzai, och stödet för utländska trupper bland befolkningen har rasat från 67 procent 2006 till 37 procent 2009. Mot bakgrund av detta växer sig talibanrörelsen allt starkare.
Detta är en ond, farlig spiral som måste få sitt stopp."

Läs hela.

Stockholmsmodellen

Det här är spännande! Trondheimsmodellen på svenska. Blir intressant att se om det får lika stort genomslag som den norska varianten.

Passa förresten på att skriva under LO Stockholms budkavle för välfärd.

MUF, LUF, Piff och Puff tar inte avstånd från traffficking

På FN-dagen den 24 oktober arrangerar Kalmar kommun tillsammans med organisationer som Amnesty, Ung Vänster samt kvinnojourer och fackförbund, en bred manifestation mot trafficking och sexslavhandel . Men de borgerliga ungdomsförbunden MUF, LUF och CUF vill inte vara med och ta ställning mot trafficking.

- Prostitution är en mänsklig rättighet,

förklarar Axel Werin från MUF.

Amnesty i Kalmar har reagerat, liksom Ung Vänster där medlemmarna Emmy Axelsson och Mathilda Karlsson skriver i Barometern.se,

Prostitution innebär grova kränkningar av rätten till en egen respekterad sexualitet. Det reducerar människans förmåga till sexualitet till något man kan köpa. I striden för varje människas egen rätt till sin kropp och sin sexualitet har Ung Vänster sedan länge valt sida. Vi ses på Larmtorget den 24 oktober.

Bra jobbat, Ung Vänster Kalmar!

Läs mer här och här.

Afghanistan behöver andrum

För två månader sedan gick Afghanistan till val. Från borgerligt håll hördes applåder och hejarop. Demokratin hade segrat, påstod dem, och talibanerna kunde nu tryckas tillbaka. Nu, två månader efter valet, visar det sig att verkligheten är snarare raka motsatsen till borgarnas drömmar om Afghanistan. Precis som jag skrev i en bloggduell med en av invasionsanhängarna, Magnus Andersson från CUF, omgärdades valet av omfattande fusk med kopplingar till krigsherrar och den sittande regimen. Ännu idag har resultatet inte fastställts. Istället råder politisk kaos vid sidan av de säkerhetsmässiga storm som landet befinner sig i.

Inget tyder på att våldet i Afghanistan är på väg mot ett slut. Oron har spridit sig till grannlandet Pakistan, där militären nyligen satt in 25 000 soldater mot den uppskattningsvis 10 000 man starka Talibanstyrkan, en "offensiv" som bara efter två dygn bedöms vara dömd att misslyckas.

Afghanistan börjar bli ett uppenbart problem för EU och USA. I synnerhet USA:s image och prestige hänger på ett avslut vid rätt tidpunkt så att hela invasionen inte uppfattas som ett amerikanskt misslyckande. Men den diskussionen är på många sätt redan passé. Invasionen av Afghanistan skulle aldrig ägt rum. Världssamfundet skulle aldrig ha gett efter för USA:s påtryckningarna, dagarna och månaderna efter 11 september 2009. Afghanistan invaderas felaktigt, inte för att landet låg bakom attackerna på WTC, utan för att en grupp ljusskygga militanta muslimer använde det bergiga landskapet som gömställe. Sedan invasionen 2001, har konflikten skapat fler terrorister än den oskadliggjort.

Den nya Obama-administrationen är medveten om detta, och måste därför manövrera mellan den inhemska oppositionens krav på handlingskraft och den internationella opinion som kräver ett tillbakadragande. Inom det demokratiska partiets finns en djup klyfta rörande den afghanska strategin. Medan militära rådgivare driver på för truppförstärkningar med upp till 40 000 man, tar nu John Kerry, ledande demokrat, ton mot ytterligare trupper.

Och Hamid Karzai har nu insett att det rådande läget hotar marionettstyrets existens. Dels måste valutgången lösas och dels måste en dialog startas med talibanerna för att bringa stabilitet. Frågan är hur länge Karzai har råd att vänta på ett amerikanskt klartecken.

För svensk del, har vi för länge sedan passerat bäst-före-datumet för de svenska soldaternas närvaro i Afghanistan. Det var förstås fel att skicka ner svenska tjejer och killar överhuvudtaget, men nu måste frågan tas upp till debatt. Borgarna måste inse att de har förlorat den ideologiska striden och att argument som demokratisering eller "världens första feministiska krig" är tomma argument som inte har förankring i den afghanska verkligheten. Det finns inget som heter afghansk demokrati, det har det senaste valet visat och kvinnors positioner har pressats tillbaka under den väststödda Karzai-regimen. Det afghanska folket behöver verktygen för att ett återuppbyggande. Jag menar det humanitära bistånd som idag omöjliggörs av den utländska militära närvaron.

Noterat: The Times avslöjade nyligen en skandal där tio franska ISAF-soldater dödades i en Talibanattack. Bakgrunden till attacken rapporteras vara att de franska soldaternas avresta italienska kollegor inte informerat fransmännen om att muta Talibanerna för dra ner på våldet i Sarobi-regionen. Läs mer här och här.

Läs också inlägget från bloggduellen för två månader sedan:
Bloggduell: Afghanistan är ockuperat och måste befrias!
Bloggduell 1: Vi betackar oss hjälp från Andersson
Bloggduell 2: Kvinnorna är ockupationens förlorare

Bloggduell 3: Valet är en fars

Bloggduell 4: Afghanerna måste bestämma sitt eget öde

Bloggduell: Vi har ett val

Andra som bloggat: Linus Fremin
I medierna: AJ, Ss, SVT, Ex, GP, DN

Bildt nonchalerar kvinnors roll i fredsarbete

Kvinna till Kvinna, som arbetar med kvinnors organisering i konfliktområden, har granskat utrikesminister Carl Bildts arbete med kvinnors rättigheter och deltagande i fredsbyggande arbete. Resultatet är nedslående. Det verkar som om Bildt i stort sett helt ignorerar frågorna, trots att FN manar till ökade ansträngningar på området.

Här kan du läsa Kvinna till Kvinnas rapport.