Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle

När jag läser om vad som har hänt i Husby under de senaste nätterna knyter det sig inombords.Ont i magen för ett Sverige där ojämlikheten har blivit så brutal. För poliser som slänger sig med rasistiska tillmälen och använder batongen mot personer som försöker lugna ner situationen. En klump i halsen för brända bilar, kastade stenar och inte minst för de cyniska och reaktionära utspel som följer i spåren.

Det som händer i Husby är inte ett Husby-problem, inte ens ett förortsproblem – det är ett samhällsproblem. I förra veckan presenterade OECD siffror som visar att Sverige är det land där klasskillnaderna ökar allra snabbast. På drygt 15 år har Sverige gått från att vara världens mest jämlika land till att bli en medelmåtta. I ojämlikhetens spår följer otrygghet och vanmakt. Berättelsen om upploppen i Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle.

När stenar kastas riktas alla blickar till förorten, till vardags är det få som bryr sig. I det högerstyrda Stockholm är det förorterna som betalar priset för Stockholmsalliansens skattesänkningar. Expressen skickar inte sin TV-buss för att skildra arbetslöshet, nedslitna bostadsområden eller samhällsservice som läggs ned. Det är alldeles för många i Sverige som aldrig får sitt vardagsliv uppmärksammat. Knappt ens i den politiska debatten. Att det skapar hopplöshet borde inte vara så svårt att fatta.

Så fort förorten diskuteras väljer etablissemangets röster att lägga fokus på individen. Lyckad kan man först bli om man flyttar från förorten. Istället för att kasta sten ska man anstränga sig hårdare, skaffa sig en utbildning, ett jobb och sticka från det som beskrivs som problemområden. Lösningen framställs som om den skulle handla om att göra en klassresa och lyfta upp sig själv. För de som blir kvar har däremot inget förändrats. Vad säger det om synen på förorten och vad ger det för besked till alla som berövas de möjligheter man förtjänar? Oavsett om man bor i Husby eller på Kungsholmen, i Fisksätra eller Saltsjöbaden, i Bredäng eller Mälarhöjden måste rättigheter och möjligheter vara de samma.

Den som vill förstå måste klara av att se den samhälleliga kontexten. Det som gör att unga människor på olika ställen i Sverige känner maktlöshet istället för framtidstro. Den känslan går inte att vifta bort med moralkakor av typen ”klipp dig och skaffa ett jobb”. När förorten brinner måste svaret vara politiska strategier för ökad jämlikhet och inte reaktionära utspel om fler poliser och hårdare tag.

Att bränna grannens bil är varken progressivt eller radikalt. Det är inte samhällsförändrande och gör inget åt de bakomliggande strukturer som orsakar problemen. Radikalt är att organisera sig för förändring. Det är därför organisationer och nätverk som Megafonen, Pantrarna och Alby är inte till salu är så avgörande. Ungas egen organisering kommer alltid vara det viktigaste verktyget för att bryta maktlösheten.

Men här finns också en viktig läxa för vänstern. Vi är idag för svaga i många förorter och är inte den kraft förändring som behövs. Det måste vi dra slutsatser av och se till att göra något åt. Vi behöver i högre utsträckning finnas på plats och genom vår politiska kamp visa att förändring alltid är möjligt. Också Vänsterpartiföreningar och Ung Vänster-klubbar kan ordna läxhjälp, se till att hålla fritidsgården öppen när kommunen beslutar om neddragning och vara rösten som säger: ”Vi vet hur det är, men kom med oss så ser vi till att förändra tillsammans.” På Ung Vänsters kongress förra helgen formulerade vi en tydlig målsättning – Ung Vänster ska bli en kraft att räkna med också i förorten. Nu är det dags att se till att det blir verklighet.

Ung Vänster Östergötland JO-anmäler Östgötatrafiken

Gästbloggare: 
Fanny Rosberg är ordförande för Ung Vänster Östergötland.

Kollektivtrafiken tar människor från punkt A till punkt B. Den tar oss till jobbet, skolan och fritidsaktiviteten. Den gör det möjligt för människor att röra sig fritt.

Under våren har Östgötatrafiken börjat göra razzior på spårvagnarna i Norrköping. Det innebär att man stannar spårvagnen, stänger av biljettsystemet, släpper på väktare, ordningsvakter och kontrollanter, låser dörrarna och kontrollerar resenärernas biljetter. Eftersom dörrarna är låsta är resenärerna fast inne i spårvagnen. Spårvagnen har gått från fordon till fängelse.

Östgötatrafikens metoder är integritetskränkande och visar på en misstänksamhet mot resenärer, därför valde Ung Vänster Östergötland att på onsdagsmorgonen att JO-anmäla Östgötatrafiken och Landstinget i Östergötland. Vi kan aldrig stå bakom en kollektivtrafik där resenärer blir inlåsta och misstänkliggjorda.

Vi vill se en kollektivtrafik där människor behandlas med respekt och där kollektivtrafiken är av alla för alla.

Igår debatterade Fanny Rosberg, Ung Vänster Östergötland kontrollerna med Östgötatrafikens vd Paul Håkansson. Lyssna på debatten här.

Stefan om arbetslinjen och regeringens vårbudget

Regeringens vårbudget innehåller knappast några nyheter, än mindre några faktiska lösningar på varken
arbetslöshet eller ungas otrygghet.

Stefan Lindborg skriver på Newsmill:

"Arbetslinjen är en chimär, en fantasi och en synvilla. Regeringens politik har aldrig handlat om att bekämpa arbetslösheten, utan har istället gått ut på att skylla på arbetslösheten för att driva igenom högerpolitik. Med arbetslösheten som förevändning har högerregeringen satt rekord i skattesänkningar, drastiskt ökat klasskillnaderna och infört en arbetsmarknadspolitik som handlar om att disciplinera människor. En politik som inte leder till fler jobb kan knappast beskrivas som en arbetslinje."

Läs hela artikeln här.

Jag vägrar vara tacksam

Igår kom ett viktigt besked. Regeringen och Miljöpartiet meddelade att synnerligen ömmande omständigheter för barn, ersätts med särskilt ömmande omständigheter. Det kan tyckas vara semantik, men handlar ytterst om liv och död. Fler asylsökande barn kommer nu att få stanna i Sverige, ett steg i rätt riktning för alla som står upp för en mänsklig flyktingpolitik.

Men kom ihåg en sak, en mänsklig flyktingpolitik vinns inte genom förhandlingar i slutna rum, bakom stängda dörrar och med neddragna persienner. En mänsklig flyktingpolitik vinner vi på gator och torg. Runt fikaborden, i skolkorridoren och genom asyl- och flyktingrörelsens enträgna arbete. Det är alla vi som engagerar oss i kampen för en mänsklig flyktingpolitik som pressar ministrar och migrationspolitiska talespersoner till nödvändiga förändringar. 

Asyl- och flyktingrörelsen har länge drivit på för att förändra synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter. I grunden handlar det om att synnerligen ömmande är ett väldigt smalt begrepp rent juridiskt. I praktiken betyder det "nästan aldrig". Tanken med ett sådant asylskäl har varit att individuella omständigheter ska spela in för människor som söker asyl i Sverige. Detta urholkas när begreppet är alldeles för snävt. I en kommentar till Ekot illustrerar Sanna Vestin, ordförande för FARR, Flyktinggruppernas riksråd, hur begränsat synnerligen ömmande omständigheter är:

”- … det är ju i princip så att man ska dö under flygresan för att det ska räknas som en 'synnerligen ömmande' omständighet” 

Samtidigt som beskedet från regeringen och Miljöpartiet utgör ett steg i rätt riktning, finns det ingen anledning att slå sig till ro. Kompromissen innehåller allvarliga brister, som vi också i fortsättningen kommer att kritisera och kräva ändring av. Förändringen kommer inte att träda kraft förrän om först ett år. Varför det ska dröja så länge är högst oklart. Där är regeringen svaret skyldig. Detsamma gäller varför förändringen enbart gäller barn och inte också vuxna. Rent konkret handlar det om att Sverige också i fortsättningen kommer att utvisa allvarligt sjuka. Asylsökanden som nittioettåriga Ganna Chyzhevska – ett fall med en utvisningshotad allvarligt sjuk kvinna, som uppmärksammades mycket för något år sedan – kommer inte heller i framtiden att få stanna i Sverige. Även om beskedet är ett steg i rätt riktning, är steget för litet och för långsamt.

För egen del vägrar jag vara tacksam. Att fler asylsökande barn får stanna borde vara en självklarhet. Det skulle ha införts och trätt i kraft för länge sedan. Självklart borde också vuxna omfattas av förändringen. Och riktigt nöjd blir jag inte förrän vi har rivit Fästning Europa, slutat jaga papperslösa, gjort asylprocessen rättssäker och sett till att alla som söker en fristad i Sverige också får det. Nu fortsätter kampen för en mänsklig flyktingpolitik.

Om ockerhyror och den otrygga bostadsmarknaden

Den borgerliga regeringen har genom en lagändring öppnat upp för en andrahandsmarknad där den som hyr en lägenhet i praktiken står utan skydd. Istället för att bygga nya och billiga lägenheter urholkar man våra rättigheter ytterligare. Resultatet med höjda hyror och en otryggare bostadsmarknad för oss unga låter inte vänta på sig.

Stefan Lindborg mer på SvD Brännpunkt:

"Bostadsbristen är inte något som enbart går att skylla på den nuvarande regeringen, under lång tid har regeringar av olika politisk färg svikit ungas rätt till en bostad. Nu står vi vid ett vägskäl. Antingen fortsätter man föra en politik som upprätthåller bostadsbristen, som leder till högre hyror och som gynnar fastighetsägarnas intressen, eller så återupprättar vi en bostadspolitik värd namnet, där varje ung person kan flytta hemifrån när man har fyllt 18 år."

Läs hela artikeln här. 

Vi kräver en upprustning av järnvägen

Svensk järnväg har under lång tid varit eftersatt och resultatet märks inte minst under vintern med inställda och försenade tåg. Idag lanserar vi sidan tågkaos.nu och ställer krav på en upprustning av järnvägen.

Stefan Lindborg skriver mer i Corren:

"Den svenska tågtrafiken lider av ett allvarligt systemfel. Sverige har Europas mest avreglerade järnväg. Det är olika företag som kör tågen, reparerar vagnarna och tar hand om banunderhållet. Den uppstyckade järnvägen leder till att ingen längre tar ett helhetsansvar. På tio år har antalet inställda avgångar ökat med 130 procent. I december förra året var nästan en tredjedel av alla snabbtåg sena. En absolut majoritet av förseningarna berodde på brister i infrastrukturen."

Läs hela artikeln här. 

Felicia Ohly om gubbslemsdebatten

Idag skriver Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott på SVT Debatt om den så kallade "gubbslemsdebatten".

"Debatten efter Maria Sveland och Janne Josefssons möte på Grävseminariet visar framför allt en sak: I ett samhälle där våldet är ständigt närvarande är aggressivt kroppsspråk ett effektivt sätt att tysta kvinnor. Det är en maktfördel som män ogärna ger ifrån sig – och därför måste vi kvinnor lära oss att försvara oss mot kränkningar på alla plan. Jag kommer gärna till nästa års Gräv och håller en kurs för kvinnliga journalister". 

Läs hela artikeln här.

Gränspolisens ID-kontroller i tunnelbanan stoppas

Under eftermiddagen har bland annat Ekot rapporterat om att gränspolisen i Stockholm stoppar ID-kontrollerna av människor i tunnelbanan. Anledningen är att man fått mycket negativ uppmärksamhet både i media och av allmänheten.

Det är en viktig seger och visar att många tillsammans kan förändra. Samtidigt ska vi komma ihåg att kontrollerna och REVA bara är resultatet av politiska beslut. Polisen och Migrationsverkets riktlinjer om att kraftigt öka antalet utvisningar ligger fortfarande kvar. I helgen samlas vi runt om i landet för att protestera mot REVA och för en mänsklig flyktingpolitik.

Läs mer på Facebookeventen:

Stockholm

Malmö

Uppsala

Avskaffa tvåårsregeln

Idag skriver jag på Newsmill om Ung Vänsters krav på att avskaffa utlänningslagens tvåårsregel. Tvåårsregeln innebär att kvinnor som har invandrat till Sverige på grund av anknytning – alltså för att man har gift sig med en svensk man – måste stanna i förhållandet i minst två år för att få permanent uppehållstillstånd. Tvåårsregelns konsekvenser är ödesdigra för många kvinnor. Kvinnojoursrörelsen har med jämna mellanrum under de senaste åren slagit larm om kvinnor som fastnar i våldsamma förhållanden, för att man inte vågar lämna relationen på grund av risken för att utvisas.


Mäns våld mot kvinnor är ett av de största samhällsproblemen. Våldet är tätt knutet till den könsmaktsordning som konsekvent överordnar män på kvinnors bekostnad. Idag är det Internationella kvinnodagen, ingen dag hade passat bättre för regeringen att meddela att tvåårsregeln avskaffas.

”Med dagens lagstiftning finns viss möjlighet för utländska kvinnor att undantas från tvåårsregeln, men i praktiken är kriterierna så hårda att väldigt få omfattas. Bland annat ska våldet mätas i omfattning, och ”bara” enstaka mindre våldshandlingar räcker inte. Det är en obehaglig signal ifrån samhället att det, medan det råder nolltolerans mot mäns våld mot svenska kvinnor, gäller andra bud när det handlar om utländska kvinnor. Lagstiftningen vittnar om en okunnig och unken syn på mäns våld mot kvinnor, som inte tar hänsyn till komplexa maktförhållanden. 

 ...

Mycket behöver göras åt de skyddsregler som idag möjliggör undantag från tvåårsregeln, men det går inte att bortse från att grunden till problemet måste röjas ur vägen. Ung Vänster vill därför att tvåårsregeln avskaffas. Utländska kvinnor ska inte låsas fast i misshandelsrelationer, för att man annars riskerar utvisning. Det har gått mer än ett halvår sedan utredningen presenterades för regeringen, nu är det hög till att något händer. Idag, på Internationella kvinnodagen, är det ett lysande tillfälle för regeringen att ge dessa kvinnor beskedet att tvåårsregeln avskaffas.” 

Hela artikeln går att läsa här.

Chávez har gått bort, men kampen måste fortsätta

Gästbloggare: 
Kristin Olofsson är ordförande för Ung Vänsters internationella utskott.


Venezuelas president Hugo Chávez har avlidit efter en längre tids sjukdom. Chávez blev en symbol för ett folks kamp mot fattigdom och underordning och han hade stor betydelse för vänstern i hela Latinamerika. Genom att vägra acceptera nyliberalismen och den rådande ordningen satta han tonen för en vänsterrörelse som har förändrat Latinamerika.

Under Chávez tid vid makten har många viktiga reformer genomförts i Venezuela. Djupgående samhällsförändringar som har byggt landet mer jämlikt och involverat arbetarklassen och de fattiga i kampen för social förändring. Fattigdomen har bekämpats målmedvetet. Under dessa år har andelen fattiga i Venezuela nästan halverats, från 49 procent till 27. Barnbidrag för familjer med låga löner har införts, analfabetismen har bekämpats och man har påbörjat en förändring av bostadspolitiken för att hjälpa familjer som drabbats av klimatförändringar. Venezuela är idag ett annat land.

Idag har mycket skrivits om Hugo Chávez och Venezuela. Att många har en åsikt om presidenten är tydligt. För många var han kontroversiell – det blir den som bekämpar en orättvis världsordning. Att högern gör sitt yttersta för att svartmåla en person och en politisk rörelse som bekämpat klasskillnader och nyliberalism är knappast förvånande. Bland högern försöker man sätta etiketten diktator på Chávez. Man kan kritisera brister i det venezuelanska samhället, men det går inte att bortse från att Chávez har blivit vald i val som av omvärlden betraktas som rättvisa. Den senaste gången var förra året, bara några månader innan hans bortgång.

Självklart finns det också sådant som vi ifrågasätter och har invändningar mot. Inte minst i den venezuelanska regeringens utrikespolitik. Fiendens fiende är långt från alltid en vän. Kontakterna mellan Chávez och den iranska presidenten, den vitryska diktatorn och regimen i Syrien är exempel på en utrikespolitik som inte är förenlig med vår. Vi har också varit kritiska till bland annat att abort fortfarande är olagligt och till den personkult som utvecklades kring Chávez. Politiska ledare är aldrig ofelbara, och vårt stöd har alltid riktats till den folkliga kampen för att ta Venezuela bort från nyliberalismen och för att bygga landet jämlikt.

Den sociala processen i Venezuela har aldrig burits upp av en ensam person. Det är inte så ett samhälle förändras. Den socialistiska rörelsen i Venezuela har burits upp av folket, som på ett annat sätt än tidigare har involverats i kampen för förändring. Efter Chávez död tar vicepresident över, därefter blir det nyval. Vi hoppas att Venezuela också i framtiden bygger vidare på de sociala framsteg som har uppnåtts. När Hugo Chávez nu har gått bort, måste kampen för rättvisa och socialism fortsätta.

Tid för krafttag mot islamofobin

Idag presenterade Nätverket svenska muslimer i samarbete en rapport om muslimernas situation i Sverige. Den är ett alternativt svar på regeringens rapporter till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering. Muslimers situation är nu så allvarlig att organisationen nu ser sig tvungen att vända sig till FN. Den alarmerande islamofobin har inte uppstått av en slump, utan är ett resultat av en politisk utveckling under det senaste decenniet där muslimer, med framförallt kriget mot terrorism som förevändning, konsekvent har misstänkliggjorts.

Igår skrev företrädare för organisationen på Aftonbladets debattsida:

”Det verkliga hotet mot demokratin är inte ’radikaliserade muslimer’ utan snarare ojämlikhet där muslimer just nu är på den förlorande sidan. Svenska muslimer upptar i dag den roll i det svenska samhället som tidigare har hållits av grupper som judar, romer och resande med mycket tragiska resultat.”

Avsikten med att lyfta fram citatet ovan är inte att relativisera andra rasistiska uttryck än de islamofoba. Antisemitism och antiziganism fortsätter att vara allvarliga samhällsproblem, såväl i Sverige som i andra delar av världen. Men den som verkligen vill förstå vår tids rasism kan inte bortse från diskrimineringen och hatet mot muslimer. Det är i huvudsak kring islamofobin som extremhögern i Västeuropa har byggt sitt politiska projekt. Islamofobin är idag det farligaste uttrycket för rasism i Sverige. Det måste vänstern och den antirasistiska rörelsen dra slutsatser av.

Islamofobin är ingen abstrakt tankefigur. Den är något som drabbar människor konkret i vardagen. Den finns på arbetsmarknaden, där personer med arabisktklingande namn diskrimineras, och på en bostadsmarknad där segregationen breder ut sig. Den syns på gator och torg, som i Forserum där somalier systematiskt trakasserades och i Tomelilla där en kvinna med slöja och hennes sexåriga dotter fick ta emot glåpord och stenkastning. Hetsen och diskrimineringen som muslimer utsätts för i vardagen, legitimeras av en politisk utveckling där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner.

Det nya millenniets första decennium präglades av det så kallade kriget mot terrorismen. Det var något som möjliggjorde att etablera en falsk bild, långt in i det politiska etablissemanget, av islam och muslimer som ett hot mot väst. Kriget mot terrorismen har legitimerat krig och ockupationer, men också en terrorlagstiftning som inte bara kränker grundläggande rättsprinciper utan som också leder till att islamofobin normaliseras.

Idag pratar världens ledare inte längre om kriget mot terrorismen, men terrorlagstiftningen finns kvar. I artikeln på Aftonbladets debattsida kan man läsa att av 26 kända frihetsberövanden i enlighet med den nya terrorlagstiftningen, har samtliga gripna varit muslimer. Bara två av de 26 fallen har lett till fällande domar. Nätverkets krav på en sanningskommission för att utreda effekterna av terrorlagstiftningen borde vara en självklarhet för alla som vill stå upp för rättssäkerheten.

På Aftonbladets debattsida kan man läsa att 40 procent av de muslimska samfunden har utsatts för attacker under de senaste åren. Det har handlat om skadegörelse, hot och misshandel av församlingens medlemmar. I en sådan situation måste varje antirasist kunna se att religionsfriheten i praktiken är begränsad för väldigt många människor. Därför är det idag en uppgift för vänstern att stå upp för alla människors rätt att utöva sin religion. Attacker mot religion och religiösa uttryck – särskilt mot islam och muslimer – används idag som ett verktyg för att sparka nedåt.

I en tid där islamofoba föreställningar blir ett allt mer accepterat inslag i samhällsdebatten, utgör kampen mot rasismen och hatet mot muslimer en ödesfråga. Rasistiska strömningar växer sig starkare i ett Europa där klasskillnaderna ökar, samhället dras isär och arbetarrörelsen inte förmår att utgöra ett alternativ. Vår utmaning är att vägra låta vare sig religionskritik, så kallad säkerhetspolitik eller abstrakta ursäkter om att skydda svenska värderingar bli en förevändning för rasism. Att vara antirasist handlar i första hand inte om att tycka eller tänka, det handlar om vad man gör och de faktiska konsekvenserna av det. För att bryta den rasistiska utvecklingen krävs en stark antirasistisk folkrörelse. Den har vi alla – du såväl som jag – ett ansvar för att bygga.

Stefan i moraltestet i P3

Idag var Stefan med i moraltestet i Chister på P3. Bland annat fick han svara på frågor om bistånd, sexköp och om att döda i krig.

Gå in och lyssna på klippet här.